Henrik Windstedt mitt i Republiken. Foto: Emrik Jansson

Jämtland

Leve Republiken! Historien om Sveriges hårigaste skidåk

En liten grupp av Sveriges mest hängivna skidåkare gav sig ut i södra Jämtlandsfjällen på jakt efter landets mest hårresande skidåk.

Text: David Kantermo • 2021-03-13

Klockan är 10.00 den 22 februari 2020. Jag ser ut genom fönstret och funderar på när det utlovade snöfallet ska börja. Min sökande blick avbryts av ett kort vibrerande från fickan, jag tittar på min skärm och Messenger berättar att Per-Olov Wikberg från Naturvårdsverket har skickat en bild. Bilden visar den mest självklara skidlinjen jag sett, och det är skräckblandad förtjusning från första ögonkastet. Ett yxhugg rakt in i den svarta bergväggen, med en smal, vit sträng av snö längst in där eggen träffat urberget. Under bilden står det »Jämtlandsfjällens kanske brutalaste åklinje?« 

Jag kontaktar två personer direkt. Den första är Henrik Westling, han som åkt skidor utför alla 178 toppar i Jämtland. Han vet mer om varje åk jag ser från toppen av Åreskutan än nån annan jag känner. Jag skickar bilden till honom och frågar om han kört rännan i år, och om han vill slå följe nästa gång vädret tillåter. Hans svar ger mig ett fånigt, nervöst leende på läpparna. 

Den rännan är med 100% säkerhet aldrig åkt. Den ser ut som ett monster, minst tre firningar. Övernattning eller långdag. Jag tror vi bara kommer skratta när vi ser den och sedan klättra och köra något lite mer realistiskt projekt. 

Jaha, tänker jag, och ser inte ens ytan på vattnet jag just tagit över huvudet. Samtidigt blir den smala vita strängen plötsligt ännu mer attraktiv. En första nedkörning, vild och vacker. Jag skickar vidare bilden till Henrik Windstedt, personen jag alltid väljer först som kompanjon när det kommer till att vistas bland fjällsidor med skidor på fötterna. 

Coola men svettiga åk, är svaret jag får. 

Syresättningen smyger försiktigt tillbaka till blodomloppet, det är kanske möjligt ändå. Exakt en månad av förberedelser, inhämtning av kartinformation, lusläsning av väderleksrapporter och ett spindelnät av scheman ska nu rätas ut.

Henrik Windstedt. Foto: Emrik Jansson
Henrik Westling. Foto: Emrik Jansson

David Kantermo. Foto: Emrik Jansson
Fredrik Lönn. Foto: Emrik Jansson
508 meter över havet

Nästan oavsett hur du gör krävs en hel dag för att köra rännan – om du inte bor i Storsjö i sydöstra Jämtland vill säga men andelen brantåkare i den bygden verkar försvinnande liten. Snödjupet i år gör att snövallarna bredvid vägen överstiger medellängden i sällskapet. Passet vi har framför våra ögon känns enormt, Storådörren. Mina tankar får fram ett komprimerat Lapporten – självaste kronjuvelen i Lappland förflyttad till Jämtland. Avsaknaden av snö på sydöstra väggen där åket finns, gör att den känns lämpligare för klättring än något annat. Klippväggarna här har klättrats sedan 70-talet men det började inte åkas riktiga linjer utför först för några år sedan.

Förutom de två personerna med initialerna HW så är även Fredrik Lönn med oss, en man begåvad med en enorm skidkänsla och ett självförtroende i sin åkning som jag avundas. Jag och Henrik växte upp några år yngre än Fredrik och det var han som visade oss mycket av skidåkningen hemma i Åre.

Morgonpendling på väg mot oåkta åk. Foto: Emrik Jansson
Trängsel i Storsjöbygden. Foto: Emrik Jansson
800 meter över havet

Från väg 321 är det åtta kilometer med skoter till förbudsgränsen för terrängfordon. Härifrån har du ytterligare åtta kilometer och 726 fallhöjdsmeter kvar till toppen på Nörder-Storådörrfjället som ligger i Tossåsens samebys renbetesområde. En enslig renvaktarstuga välkomnar dig in i dalen. Bredvid står ett snöfyllt utedass som vittnar om allt annat än en skitvinter. 

