Per Ås. Foto: Mattias Fredriksson

Bergsguide

Bergsguiden Per Ås livslånga passion för skidåkning

Efter att ha levt mer än halva sitt liv i bergen är kärleken till bergen starkare än någonsin för bergsguiden Per Ås.

Text: Mattias Fredriksson • 2021-03-04 Uppdaterad 2021-03-04

Efter att motorn till båtens elvinsch gått sönder har bergsguiden Per Ås försökt hålla emot med allt han har. 

Nu går det inte längre, ett fäste till ankaret brister och hela vinschen träffar rakt över Pers vänstra hand. Smärtan nästan knockar den 183 centimeter och 85 kilo tunge Per trots att han är ett fysiskt praktexemplar och stark som en oxe.

I slutet av maj 2018 befann sig Per på en segelbåt i närheten av Stjernøya i norska Finnmark, ett par timmar väster om Alta nästan så långt norrut man kan komma i Norge. Tillsammans med en handfull gäster och sin kollega Stefan Palm var han halvvägs in i en ski and sail-vecka i ett arktiskt paradis med fjäll, fjordar, en rå vildmark och det riktiga havet i en spektakulär kombination. Per har gjort liknande resor i närmare tio års tid.

Vädret var vackert och sällskapet njöt av perfekt vårskidåkning i väglöst land. Båten la ankare i en smal fjord framåt kvällen. Nästa dag började det blåsa upp då sällskapet kom ner till båten framåt eftermiddagen. Fallvindar ner från fjällen gjorde att ankaret började dragga, det drog på bottnen och inte höll kvar båten i position. Båten började långsamt driva mot land och skepparen ville därför flytta båten en liten bit.

Per började att ta in ankaret i kraftig vind och rejäla vågor. Vevarmen för att hala upp ankaret började att hacka, så Per var tvungen att ta i med all kraft för att hålla den på plats. Då brast ytterligare ett fäste och hela vinschen föll rakt ner mot båtens däck – med Per Ås vänstra hand under. 

Guidning på Stjernøya i Finnmark i Nordnorge. Foto: Mattias Fredriksson
På väg till ännu en dag på jobbet hemma i La Grave. Foto: Mattias Fredriksson

– Om ankarvinschen hade träffat min arm istället hade jag antagligen dött där på båten, säger Per med en allvarlig blick. 

– För att undvika att ta av handsken höll jag upp handen högt så jag kunde kontrollera att det inte forsade blod ur handen. I det läget kände jag inte om det var hela handen, tre fingrar eller ett finger som var skadat.   

Vi dricker kaffe och njuter av eftermiddagssolen utanför hans och familjens hem i den lilla byn Les Hières ovanför La Grave. På andra sidan dalen tornar La Meije gigantiska granittriangel upp sig med sina glaciärer som blänker i solskenet. Per talar lugnt och sakta, trots att han bott i Alperna i mer än halva sitt 50-åriga liv är hans göteborgsdialekt fortfarande påtaglig.  

Per Ås tillhör den absoluta eliten bland världens bergsguider på skidor. Som bonus åker han skidor som en gud. Foto: Mattias Fredriksson
Firning in i den klassiska rännan La Voûte i La Grave. Foto: Mattias Fredriksson

Smärtan direkt efter olyckan var extrem men i den kaotiska situationen som rådde var Pers enda tanke att få upp ankaret så skepparen kunde flytta båten. Det tog åtta personer över en timme att veva in ankaret med 80 meter kätting i det hårda vädret. Under tiden låg Per på däck i regnet med handen och benen i högläge för att inte svimma av. När läget var någorlunda under kontroll på båten lyfte ett par av gästerna ner Per under däck, handsken togs av och först då förstod de hur illa skadan var. På grund av vädret skickade sjöräddningen ut en större båt från Hammerfest, två timmar norrut. 

– När vi väl kom dit röntgades jag och läkaren berättade att det enda han kunde göra där var att skära av handen… 

Röntgenplåtarna skickades istället till en handkirurg på universitetssjukhuset i Tromsø, som trodde sig kunna lappa ihop fingret. Snart satt Per i en taxi på väg till Alta där ett ambulansflyg väntade för vidare färd till Tromsø. Nästa dag opererades Per. Han minns hur han bad kirurgen att operera det lite böjt – han lade till att han klättrar, och håller i stavar och isyxor så han ville inte ha det stelt och rakt. 

