Jérémie Heitz utmanar det omöjliga. Igen.

Det är vackert men samtidigt så brutalt. Ett litet misstag och det är över. Jag lämnas allt annat än oberörd. Där finns förundran, fascination och beundran. Men även en del obehag. Det här är svårt att hantera till och med som åskådare hemma i soffans lugna vrå. Det handlar om filmen La Liste. Skidfilmen från 2016 där Jérémie Heitz och hans skidpartner Samuel Anthamatten höjer ribban för det mänskligt möjliga utför 45-55-gradiga linjer på några av Alpernas mest estetiska berg i full fart på ett aldrig tidigare skådat manér. Som en fusion av fri- och brantåkning. Även för den mest inbitne är det helt övermänskliga prestationer och svårt att ta in.

Där Jérémie gör en stor sväng gör en »traditionell« brantåkare kanske åtta till tio svängar. Från Lenzspitze, 4 294 meter över havet, 50-55 grader brant, åker han och Anthamatten ner ihop, det är helt overkliga bilder. Från åskådarens vinkel ser det ut som en lodrätt vägg. Jérémie drar ifrån i farter långt över 100 km i timmen. Han laddar på i över 50-gradiga Couloir Spenser i Chamonix, 50 år efter att Sylvain Saudan gjorde pionjäråket 1967. Och som han kör, över hängande glaciärer och stora klippdropp. Det pirrar i kroppen. När han tar sig an det grafiskt vackraste berget av alla, Ober Gabelhorn, en perfekt pyramidformad topp, 4 063 meter över havet, och det sista åket i filmen, får man höra hans andning genom GoPron när han dundrar ner för den 55-gradiga bergssidan. Det är galet intensivt.

La Liste – betyder just det, listan. Jérémies lista på sina 15 drömåk. Klassiska brantåk från några av Alpernas mest estetiska 4 000-meterstoppar. Åk som pionjärerna åkte på 70 och 80-talen. Han vill hylla deras oerhörda bedrifter men med sin egen, helt unika approach. Med fart, stil och flyt. Estetiken är viktig. Han åkte elva av topparna på två år, under säsongerna 2015 och 2016. Det är en osannolik prestation. Att göra så många, så pass engagerade åk brukar anses ta en hel livstid och lite till att beta av. Att hitta rätt tajming, rätta förhållanden och att bibehålla en benhård mental och fysisk styrka för så många åk på den här nivån, på så kort tid, är unikt. Jag tror inte att någon kan lämnas oberörd av det Jérémie Heitz uttrycker i bergen. 

Jag har träffat Heitz från och till i över tio års tid och kan inte annat än förundras över den här spektakulära utvecklingen. Han är en diskret, rolig, ödmjuk, trevlig person med en rejäl glimt i ögat. Liten och smal. Det är svårt att få det att gå ihop. Hur kan den här killen åka så brutalt? Han utstrålar inga machokomplex, bara en enorm kärlek till skidåkning. Han har inget att bevisa men i hans värd är det bara så här det är. Det här är hans stil på berget och vad hans åkning har utvecklats till.  

Jag besöker Jérémie i hans hem vid Les Marécottes, en liten ort bland stora berg i schweiziska Alperna. Det är här han är uppväxt, här han har lärt sig åka skidor och här han har utvecklats till den åkare han är idag. Det är även här hans farfar åkte skidor med brantåkningslegenden Sylvain Saudan. Hans familj är väl införstådd med vad Jérémie sysslar med. Farfar var skidlärare, pappa basehoppare, mamma alpinåkare och styvfar bergsguide. De känner till farorna med bergen men även Jérémies kapacitet och framför allt hävdar han att han inte är en vildhjärna. 

Han har byggt sitt hus mer eller mindre själv. Det är magnifikt och här inne råder minutiös schweizisk ordning, även nere i garaget där Red Bull-hjälmarna står uppställda på rad och hans otaliga Scottskidor står välpreppade och klara för en ny dag på berget. Med en fantastisk utsikt över Rhônedalen ner mot Martigny, planerar han sina kommande expeditioner i bergen. Tillsammans med det kanadensiska produktionsbolaget Sherpas Cinema jobbar Heitz och Anthamatten på nästa storfilm, La Liste – All or Nothing. Den spektakulära trailern kom ut hösten 2019, där det utlovades film till slutet av 2020. Men som för så många andra har Covid-situationen satt projektet på paus och vi får vänta ett tag till på resultatet. 

