Michelle Parker – från portar till friåkningens toppar

Snöfallet är intensivt när taxin, en pick-up modell gigantisk, svänger in i skidhålan Jackson i delstaten Wyoming i USA. Intensiteten i snöandet gör att man inte ens ser husfasaderna. Tur som en tok dyker upp i tanken när jag pallrar mig in med all packning på hotellet.

Anledningen till besöket i vilda västern-byn är Arc’teryx Backcountry Academy. Under fyra dagar ska bergsguider och skidproffs dela med sig av sina erfarenheter om bergslivet bortom liftarna till kunskapshungrande skidåkare. Morgonen efter är världen utanför fönstret lika vit som mitt jetlaggade ansikte. En av eventets professionella skidåkare – som jag är här för att porträttera – kommer leende emot mig i hotellets lobby.

– Hej, Michelle Parker heter jag. Är du redo för en heldag i Grand Teton?

Kroppen skriker nej men man kan ju inte säga nej till två dagars turande med en av världens bästa och mest omtalade storbergsåkare bara för att hjärncellerna längtar tillbaka till kudden.

Samtidigt som vi åker ut till nationalparken Grand Teton, nu i en om möjligt ännu större pickis, berättar hon om sina unga år. Michelle växte upp i Truckee, 15 minuter norr om Squaw Valley i östra Kalifornien. Innan hon föddes bodde hennes familj i Florida där pappa Greg Parker var professionell tennisspelare. 1985 dog hennes äldre bror i en trafikolycka. Ett år senare flyttade de närmare bergen, vilket var hennes mamma Lou Anne Parkers önskan.

Kort efter flytten föddes Michelle, som fick sitt namn efter sin döde bror Michael. Mammans kärlek till berg har gått i arv till Michelle, så det var inte konstigt att hon började åka skidor redan 18 månader gammal. Tre år senare började hon i Squaw Valleys Mighty Mites, en träningsskola för barn som vill satsa på att bli skidåkare på elitnivå.

Mighty Mites blev som ett daghem för den unga Michelle. Skolbussen hämtade henne från skolan och hon släpptes av vid backen där hon spenderade eftermiddagarna.

Efter inskolning i en tillvaro på två plankor under fötterna väntade ett racingprogram och hon började tävla alltmer frekvent. Redan då plockade hon pallplatser, som på ungdoms-OS.

Men ju äldre Parker blev desto mer spännande blev livet bortom de preppade pisterna. Det var i slutet av 90-talet som den moderna friåkningen började utvecklas i världen med parker och hopp. Här hemma i Sverige bytte åkare som Jon Olsson och Henrik Windstedt också ut portar mot parker. Mamma Lou Anne förstod att racinglivet var över när Michelle kom hem med ett par twintipskidor som hon fått av en kompis. Tränarna var inte överförtjusta när hon började åka i parken men Michelle var ostoppbar, hon bytte träningsprogram, från racing till friåkning.

– Jag är en passionerad människa, som kan bli förälskad i många saker. Jag tror jag skulle kunna göra vad som helst. Jag blev helt enkelt lite rebell och slutade med racing när jag var 15 år, berättar hon när vi sätter på hudarna på en av nationalparkens parkeringar.

Ett möte med Jason Levinthal, grundaren av skidmärket Line, gjorde att karriären bortom pist och portar satte fart ordentligt. Han upptäckte henne i backen, hon åkte så kraftfullt att det var svårt att bedöma om det var en tjej eller kille under skidkläderna. Den fina skidåkningen resulterade i hennes första sponsor.

Levinthal uppmuntrade henne att vara med i US Opens slopestyletävlingar. Där träffade Michelle för första gången andra tjejer som höll på med hennes sport, som Sarah Burke och Kristi Leskinen. Hon tävlade mot dem och inspirerades av deras trick. Åkte hem, tränade mer och lärde sig allt svårare och svårare hopp. När X-games öppnades för tjejer första gången var hon en av deltagarna.

– Jag vann inte hela tiden men jag brydde mig inte. Jag ville åka skidor, det var min passion. Jag slutade med alpin racing för att jag ville slippa tävlingsfokuset. Men sponsorerna betalade mig för att tävla, så då fick jag lov att fortsätta sätta på mig nummerlappar igen.