– Hon tittade lite snett på mig och trodde nog inte jag var riktigt klok. Där satt en bergsguide med ett allvarligt skadat finger och berättade för en mycket erfaren handkirurg hur hon skulle operera ett finger, skrattar Per.

Efter operationen hade Per sju metallpinnar i fingret för att det skulle stagas ihop och läka ordentligt. Dessvärre skedde inte det så efter fyra veckor fanns inget annat val än att amputera halva pekfingret, denna gång i franska Grenoble. 

– Det tog 23 minuter, helt overkligt. Då jag gick in kände jag mig frisk och så plockade läkaren bort fingret, bara så där! Det var en obehaglig upplevelse. 

Med cruise control i den glesa lärkskogen i La Grave. Foto: Mattias Fredriksson
På tur vid Col du Lautaret. Foto: Mattias Fredriksson

Per flyttade till Chamonix 1988, samma år som han fyllde 18 år. Egentligen skulle han ”bara” ta ett sabbatsår från plugget men livet i Alperna kom att förändra hans tillvaro radikalt. I alpinismens huvudstad jobbade han som allt möjligt, från skidslipare och vaktmästare, till dörrvakt på diskot Le Pèle. Ganska snart fick byns skidfotografer upp ögonen för den duktige skidåkaren med ett utseende som en fotomodell. Den då framgångsrike fotografen Mats Lindgren, också han från Göteborg, anlitade ofta Per för olika kampanjer. Senare också Per Eriksson. Snart kunde man knappt öppna ett nummer av Åka Skidor, bläddra i resebyråernas kataloger eller se reklam från olika utrustningsföretag utan att notera bilder med Per Ås framför kameran.  

I Chamonix blev han kompis med dalmasen Pelle Lång och ganska snart bodde de ihop och klämde lagg tillsammans nästan varje dag. Ett par säsonger senare drog Pelle på en puckelpisttävling i Les Deux Alpes och fick där höra om ett litet okänt ställe på andra sidan berget med en lång lift, stor fallhöjd, vild terräng och inget folk. La Grave. Pelle drog dit och ryktena visade sig stämma. Snart hade han hittat en kompanjon med stålar och vintern 1991 öppnade de ett litet skidhotell i byn Ventelon, La Chaumine, och Per blev dess förste anställde – först som transferchaufför och allt-i-allo men ganska snart började han hjälpa till som assisterande guide när gästerna blev allt fler. 

– På den tiden var det bara tre bergsguider i La Graves guidebyrå. Vi svenskar blev accepterade från första dagen så vi åkte skidor med gäster i La Grave med omnejd i flera år trots att vi egentligen inte fick guida utan rätt certifiering. Lokalt var det helt okej. Vi försökte sälja på våra gäster att åka med de lokala bergsguiderna så de fick uppdrag tack vare oss. Vi hade en fin överenskommelse.

Sakta men säkert spreds ordet om La Grave och gästerna, proffsskidåkare och media strömmade till. La Chaumine blev en samlingsplats för udda figurer i skidvärlden och Pelle Långs guideverksamhet Skiers Lodge växte i takt med La Graves rykte. 

Téléphérique Glaciers de la Meije i La Grave. Foto: Mattias Fredriksson
Den ikoniska liften i La Grave och dess vilda skidterräng var det som lockade Ås att lämna Chamonix. Foto: Mattias Fredriksson

Per ingick i Svenska Bergsguidesorganisationens andra kull som examinerades 1998 och han blev med det en »riktig« bergsguide, certiferad av branschorganisationen UIAGM. I outdoorvärlden hamnar guideyrket någonstans mellan macho och högstatus, lite upphöjt och mytomspunnet. Med all rätt, få andra yrkesroller har ett sådant ansvar och stora konsekvenser står på spel. 

– Det framstår som ett machoyrke, men som bergsguide kan du absolut inte vara macho, säger Per med en ödmjuk självklarhet. 