Det vi vet är att ytterligare ett nytt blad är på väg att vändas i brantskidåkningens historia. Idén med filmen och projektet är samma som La Liste men med en skillnad, en ganska markant sådan – åkningen ska ske från 6 000-meterstoppar. De två åkarna vill ytterligare rucka gränserna för det möjliga och utforska om de kan åstadkomma samma resultat som från Alpernas högsta toppar men på ännu högre höjd. Allt eller inget. 

Nu är det långväga expeditioner som gäller. I Anderna, Karakoram, Himalaya. Estetiken är fortsatt viktig. En av topparna är det ikoniska berget på Paramont Pictures logo, du vet vilket det är när du ser det. Berget heter Mount Artesonraju och finns i Peru. Facet är 50-grader. Toppen, 6 025 meter över havet. Det har de redan åkt, säsongen 2019. Det tog 12 timmar att nå toppen. Sen ska man ha både fysiken och den mentala styrkan att åka i fullt ös ner för berget framför filmkamerorna. 

Jag är fascinerad men även lite störd av att man kan ha ett sådant driv. Ett felskär, eller en liten missbedömning av terrängen och allt är över. Jag vill försöka förstå. Varför? Mina frågor är inte alltid helt bekväma för Jérémie men han är ändå van att konfronteras med både sina egna och andras tvivel och oro. Men han börjar med att starkt poängtera hur grundligt förberedd han och hans team är.

– Förberedelserna är allt. Man kan säga att nittio procent av varje projekt är planering. Ibland varar själva åket under en minut. Jag är perfektionist och lämnar ingenting åt slumpen. Det gäller både utrustning, förberedelser och de människor jag är ute med. Jag är omringad av proffs som jag känner och litar på. Vi diskuterar igenom allt. Vi analyserar väder och temperaturväxlingar hela säsongen. Vi flyger runt bergen, inspekterar med kikare och zoomar in med stora kameralinser. Sen klättrar jag alltid upp för det jag ska åka ner. För att lära känna snön, känna om det finns någon närliggande is, sten eller andra ojämnheter. Vi stressar aldrig fram ett åk. Är det inte ideala förhållanden så väntar vi. 

Heitz samarbetar mycket med sin styvfar Raphy, som är bergsguide. Hans skidpartner Sam Anthamatten är också bergsuide och trions samlade kunskaper om snö, berg och väder är djup.

– Allt handlar om förhållanden och väder. Snön måste vara helt rätt för att kunna uttrycka det jag vill uttrycka. Du kan inte kompromissa det. Du måste bara ha tålamod, vänta tills åket är i perfekt form, både snö och vädermässigt. 

Det måste ha blivit fuktigt på hög höjd för att få de snöförhållanden den här typen av åk kräver, så att snön klistrar sig fast på isen. Det är därför det nästan uteslutande går att åka storbergsbrantåkning på våren, då det varit varmare temperaturer på höjd. Idealiskt är att det sedan snöar lite kallsnö ovanpå det. Jérémie tar exemplet Ober Gabelhorn i Schweiz, 4 063 meter högt. 

– Förhållanden är bara perfekta några timmar om året. Det ska vara färsk, djup snö som fortfarande är lite blöt. Vi lyckades tajma snön och jag är otroligt stolt över att ha kunnat åka ner för det berget som jag gjorde. 

Då ska man veta att Heitz redan tidigare hade gjort ett försök då han efter tre svängar insåg att det var för hårt. Han stannade, satte på sig stegjärnen och klättrade därifrån. Det gällde även den branta östsidan av Matterhorn. Det tog tre försök innan allt satt som det skulle.

– Att kunna säga nej är viktigt. Om du har minsta tvivel är det bara att släppa taget och prova igen någon annan gång. Bergen står kvar. 

Heitz menar att hans stil har utvecklats ända sedan barnsben då han tävlade med vinnarskalle i portarna på hemmaberget Les Marécottes. Han insåg tidigt att han kände sig trygg med fart. Han pratar även om nyfikenhet och ett starkt driv för att se hur långt man är kapabel att gå. Vännerna Sam Anthamatten och snowboardåkaren Xavier de le Rue öppnade upp för en ny stil på stora berg och Heitz visste att det var där han ville vara och tillsammans motiverar de varandra till högre nivåer. Under senare år har han liksom många andra storbergsåkare börjat intressera sig allt mer för att kombinera alpinism med skidåkning. 

– Det öppnar helt nya möjligheter för en skidåkare. Jag har börjat göra allt mer alpinism på sommaren också. Det är som att komma tillbaka till rötterna, ursprunget. Det bidrar till att bli tryggare och mer erfaren i den här terrängen.

