Kristofer Turdell i toppen av grytan på Tolpagorni, Sveriges kanske vackraste åk. Foto: Emrik Jansson

Kristofer Turdell i toppen av grytan på Tolpagorni, Sveriges kanske vackraste åk. Foto: Emrik Jansson

Sverige

Tolpagorni – Sveriges vackraste åk

Höga förhoppningar, låga förväntningar och motivationen uppvriden på max. Ett bra utgångsläge i jakten på ett av Sveriges bästa åk, Tolpagorni.

Text: Peter Nilsson • 2020-12-28

De sista stegen mot toppen. Kylan biter i ansiktet, svetten ångar från pannan och snoret rinner från en bortdomnad nästipp. Vi fick skynda på för att hinna upp i tid till dagens solljus, det verkar som att vi lyckats. 

Vi går den sista biten upp längs ryggen och solen börjar precis komma upp. Den letar sig sakta fram mellan två små bergstoppar i horisonten. Ljuset brinner i ögonen. Bakom oss glöder Kebnekaise i gryningsljuset. Det är sanslöst vackert, bara utsikten är värd vartenda steg. 

Men nu är det bråttom. Soluppgången övergår snabbt till solnedgång så här i slutet av november. Solen hinner knappt upp över horisonten innan den börjar gå ned igen, och dess strålar smeker bara hastigt över bergstopparna – ner till dalen når de inte över huvud taget. Om några minuter är de borta, att hinna ner innan det är mörkt igen är en omöjlig kamp mot klockan. 

Kristofer Turdell och Peter Nilsson närmar sig toppen av Tuolpagorni. Solen är på väg upp. Foto: Emrik Jansson
Kristofer Turdell och Peter Nilsson närmar sig toppen av Tuolpagorni. Solen är på väg upp. Foto: Emrik Jansson
Vidsträckt vy från toppen. I botten av dalgången syns kalldimman från de ännu ofrusna bäckarna. Foto: Emrik Jansson
Vidsträckt vy från toppen. I botten av dalgången bortåt Nikkaluokta syns kalldimman från de ännu ofrusna bäckarna. Foto: Emrik Jansson

Vi skyndar bort till rännans ingång. Gräver bort överhänget till den hängdriva som blockerar insteget och börjar leta efter den bultade firningspunkten. Framåt våren brukar den vara framme, nu ligger den begravd under en meter vindpackad snö. Vi konstaterar snabbt att vi aldrig kommer hitta den innan det blir mörkt. En ny plan formas och antas blixtsnabbt, vi gräver ett snöankare. Men vad ska vi ankra med?

Någon ska tydligen ha grävt ankare med en stelfrusen Snickers. Vi vill gärna ha något lite säkrare. Att lägga sitt liv på hållbarheten hos 57 gram chokladtäckt jordnötskola känns lite väl riskabelt. Och så är det ju synd att lämna chokladen förstås. Vi offrar en spade istället. Gräver ut ett hål för ankaret, trycker dit spaden tillsammans med några slingor och börjar skotta igen hålet. Det tar ju emot att lämna saker på fjället, men en lavinspade kanske någon blir glad för framåt våren. Vi skyfflar på snö, stampar med pjäxorna och packar till ordentligt. Rycker några gånger i slingan, den sitter stumt. Det borde hålla.

Vi befinner oss på toppen av Tolpagorni. En av topparna i Kebnekaisemassivet som av många kallas Sveriges vackraste fjäll. Långt norrut, ovanför polcirkeln, är ljuset i november en bristvara. Dagarna består mest av en enda långdragen gryning som sakta övergår till skymning, sedan blir det mörkt igen. Det är därför ovanligt att någon är här så här års. Vi hade nog inte heller varit det om det inte varit för de ovanligt bra snöförhållandena med en meter nysnö bara den senaste veckan.

Tuolpagorni till höger i bild. Kebnekaiseområdets mest karaktäristiska topp och Sveriges vackraste åk. Foto: Emrik Jansson
Vägbeskrivning till Fjällstationens byggnader. Skylten märkt »Nattklubb« måste ha ramlat bort. Foto: Emrik Jansson

De flesta som kommer hit gör det istället på våren, när dagarna är långa och solen aldrig riktigt går ner. Att tura på höstvintern är en annan grej. Nu är dagarna korta och solen går aldrig riktigt upp, det gör saker och ting lite svårare. Anmarschen till åket är dessutom förhållandevis lång, så det är uteslutet att göra det som ett dagsprojekt. 

Normalt sett skulle vi ha checkat in på Kebnekaise Fjällstation, men nu är det inte en människa där eftersom det ännu är tre månader kvar tills den öppnar. Utedasset och en telefon för nödställda är det enda som lämnats öppet, annars är fjällstationen stängd och låst.