Passet i sig känns som en illusion då vi går och går men inte kommer närmare. På vägen passerar vi färska järvspår, förutom de och några ripor som talar med oss syns inget liv. Storådörren är ödsligt och det förstärker känslan av outforskad terräng. 

1 382 meter över havet

Av alla bilder jag sett från rännan, så har det aldrig varit så mycket snö som det är nu. Vädret under den senaste månaden har varit stabilt med stark vind och konstant nederbörd. Vädret har gjort det här till en ogästvänlig plats men idag står Storådörren på vid gavel och är återigen välkomnande. Det är allt, ingen vind och solen träffar de svarta klippväggarna.

Republiken, strax till höger om mitten. Foto: David Kantermo
Henrik Westling gör sig redo för att fira in i rännan. Foto: Emrik Jansson
1 462 meter över havet

Det är med spänd förväntan vi kikar ner över kanten och in i rännan. Svindel.

1 398 meter över havet

Windstedt och Lönn börjar gräva ur toppdrivan där första firningen ska ske samtidigt som Westling och jag börjar gräva fram ett stenblock för att sätta ankare. Vi finner ett som verkar legat på samma plats sedan istiden utan planer att flytta sig den närmsta timmen. Lönn blir först att fira ner sig i rännan. 58 meter och 29 sekunder senare kopplar han loss sig där nere i klippväggen. Han kör in sina stålkanter i snön, de första att befinna sig här någonsin. Vi andra kikar spända under tystnad ner över kanten när han lägger sin första sväng. Ljudet vi hör gör att näsorna rynkar sig och ögonbrynen krullas. Melodin vittnar om skrovlig blåis och jag är glad att jag bad Monkan på Åre Skidsport om extra vassa kanter i förrgår. 

Windstedt blir nästa att följa, och några minuter efter honom är det min tur. Jag tittar ner på mina pjäxor och känner att tiden är kommen. Hela vintern har jag vant klickat i tredje hacket precis innan det är dags att åka men den här skönheten förtjänar bättre. Jag spänner dem i fjärde hacket och smalbenen förstår direkt att något är på gång, signalerna skickas vidare uppåt och mitt fokus skärps ytterligare. 

Jag kopplar in mig, glider in över kanten och snor runt. Det sex millimeter tunna repet glider skonsamt mot getskinnet på insidan av mina handskar och jag navigerar baklänges ner i gapet. Jag når slutet på repet och omsluts av svarta bergväggar delvis klädda av is. I mitten en rak, vit sträng som visar vägen till botten. Rännan ser ut som ett y, där åket ligger i skiers left sidan på bokstaven. När jag blivit fri repet lägger sig ett kontrollerat lugn i kroppen, egentligen litar jag mer på skidorna än det tunna repet. Lönn berättar att snön är bättre bara en liten bit ner, just här har det runnit ut smältvatten från klippan och gjort ytan till allt annat än bomull. Ögonbrynen rätar ut sig igen.

Windstedt står en bit under mig och sträcker på nacken. Hela hans väsen utstrålar lycka och glädjen smittar snabbt av sig. Just nu känns allt annat oviktigt. Förutom väggar av sten är jag omgiven av vänner, alla besittande enorma kunskaper i dagens ämne.

Den första svängen. Det är dags nu. Känn skidorna, sätt i staven, glid sakta framåt, tippa neråt och följ med runt. Det är en förlösande första sväng. Ytan är sträv och mina kanter nyper direkt när jag får fast de. Jag upprepar samma rörelse igen, åt andra hållet. Och igen. Efter fem upprepningar är jag nere hos Henrik. Aldrig tidigare har jag gjort så många svängar på så få meter, trots avsaknaden av fläkt i ansiktet så är känslan förvånansvärt tillfredställande. 