– I verkligheten är det ett serviceyrke, till 100 procent. Ungefär som att vara en teknisk flygvärdinna. 

50-årige Per har jobbat som bergsguide i snart 25 år och hans renommé är mycket högt aktat, både av de många stamgästerna och kollegor runt om i världen. La Graves guidebyrå, Bureau des Guides de la Grave, är den näst största i Frankrike och Per är en av några få icke franska medlemmar i byrån. När han blev inröstad för 20 år sedan var det ovanligt att utländska guider överhuvudtaget blev antagna i en fransk guidebyrå.  Under åtta år var han även guidebyråns vice president, det om något säger en hel del om hur välrespekterad han är i La Grave och i guidekretsar. 

Det är fascinerande att lyssna på hans berättelser om livet i La Grave och olika skidturer han har gjort med gäster över hela världen. Men framförallt har Per en förmåga att fånga upp andra saker i sammanhanget som gör att de där självklarheterna som att saker som att snön var orörd, bergen var häftiga och vädret var fint blir till kulisser i sammanhanget. Jag har personligen haft förmånen att åka sen hel del skidor med Per, både kring La Grave och på andra ställen, och det jag minns allra mest från de här tillfällena är egentligen allt runtomkring skidåkningen – och människorna. Visst har skidåkningen många gånger varit helt episk, men det mest unika har varit de kompletta helhetsupplevelserna och människorna han fört samman.

En gång i tiden var Per Ås skidmodellen alla svenska fotografer ville ha framför sin lins. Foto: Mattias Fredriksson
Per, Teo och Josefins Ås i Les Marécottes. Foto: Mattias Fredriksson

Per bor med sin fru Josefine, journalist och kommunikationskonsult (och medarbetare i Åka Skidor), samt deras två pojkar – Luka, 16 år och Teo, 12 – i den lilla bondbyn Les Hières, på en sydsluttning högt ovanför La Grave. Pers 27-åriga dotter Ronja från ett tidigare förhållande är sedan länge utflugen, hon har de senaste fem åren jobbat med slädhundar i Alaska, Nordnorge och svenska Lappland. Familjen bor i ett gammalt stenhus från 1669 som de renoverat själva och gjort till ett mysigt hem med en mäktig utsikt över La Meije från vardagsrummet.

– Jag kom hit när jag var ung och för mig har livet i La Grave alltid känts väldigt naturligt. Det är ett fantastiskt ställe för skidåkning, klättring, cykling och alla outdoorsporter. Men självklart är det en kompromiss att bo i en ödslig liten fransk alpby. Vi har haft förmånen att kunna resa runt lite grand och det är nog viktigt för att inte bli helt insnöade. 

– Det är en grundtrygghet för barnen att växa upp här, alla känner alla och det är en väldigt inkluderande miljö med starka vänskapsband. Man kan fortfarande handla på krita i bageriet, i sportaffären, på restaurangerna och så vidare. Så har det alltid varit här men jag förstår ju såklart att det är unikt i dagens moderna samhälle. 

Per och den ikoniske klättraren Tommy Caldwell har både sin klädsponsor och antal fingrar gemensamt. Foto: Mattias Fredriksson
Det är lätt att förstå varför Ås förälskade sig i La Grave. Foto: Mattias Fredriksson

Under det första halvåret efter olyckan var det väldigt oklart för Per om han skulle kunna fortsätta i yrket som bergsguide, både av fysiska och psykiska skäl. För hans egen del såväl som för gästernas skull. 

– Någonstans i det logiska tänkandet förstod jag att det skulle gå, men tankarna kom så klart om hur jag skulle kunna försörja familjen. Att vara mitt i livet, med tre barn, hus och hela grejen men drabbas av en olycka som ställer allt på spel, det är tufft. 

Per insåg direkt att det viktigaste var att komma tillbaka så snabbt som möjligt rent fysiskt, de andra sakerna skulle ordna sig med tiden.  

– Dag 17 tog jag min landsvägscykel och försökte köra en runda. Efter en kvart insåg jag att det var vansinnigt, det bultade i handen och gjorde fruktansvärt ont. Jag klev av cykeln och gick hem. Det var psykiskt tufft med pressen att komma tillbaka snabbt. Jag förstod ju att det var viktigt men det var viktigare att lyssna på kroppen och ge det tid. 