Att solen knappt går upp har även en annan effekt i Lapplandsfjällen. Det blir kallt. Förbannat kallt. När vi lämnade Gällivare var det kolmörkt ute och termometern visade 22 minus. Vid bilvägens ände i Nikkaluokta var det minus 29 och de ofrusna bäckarna bildade ett rått, kallt dis som låg över dalen och gnagde sig in genom kläderna. Vi fick turas om att frenetiskt slita i startsnöret på våra två skotrar som till slut startade motvilligt. Påklädda alla kläder vi hade, satte vi oss på skotrarna och började köra de två milen mot fjällstationen. 

Skoterfärden Nikkaluokta – Kebnekaise Fjällstation i november upplevs bäst i trippla underställ. Foto: Emrik Jansson
Skoterfärden Nikkaluokta – Kebnekaise Fjällstation i november upplevs bäst i trippla underställ. Foto: Emrik Jansson

Fyra timmar senare kom vi till slut fram till den lilla stugan vi hyrt, som avställd för vintern var minimalt varmare än utomhustemperaturen. Vi värmde vår mat och åt under tystnad. Resan hade varit kall, på slutet hade spåret drevat över och vi fick slita för att ta oss fram när skotrarna ständigt fastnade i djupsnön. Färden tog helt klart på krafterna och en enkel spaghetti med skinksås har nog aldrig smakat så bra. Värmen från elementen började sakta sprida sig. Livet återvände. Med en lovande väderprognos för morgondagen började vi packa direkt och gjorde oss iordning för en tidig avfärd. Bredde mackor och ställde fram termosar. Jag lindade mitt rep och packade det i ryggsäcken.

Kanelfläta, tre i rad och varma koppen fruktsoppa. Klassisk afterski. Foto: Emrik Jansson
Kanelfläta, tre i rad och Varma Koppen fruktsoppa. Klassisk afterski. Foto: Emrik Jansson
En topografisk karta  är helt oumbärlig på  stora toppturer. Foto: Emrik Jansson
En topografisk karta är helt oumbärlig på stora toppturer. Foto: Emrik Jansson
Vakna först och sätt  på hudarna sedan,  inte tvärtom.  Då slipper du tejpa fast dem halvvägs upp. Foto: Emrik Jansson
Vakna först och sätt på hudarna sedan, inte tvärtom. Då slipper du tejpa tillbaks dem halvvägs upp på fjället. Foto: Emrik Jansson

Samma rep kastas nu i en vid båge genom luften, varpå ena änden försvinner ner i rännan. Vi säkrar in oss och firar oss ned en efter en. Den branta rännan är smal och stundtals knappt snöfylld. Skidorna skrapar i bergväggarna på sidorna när jag sakta firar mig nedåt. Repet räcker inte riktigt hela rännan, så vi får klättra baklänges den sista biten.

Insteget till den övre rännan. 60 meter rep räckte den här gången. Foto: Emrik Jansson
Insteget till den övre rännan. 60 meter rep räckte den här gången. Foto: Emrik Jansson
Repellering nerför den smala rännan från toppen av Tolpagorni. Foto: Emrik Jansson
Repellering nerför den smala rännan från toppen av Tolpagorni. Foto: Emrik Jansson

Vid toppen av den stora bowlen har Kristofer grävt ut en smal plattform där det går att ta på skidorna. Jag ansluter och tittar ner mot åket. Det ser riktigt bra ut. Glittrande kall pudersnö, utfrusen och torr. De snökockor vi rivit ner från rännan har lämnat rullspår långt ut på det öppna fältet. Som vi hoppats verkar snön i grytan ha fått skydd från vinden.

Direktljuset är borta, men ett vackert skimrande släpljus lyser upp fältet. Jag ser hela den stora öppna grytan och den öppning i slutet som markerar början på rännan vi sedan ska fortsätta ner i.

Den långa vägen upp känns plötsligt avlägsen. Utrustade med pannlampor tågade vi från stugan i mörkret. Gryningen ljusnade långsamt allt eftersom vi tog oss högre upp på fjället.

Turande i gryningen, några timmar före soluppgången. Några timmar och en kvart före solnedgången. Foto: Emrik Jansson
Turande i gryningen, några timmar före soluppgången. Några timmar och en kvart före solnedgången. Foto: Emrik Jansson

När jag kliver i mina bindningar är det som att jag redan glömt den flera timmar långa turen upp. Allt slit och svett. Alla svordomar över stelfrusna stighudar som lossnat i kylan och sedan tvingats tillbaka med silvertejp är som borta i en blinkning. Stressen över att hinna upp i tid till dagens solljus likaså. Att överhuvudtaget få vistas i dessa områden är helt fantastiskt. Mödan rinner på något sätt av direkt. 