När Heitz och Anthamatten tar sig an de här stora bergen är det inga lättviktsgrejer de använder. Heitz utrustning – skidor (stenhårda), bindningar (alpinbindning med Cast-systemet) och stighudar – väger cirka elva kilo. Vikten är utan pjäxorna, som är de styvaste freeridepjäxorna med gåläge på marknaden, Langes illgröna variant med 140 i flex. Elva kilo är tungt i de här sammanhangen. En turåkare som ändå gillar att åka utför och inte åker på lättviktsutrustning har kanske fyra-fem kilo under pjäxorna. Heitz klättrar som sagt upp för allt han åker och under de senaste och kommande långa expeditionerna bär de pulka fram till bergens fot, innan de börjar en lång klättring på hög höjd. De är långt från civilisation och helikoptrar. 

Anspråkslös som han är, ser Jérémie Heitz sig varken som en pionjär eller någon superhjälte. Han är väldigt inspirerad av skidhistorien och full av beundran för de första brantåkarna. Bara utrustningen de hade på den tiden är otroligt imponerande för den här typen av skidåkning.

– Det finns ingen som helst jämförelse med det som Saudan, Vallençant, Tardivel, Boivin, Baude och de andra brantåkningspionjärerna sysslade med på 70- och 80-talet. Jag har inte fört hit något nytt, bara utvecklat det som redan har gjorts. Vi har en helt annan utrustning. Vi använder alpinbindningar, styva pjäxor och rejäla skidor. Det förändrar approachen. Vi vet att det är möjligt att åka de här åken, det är bara farten vi måste modifiera till vår kapacitet. De visste ingenting. Ingen hade åkt ner före dem, ingen visste om det var möjligt. 

Sylvain Saudan pratar om det möjliga och det omöjliga i en fantastisk sekvens i filmen La Liste där Heitz diskuterar med den legendariska brantåkaren. Vad är omöjligt? Det går aldrig att säga så länge det inte går att bevisa att det är omöjligt, det är helt upp till var och en. Saudan menar att en gräns är helt personligt. Är man kapabel mentalt? När Saudan började genomföra sina bragder trodde ingen att han skulle klara det. Det var ansett som omöjligt på den tiden. Gränsen är ett mentalt tillstånd som sedan flyttas framåt så fort någon tagit första steget. Men vad är nästa steg? Går det verkligen att gå längre? Heitz pratar om höjd, att utföra det de gör men på ännu högre höjd. Det som de redan har påbörjat. Men på Alpernas redan höga 4 000 meterstoppar är det svårt att föreställa sig att gränsen går att rucka mycket längre. 

– Jag har en marginal även om inte andra kan se det. Min marginal är att jag kontrollerar min fart. Och farten hjälper mig. Jag känner mig säkrare. Då är jag snabbare förbi faror som laviner och stenfall och jag får bättre flyt i min åkning. Men jag kontrollerar farten. Jag ökar inte farten i svängarna, utan jag »driftar«, det är ingen skärande sväng däruppe. 

Han har aldrig mätt sin hastighet. Den enda indikationen han har är från finalen på Freeride World Tour, från Bec des Rosses på Xtreme de Verbier, då mätte man upp 120-140 km/h på Jérémies åk och det ligger väl däromkring antar han. Det verkar inte vara så viktigt att veta för Jérémie men till nästa film pratar de om att försöka ha någon sorts fartindikator, eftersom så många efterfrågar det. Men var finns rädslan i allt det här?

– Rädsla gör mig alert och mer fokuserad. Är man för självsäker är det lättare att göra misstag. Men du får inte ge rädsla för stor plats. Jag försöker blockera negativa tankar innan ett åk och koncentrera mig på ett positivt flöde. Det finns inget bättre än att nå en topp, titta ner mot dalen, där du kommer att stå bara några sekunder senare. Den obeskrivliga känslan att sedan stå därnere. Lättare men fylld med adrenalin. Det ända du vill är att stå där uppe igen. De känslorna är starkare än rädslan för att trilla. 

Men risken är ju ändå stor.

– I vissa åk jag gjort finns det helt klart inget utrymme för att falla men det betyder inte att jag riskerar mitt liv. Jag skulle aldrig åka ner för de här åken på samma avslappnade vis som jag åker en pist. Även om det kanske inte ser ut som det så har jag alltid kontroll. 

