Skogens inre liv – Mer än bara linjer mellan träden

Så här är det; att åka pist i hög fart är kul, åka couloirer är fett och studsa nerför kuddlinjer gudomligt. Men det som jag älskar mest med skidåkning är att befinna mig i vinterklädd skog – oavsett om det är bland japanska björkar, skandinavisk fjällbjörk eller British Columbias gigantiska cederträd, så erbjuder skogsåkning en helt annan estetik än att åka vidöppna fält eller terrängformationer som grytor och rännor.

Jag växte upp och lärde mig åka skidor, både utför och på längden, på den nordamerikanska östkusten i Ontario, Quebec och Vermont. Jag erkänner att skogarna på den östra sidan av den amerikanska kontinenten inte passade alla som jag åkte med på den tiden. De (skogarna alltså) var lite som elaka vakter på exklusiva nattklubbar, redo att kasta ut alla som inte hörde hemma där, och välkomna de som gjorde det. Men om du överhuvudtaget gillade att åka puder så var det en klubb som var värd att gå med i – fråga bara skidåkarna i Sutton, Jay Peak, Mad River Glen och Stowe. Och hade jag varit uppväxt i Sverige hade jag kunnat säga exakt samma sak om skogsåkningen i Åre, Huså, Funäsdalen eller Kittelfjäll.

Skogsåkning känns som att röra sig genom ett stadium av en utdragen animation, det är så mycket som pågår runtomkring dig. Och ändå, frånsett någon enstaka vindpust, så händer allt i närmast total tystnad. Att röra sig genom en skog på vintern är som att träda in i ett parallellt universum, bebott av varelser vilka vaktar sina hemligheter.

Jag gillar att påminna folk om att människans genpool består av cirka 20 000 gener, medan ett träd kan skryta med 45 000. Vad betyder det egentligen att den komplexa, mänskliga hjärnan styrs av färre gener än ett träd?

Vetenskaplig forskning har visat oss att träd kan lära sig saker och kommunicera med sina rötter via underjordiska cellnätverk, och då inte enbart med träd av samma sort. Och eftersom dessa rot-cellnätverk fungerar likt djurens nervsystem är skidåkning i skog att likna med att röra sig genom något som kan jämföras med en storskalig, gemensam hjärna.

Jag gillar alla former som skogar kan anta – från krökta björkar till gigantiska cedarträd av ofattbar storlek. Det vore enkelt att se dem som levande varelser som enbart har checkat ut från sin dagliga existens för en stund. Deras tunga klädesdräkter är en måttstock för vinterns kraft. Som i Lewis Carrols gamla citat:

Jag undrar om snön älskar träden och ängarna så att den kysser dem så varsamt? Och sedan täcker över dem så trivsamt, du vet, med en filt och kanske säger »gå till sängs mina älsklingar tills sommaren kommer än en gång«.

Men att se det på det sättet vore ett misstag, vinterns skog är i högsta grad levande och välkomnande.

Skogen erbjuder oss skidåkare skydd från oväder. Men för den snö som finner sin väg in i den fungerar den som både ett filter och en konservator, den minimerar effekterna från vind, sol och frys- och töcykler. Mikroklimat gör sitt till, ett berg som tillbringar mycket av sin tillvaro under ett molntäcke tenderar att dra till sig avsevärt mycket mer snö än närliggande toppar. På sådana berg är det de fluffiga svängar som återfinns under skogens grenar som ger berget dess personlighet.

Att möta trädgränsen när du åker ner från kalfjället är en intressant introduktion till skogen där du sicksackar genom en välkomnande matta av krökta småträd och andra tätt växande saker. Men i samma takt som du rör dig neråt berget och större träd uppenbarar sig öppnar sig även skogen upp sig, men aldrig så mycket att nästa rörelse blir totalt uppenbar.

Och det är just här som själva spelet tar över. För skogsskidåkning handlar om snabba beslut, hastiga upptäckter och ändlös kreativitet. Du gör en sväng runt ett träd samtidigt som en ny linje dyker upp i synfältet och allt helt plötsligt ser totalt annorlunda ut. Din nästa sväng upprepar samma trick och sedan upprepas allt än en gång, lite som ett spel i hög fart som testar både dina reflexer och förmåga att analysera information. Allt på samma tid som sluttningen förändras i takt med bergets naturliga konturer, sammanfogade av linjer som följer topografin och vattnets logik – en logik som du snart lär dig att även träden följer.

Under många år var jag skyldig till att enbart åka genom den snöklädda skogen, letandes efter linjer utan att ta hänsyn till det som pågick under ytan. Men för några år sedan, efter att ha läst på mer om trädens biologi öppnades en ny dimension för mig.

Den statiska naturen av den bergsväxande skogen visade sig handla mindre om det nuvarande vädret och istället mer om miljoner år av evolution och den selektiva kraften hos istiderna. Vissa träd har helt enkelt en form och funktion som utformats för att ta hand om och använda vinterns vita täcke till sin fördel. Deras grenar är utformade för att böjas under snöns tyngd utan att brytas av och i stark kyla håller de tillräckligt med snö för att skydda sina skott. Och de smältande dropparna från grenarna droppar ner i en cirkel som föder rötterna i en stadig takt. Hela historien om trädens vår, sommar och höst skrivs samtidigt som du åker förbi dem på vintern. På ett sätt har många av de träd som jag ägnar tid åt att åka runt genom evolutionen utvecklats till att gilla snö. Och om inte det får en skidåkare att älska dem ännu mer, gör inget det.