Innan olyckan hade Per aldrig vilat eller hoppat över träningen i en hel månad. Nu satte han upp delmål. Det första var att sätta ner vänsterhanden i byxfickan, nästa var att leta efter en pryl i ryggsäcken. Så småningom kunde Per börja träna. Först cykling och löpning, sedan också klättring och skidåkning. 

Hestra sydde upp två par specialhandskar efter olyckan. Foto: Mattias Fredriksson
Teo Ås, 12 år, har kanske den bästa skidmentorn man kan ha. Foto: Mattias Fredriksson

Om man har ett halvt pekfinger då man bär en vanlig handske fastnar den överallt när man använder stegjärn, remmar, rep och annan utrustning. Det blir till ett säkerhetsproblem som Per inte hade kunnat föreställa sig. 

– Den fastnar i firningsbromsen, när jag säkrar gäster i klättring, när jag klipper in repet i karbiner och inte minst i pjäxspännen och remmarna på stegjärnen. Om det var lillfingret skulle det varit mindre problematiskt, men med pekfingret blir det komplicerat. 

Per tog kontakt med handsktillverkaren Hestra, eftersom han använt deras handskar under hela sin karriär. Han skrev ner några tankar om sina speciella behov och frågade om det var möjligt att göra ett par specialhandskar. Efter bara några veckor kom två par handskar med posten. Men Pers problem är fortfarande fundamentalt och även om det går sakta så går det i alla fall åt rätt håll. Det är förvånansvärt många rörelser som man tar för givet som faktiskt involverar samtliga fingrar. 

– Man förstår inte betydelsen av ett halvt pekfinger förrän det saknas. Det är en lång inlärningskurva att vänja sig vid att bara ha nio och ett halvt finger. 

– Det är inte så att det gör mindre ont, det är mer att jag vänjer mig vid smärtan. Om det är minus tio eller kallare känns det ungefär som att någon nyper till med en tång runt det resterande fingret. Det gör fruktansvärt ont ibland! Det kommer alltid vara en stor skillnad mot tidigare, det har jag helt klart för mig.

Stil, kraft och passion kännetecknar Ås skidåkning. Foto: Mattias Fredriksson

Pers starka passion för skidåkning har inte minskat efter olyckan, snarare har den kanske till och med ökat. Det märktes tydligt då vi njuter av en puderdag tillsammans. Det har snöat 25–30 centimeter över natten och har gjort åkningen i den glesa lärkskogen i La Grave riktigt bra. Jag följer Per genom den branta skogen, lite lätt vid sidan för att undvika snömolnet bakom honom. Snön är snabb och så där perfekt lagom djup. Över krönen kommer de där sköna viktlösa ögonblicken och i de brantare partierna kommer man ner så djupt att snön sprutar upp i ansiktet. Pers stil är så smidig, stabil, kraftbesparande och så otvingat självklar som nästan bara ett liv på skidor i riktigt stora berg kan ge.

Vi stannar till på en kulle vid ett stort träd för att hämta andan. När Per tar av sig gogglesen för att torka dem ser jag hur det lyser av glädje i hans ögon. Jag känner igen den där blicken så väl efter många fina skiddagar tillsammans sedan vi först lärde känna varandra i mitten av 90-talet. Det här är en bra dag och det är riktigt härligt att se samma skidglädje hos Per också nu. En sak är tydlig efter alla dessa år i bergen. Per Ås är skidåkning. Oavsett hur många fingrar han än har.

Per Ås

Ålder 50 år
Bor Les Hières, ovanför La Grave i Frankrike
Familj frun Josefine, barnen Ronja (27), Luka (16) och Teo (12). 
Karriär Bergsguide sedan snart 25 år. Tidigare allt ifrån skidslipare och vaktmästare till dörrvakt och transferchaufför. Skidmodell för många fotografer genom åren. 
Info peras.se


Text: Mattias Fredriksson • 2021-03-04
ArtiklarBergsguideLa GravePer Ås

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top