Henrik Westling reder ut repsalladen. Foto: Emrik Jansson
Windstedt på väg in i det okända. Foto: Emrik Jansson
1 392 meter över havet

Vi kommer överens om att Windstedt och Lönn ska åka före mig och Westling ner mot isfallet. Från de som klättrat på väggen sommartid har vi fått höra att det är riktig skitklippa här, mjuk och lös. Vi måste hitta en bra punkt för att sätta nästa ankare. Ju längre vi är i rännan, ju längre är vi exponerade för fallande sten, snö och is. Det är inte bråttom men inte heller tid för en sittfika. Vi är också helt inställda på att klättra upp igen om vi inte klarar av att sätta ett nytt ankare vid isfallet några hundra meter ner. Skulle det hända kommer dagen hinna mörkna innan vi lämnat kalfjället bakom våra ryggar. 

Solen smeker den högra sidan av fjällväggen samtidigt som Windstedt och Lönn lappkastar sig söderut och påbörjar sin dans ner i rännan. Det visuella mästerverket framför mina ögon, blandat med de iskalla minusgrader jag andas in, blir till en cocktail som skjuter rakt upp i hjärnan. Jag blir stolt av att se mina två vänner vara de första, men inte sista, att lägga sina svängar ner i den släckta skorstenen. Kilar, karbiner och isskruvar som i takt slås mot varandra ackompanjerar scenen. De två försvinner bakom ett hörn en bit längre ner till vänster. Små slöjor av snö som rinner över mina skidor avslöjar att även Westling är på väg ner.  

Jag tar några steg upp för att välkomna honom. Vant kopplar han snabbt loss sig och drar ner repen, två stycken 60 meter långa problemlösare som idag är obligatoriska för genomföring av åket. Leende upprepar vi varandras observationer och jag vet att Henke är van denna miljö, men det skiner igenom att just den här rännan är speciell för honom. Vi coilar varsitt rep och konstaterar att det för Jämtland är en unik miljö vi befinner oss i. I Chamonix hade rännan blivit åkt dagligen, den hade haft ett namn och funnits med i en guidebok. I La Grave hade fallhöjden varit tre gånger högre, firningarna fler och den bruna röken legat tät. Och i Sverige? Ja, Lappland har mer än nog fallhöjd för uppgiften, men var dessa åk ligger är vi bägge olyckligt ovetandes om. Just nu spelar det ingen roll mer än att vi är väldigt glada för att vara här, i en bergsskreva som känns mer internationell än hemma.

Jag leder vägen ner mot våra vänner. Fysiskt är det inte särskilt tungt, men hjärtat får ändå jobba då den mentala biten är desto mer intensiv. Tekniskt är det okej, utrymmet är litet men bjuder fortfarande på lite spelrum mellan svängarna. Vi åker en och en och möts upp där det är lämpligt att stanna. Jag tänker alltid på säkerheten när jag vistas i fjället, det är ibland komplext men alltid väldigt givande då alla beslut du tar är dina egna. Den friheten finner jag ingen annanstans. 

Hela teamet på väg in i rännan med stort R. Foto: Emrik Jansson
1 326 meter över havet

Medan jag väntar in Henke ser jag att det rasar snö längre ner, där den andra rännan ansluter till vår. Det har blivit varmare och väggen ovanför den rännan har nu legat i sol i många timmar. Tankarna rusar iväg och jag ropar på Windstedt på radion.

– Det rasar snö från den andra rännan, står ni säkert? 

Jag inväntar svar men möts av tystnad. 

– Henrik, hör du mig? Det fortsätter rasa utan stopp och nu är Westling framme vid mig och ser samma sak. 

Fortfarande inget svar. Sekunderna tickar och jag dubbelkollar radion, fel kanal, vafan! Jag byter till rätt och ropar igen. Inget svar nu heller. Jag målar upp olika scenarion och ännu fler potentiella lösningar i huvudet och precis när jag tänkt ropa ännu en gång så sprakar det till i radion och jag får höra en andfådd Winstedt ropa tillbaka.