Efter en skada hittade Michelle friheten och började göra det hon verkligen ville göra, vilket var att kombinera tävlandet med filmande. Hon blev snabbt ett namn inom film och började lära sig mer och mer om bergslivet. Att ta sina tricks från park till offpist visade sig vara lyckosamt och med sin racingbakgrund kunde hon åka svåra linjer på stora berg utan problem.

Efter high school sa hon till sina föräldrar att hon ville vara ledig ett år och åka skidor. Sedan tog hon ett år till ledigt. Och ännu ett. Det blev helt enkelt inget college.

Squaw Valley fostrade under den här tiden en mängd framgångsrika skidåkare – Cody Townsend, Shane McConkey och Julia Mancuso för att bara nämna några. Det fanns helt enkelt många att inspireras av som också valde skidorna istället för skolbänken.

– Kan de så kan jag, tänkte jag.

Michelle benämner Jackson Hole som ett andra hem, hon gillar den här dalen skarpt. Hon pekar med staven i det fortsatt intensiva snöandet och upplyser mig vad som finns runt oss samtidigt som vi spårar upp i över en meter nysnö.

Som förstagångsbesökare här försöker jag föreställa mig hur omgivningarna ser ut, men det går inte. Vi skidar fram i en vit vägg av snö i ett brant motlut bland himmelshöga contortatallar.

Michelle berättar vidare om sig själv och om ett avgörande åk för sin skidkarriär. 16 år gammal hängde hon på en kompis för att åka den beryktade linjen Nose to Fingers i Squaw Valley.

Första försöket misslyckades, men det andra satte hon. Samtidigt i liften KT-22, som går rakt ovanför åket, satt Scott Gaffney – filmare för det legendariska skidfilmsbolaget Matchstick Productions. Han såg hela hennes åk och filmkontraktet var klart innan hon lagt den sista svängen.

Samarbetet fick dock sämsta möjliga start. Under första produktionsdagen med MSP föll Michelle riktigt illa, träffade en klippa och landade på en sten. Hennes knäskål hade vridits runt och satt i knävecket. Fem operationer och en två år lång paus följde innan hon var helt återställd.

I slutet av skadeperioden började OS i Sochi närma sig och slopestyle skulle för första gången vara med i programmet. Hon var tvungen att bestämma sig om hon skulle fortsätta tävla eller inte.

– Jag stack iväg på en lång löptur och funderade på saken. När man tävlar, så tävlar man mot andra. När man åker puder och filmar tävlar man bara mot sig själv. Alla är mer som ett team då. Och det är mer jag, det var det jag ville. Men i och med mitt beslut att inte fortsätta tävla förlorade jag alla mina sponsorer. Jag var 22 år, hade ett hus men ingen inkomst. Det var en liten livskris. Jag tappade aldrig modet, men jag stod definitivt på ruta ett igen.

När kroppen läkt ringde hon MSP och frågade om de kunde jobba ihop igen, och så blev det. Hon fick nya sponsorer med hjälp från Steve Reska på filmbolaget. När Reska slutade på MSP och började på Red Bull kom det stora kontraktet. Inför filmpremiären av Superheroes of Stoke 2013 – hennes första film efter skadan – hämtade Steve henne på flygplatsen i Seattle och med sig hade han en teammössa från Red Bull som han placerade på Michelles huvud.

För sin insats i filmen fick hon samma kväll priset Best Female Performance på Powder Awards som varje år arrangeras av Powder Magazine.

Michelle är entreprenör. En driftig, målmedveten och en hårt arbetande företagare. Hon sitter inte och väntar på att nästa projekt ska dyka upp, hon styr själv dit hon vill. Och med sitt ödmjuka men raka sätt är hon mycket omtyckt av sponsorerna.

För fyra år sedan berättade hon för Red Bull att hon ville producera en egen filmserie. De gillade idén och Michelle har under två år skapat hela elva episoder av serien Originate som består dokumentära personliga skidberättelser från olika delar av världen. Serien har setts av över två miljoner människor och är en av Red Bulls mest sedda filmserier. Michelle kammade åter hem det finaste priset man kan få i skidfilmsvärlden, Best Female Performance 2019, för Originate.