Jag ser Kristofer droppa in i grytan. Ljuset är redan på väg bort. Efter några kortsvängar i rännan bränner han ut på fältet i stora svängar. Jag kör efter. Snön är kall, lätt och snabb. Den gnistrar i det svaga ljuset och frasar mot smalbenen. Miljön är mäktig. Ett skålformat, stort fält omringat av branta bergväggar och massiva fjäll.

Jag kan knappt förstå att sådan här åkning finns i Sverige. I november, dessutom. Uttrycket earn your turns må vara lika gammalt som fjället självt, men nog smakar ett bra åk ännu bättre när det förtjänats på riktigt.

Vi fortsätter ned i nästa ränna. Den är inte lika brant som den första, och inte heller lika smal och perfekt att svänga sig ner i. Även här har snön legat skyddad från vinden.

Kristofer Turdell hittar ett  dropp på väg in i den nedre  rännan på Tolpagorni. Foto: Emrik Jansson
Kristofer Turdell hittar ett dropp på väg in i den nedre rännan på Tolpagorni. Foto: Emrik Jansson
Nedre delen av åket. Kebnekaises toppar i bakgrunden. Foto: Emrik Jansson
Nedre delen av åket. Kebnekaises toppar i bakgrunden. Foto: Emrik Jansson
Dagarna under vintern är flyktiga och intensivt vackra. Solljuset är borta, månen på väg upp och Kristofer på väg ner. Foto: Emrik Jansson
Dagarna är flyktiga och intensivt vackra. Solljuset är borta, månen på väg upp och Kristofer på väg ner. Foto: Emrik Jansson

Rännan mynnar så småningom ut i ett stort öppet fält som leder ner mot bäckravinen. Det sticker upp en hel del sten. Snöbasen har ännu en del att önska, men den snö som ligger på ytan är bra.

Fast det börjar bli mörkt nu. Hit ner når inte solen och det börjar dessutom skymma snabbt. Det blir allt svårare att urskilja konturerna i snön och vi kör lite på känsla. Efter några hundra meter svänger åket höger och fortsätter böljande neråt dalen parallellt med bäckravinen. 

Vi cruisar vidare, kommer över ett krön och stannar snabbt när en hjord renar galopperar därifrån. Vi vill inte störa dem i onödan. Istället korsar vi Kittelbäcken och börjar skråa tillbaka mot fjällstationen. Innan vi kommit ens halvvägs hem är det helt mörkt igen.  Den korta dagen är över och den långa natten tar vid.

Kristofer Turdell  och Peter Nilsson ute  på kvällsåkning på väg mot Kebnekaise Fjällstation. Foto: Emrik Jansson
Kristofer Turdell och Peter Nilsson ute på kvällsåkning på väg mot Kebnekaise Fjällstation. Foto: Emrik Jansson

Ski-in-ski-out läge  vid fjällets fot. Värme inomhus finns som tillval.  Foto: Emrik Jansson
Ski-in-ski-out läge vid fjällets fot. Värme inomhus finns som tillval. Foto: Emrik Jansson

Film från turen

En film från turen i artikeln hittar du här nedan. Filmen är gjord av Alexander Rydén.

Tolpagorni

Tolpagorni är ett 1 662 meter högt fjäll i Kebnekaisemassivet. Namnet stavas även Tuolpagorni, och på nordsamiska Duolbagorni. Fjället kännetecknas av en karakteristisk krater på toppen. Tolpagorni hette ursprungligen Giebmegáisi på nordsamiska. Vilket är en sammanslagning av giebnne (kittel) och gájsse (hög och spetsig fjälltopp). Alltså Kebnekaise på svenska. På en karta från 1832 var Tolpagorni utmärkt men genom ett missförstånd mellan lantmätare och samer trodde man att det var det högsta och inte det mest iögonfallande berget som var utmärkt. Sveriges högsta berg fick då namnet Kebnekaise, varvid ett nytt namn skapades för Tolpagorni.

Åket nås enklast från Kebnekaise Fjällstation och görs oftast på vårsäsongen. Bilen parkerar du i Nikkaluokta.

Som skidåk är Tuolpagorni ett stort åk med svenska mått mätt. Från toppen mäter åket cirka 900 höjdmeter.

Turen upp från Kebnekaise Fjällstation till toppen av Tuolpagorni är ca 6 km lång med ungefär 1 000 höjdmeter klättring.


Text: Peter Nilsson • 2020-12-28
ArtiklarKristofer TurdellPeter NilssonSverigeTopptur

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top