Trots detta så hände det som inte får hända under inspelningen av La Liste. När han åker ner från Grand Combin de Valsory, 4 184 meter över havet, släpper bindningen och han tappar skidan. Man hör hans djupa ångest från GoPron. Han vet ju att det här inte får hända. Han rasar allt snabbare nerför men lyckas mirakulöst få stopp.

– Det är ett vackert face som är väldigt brant i början men planar ut mot slutet. Förhållanden var inte perfekta men med dess morfologi kände jag att jag kunde åka det. Det var en lång tunga med is nerför ett parti av bergssidan. Jag bestämde att jag skulle traversera istungan för att ge lite spektakulära kontraster. När jag kom till isen fick jag för mycket tryck på innerskidan och den lossnade trots att mina bindningar är dragna till 16 [han väger 65 kg…]. Jag hade tur som hade ytterskidan kvar och så fort jag kom ut från isen, där snön var mjuk, klarade jag att få ner farten. Jag var totalfokuserad på att få stopp. 

Heitz stannar till, andas ut lite, tar fram isyxan och börjar sedan glida ner på en skida för den branta sluttningen. Han kom ner helt oskadd men det tog hårt.

– Det var tufft efteråt. Jag är så noga med bindningar och allt annat men det är omöjligt att kunna kontrollera allt, till slut är det naturen som bestämmer. Det tog mig tre år att bearbeta. Det gick sämre på Freeride World Tour, min skidåkning gick överlag sämre och mentalt var det väldigt jobbigt. Jag började tvivla. Det är sådana här erfarenheter som får en att åldras på förtid. Det kan lätt blockera en. Jag har full förståelse för idrottare som plötsligt bara lägger av. Men jag har klarat att komma förbi mina tvivel. Jag vill göra det här. Det är min passion och jag har mer att ge. 

När jag frågar om han tar hjälp av någon mental coach svarar han att han gjort lite yoga och andningsövningar. Jag blir full i skratt men han är helt seriös. Det verkar inte som om han ens tänkt tanken att ta hjälp. Han jobbar inte med coacher varken fysiskt eller mentalt. Och alla i hans omgivning är överens. Heitz största tillgång är hans extrema pannben. Nico Falquet, Jérémies vän och mentor från hemorten Les Marecottes och även producent för La Liste, upptäckte Jérémies skidåkning och styrka när han redan i 15-års ålder laddade i full sula ner för alla branta rännor i deras hemmaberg.

– Det var något speciellt med Jérémie och hans skidåkning. Hans ödmjuka attityd och mentala styrka. Hans precision. Det är få som har det extra som krävs. Men han har det.

På Freeride World Tour var Jérémie den ständige tvåan, han lyckades aldrig vinna en tävling, ibland var han långt från prispallen. Det var tufft men han upptäckte att när han åkte på det sätt han ville istället för att försöka smöra för domarna gick det alltid bättre. Och han trivdes bättre. 

Svaret var farten. När han började åka omänskligt fort ner för tävlingsfacen och folk började lägga märke till honom. Han insåg att det är där han hör hemma även om han inte skulle vinna tävlingar med sin stil. La Liste började ta form. 

Stämpeln är där. Jérémie Heitz är skidåkaren som åker stora, branta åk med full speed. Jag undrar om han känner press att han måste fortsätta på den här inslagna banan, det oroar mig lite för hans framtid. Jérémie verkar inte alls tänka så, han har lite svårt att förstå min fråga.

– Jag har aldrig känt press från någon av mina sponsorer. Jag vill göra det här för att jag fortfarande vill utforska gränserna för vad vi kan åstadkomma. Det är det här jag älskar att göra. Och jag är inte klar.

Jérémie Heitz 

Ålder 31 år
Bor Salvan, Schweiz

Karriär

Fram till 16 års ålder alpinåkare i Les Marecottes 
Föråkare på Xtreme de Verbier som 17-åring.
Körde Freeride World Tour 2010-2016. Totaltvåa 2015.

Filmer

2016 La Liste
2018 Race the Face med alpinåkaren Daron Rahlves, där de utmanar varandra i en storslalombana på en 50-gradig bergsida på 4 000 meters höjd.
2019 Felicité, hårresande brantskidåkning runt Chamonix med Pierre Hourticq och Victor de le Rue.
2021?  La Liste All or Nothing – Heitz och Anthamatten tar sig an 6 000 meters-toppar i Himalaya.

View this post on Instagram

A post shared by Jérémie Heitz ??⛷ (@jeremieheitz)

---

Text: Josefine Ås • 2021-03-06
Artiklar • Jérémie Heitz