– Jag utvecklades som ledare under produktionen. Det är det största projektet jag gjort än så länge, säger Michelle. Jag satte hela livet på paus för att producera serien så det är en ren lycka att få priset.

Vi når Shadow Peak, en av topparna i Grand Teton och plockar av hudarna. Undertecknad noterar personligt rekord i mängd snö som ska forceras på väg nedför och när jag stampar ner mig så långt det går når snön till midjan på min 178 centimeter långa kropp. Om snön varit tung hade vi stått stilla, men den är fjäderlätt och alldeles alldeles fantastisk. Michelle hanterar snön som den skidmästarinna hon är.

Att åka stora åk nedför mäktiga berg imponerar men Michelle är samtidigt en förebild som visar att det är möjligt att välja sin egen livsväg. Och det är kanske än mer inspirerande än svängarna. Michelle jobbar särskilt mycket för att tjejer i skidbranschen ska våga ta för sig mer.

– Vi är många tjejer som reser runt tillsammans och filmar ihop. Visst skulle man kunna se oss som konkurrenter, men jag ser det hellre som att vi inspirerar varandra. Skidindustrin har alltid varit mansdominerad så vi behöver hjälpas åt att pusha alla tjejer framåt. Ju mer vi kan stötta varandra desto bättre går det för oss alla.

Det märks att Michelle trivs i situationer där hon får lära andra människor om berg och skidåkning, som här i Jackson Hole. Hon ser till att ge människor runt sig sin uppmärksamhet och delar ivrigt med sig av sin kunskap. Hon älskar också att fylla på sin egen kunskapsbank med nya lärdomar.

Hon har klättrat ett antal år och fortsatt utveckla klättringen till alpinism. Det intresset tog henne ända upp till toppen av Nordamerikas högsta berg Denali 2017 tillsammans med Shane Treat, John Collinson, Ian Mcintosh och Cody Townsend. Nedfärden gjordes givetvis på skidor.

– Jag har utsatt mig för fara många gånger, jag har en hög risktolerans. Men eftersom mina föräldrar har mist ett barn redan påminns jag om att vara försiktig. Jag har faktiskt lika roligt en vanlig skiddag med kompisar som när jag bestiger höga berg. Och det är ju det som är viktigast, att ha roligt.

På frågan om vad som händer härnäst berättar Michelle om sin familjs historia. Hennes farmor föddes i Georgien och hette Kira Shanturia, vilket också är Michelles mellannamn. Hennes farmors pappa var rik, han satte bland annat fjutt på sedlar och tände cigarren med. De tvingades fly från Georgien och hamnade i Shanghai. Hennes farfar träffade Kira och tog med henne till Wyoming där de startade ett nytt liv tillsammans.

Michelles dröm är att kunna åka runt till alla platser och berätta om sin släkts historia, givetvis med skidor i bagaget.

– Jag älskar verkligen det jag gör, och att kunna realisera detta projekt skulle verkligen vara en dröm.

För vissa typer av människor verkar inget omöjligt, det finns liksom inga begränsningar. De kan göra precis vad som faller dem in. Och lyckas med det. Deras sinne är konstant mottagligt för utmaningar, och hela världen ligger öppen för vad de än bestämmer sig att ta sig an. Michelle hade lika gärna kunnat bli tennisproffs eller en världskänd konstnär, eller något annat som gjort avtryck men än så länge har det professionella skidlivet varit hennes liv.

Och samtidigt som hon är extremt driven finns där en tydlig omhändertagande sida hos henne. Hon är helt enkelt en riktigt reko människa som man gärna hänger med.

Pappa Greg är med i första delen av Originate. Han berättar att han förstod att hans dotter skulle bli professionell skidåkare när hon hoppade över college. Han har accepterat att hans dotter utsätter sig för fara i det yrke hon valt, det finns inget som kan stoppa henne.

– Jag har alltid sagt att det är bättre att vara en bra människa än en bra skidåkare. Förvisso är jag partisk men jag tycker faktiskt hon är både och, säger Greg Parker.

Det är pappa Greg inte ensam om att tycka.