– Jag står och gräver en hylla åt er vid ankaret. Det är min snö ni ser rasa, ta det lugnt!  

1 280 meter över havet

Den sista biten precis innan jag får ögonkontakt med Lönn och Windstedt är en av de smalaste och brantaste partierna på åket. Det är precis 186 centimeter brett. I varje sväng rasslar det till akterut då skidorna gång på gång vidrör bergväggen.

Samling vid ankaret. Foto: David Kantermo
1 255 meter över havet

Det blir ett glatt återseende på den lilla handgrävda avsatsen som på många sätt är ett vägskäl i åket. Förutom Windstedts hylla så har Lönn, enligt honom själv, satt tre riktigt bra kilar i väggen ovanför. Vi har bara sett isfallet på bild innan, därför vet vi inte hur högt det är och heller inte om repet kommer räcka. Westling får bli först att ta sig ner till kanten. Om det blir nödvändigt att sätta ett nytt firningsankare där, för att repet inte är långt nog, så är vi alla säkra på att han är den av oss som skulle göra det snabbast och bäst. Dynamiken i vår grupp är perfekt för dagen, vi kompletterar varandra på ett föredömligt sätt, att vara trygg i så här stor terräng ger en speciell känsla som är svår att beskriva. 

1 218 meter över havet

Westling saktar in lite när han närmar sig kanten på fallet och kikar ner över sin axel. Vi får höra att repet räcker till mer än väl och optimismen klingar gott i rösten innan han försvinner ner över kanten. Härifrån och ner till botten vet vi att det inte kommer bli några fler överraskningar. Det är fortfarande brant efter fallet och ett längre smalt parti väntar, ut ur rännan kommer det vara några stenpartier vi ska orientera oss igenom, men annars är de vanskligaste partierna avklarade. Jag kopplar in mig i repet för andra gången idag och tar mig över det genomskinliga och blåskimrande underlaget. Det blir en halkig historia ner till snön där Westling väntar.

1 198 meter över havet

Den lilla mannen verkar närmast koka av eufori innanför primaloften. Framför våra spetsar har vi ett bredare fält med bättre snö. Det inbjuder till lite större svängar ner mot den avslutande tratten som är den estetiskt absolut finaste biten av rännan. Skuggan från Synder-Storådörrfjället på andra sidan dalen klättrar obarmhärtigt upp längs den mjuka ytan. Vi vill åka. Nu. Ekot från Windstedt och Lönn mullrar mellan väggarna, de ger oss fri lejd resten av åket. Nästa hållplats Storån. 

Hårigt värre. Foto: Henrik Windstedt
1 131 meter över havet

För första gången sedan vi gick in i förbudsområdet så fläktar det faktiskt i ansiktet. Jag hoppar inte längre runt staven utan låter den glida längs ytan när jag lutar in axeln och höften, skidorna får utrymme för nästan hela sin radie. Takten är en helt annan nu, det är väldigt skönt att få vara lite yvig igen. Några fina svängar senare tightar det ihop sig igen och ett kort krön markerar början på slutet. Plötsligt är vi tillbaka i samma korta radie igen, med mer frekventa svängar, och högre och rakare väggar. Det här är själva crescendot på åket.

Varje sväng räknas alltid i min bok men innan isfallet var konsekvensen av att missa en betydligt högre. Det har gått från »you fall, you die« till »you fall, you cry«, bägge tillstånden helt klart njutbara men på olika sätt. 

1 082 meter över havet

Nere i skuggan nu, genom passet sveper en iskall vind och kylan biter tag i kinderna. Minuterna som precis passerat är några av de finaste i mitt skidliv. Dessutom i snudd på perfekta förhållanden. Mjukare, mer och bättre snö hade varit skönt men det hade också gett högre risk. Jag passar på att ta in hela Storådörren samtidigt som väggen planar ut och botten närmar sig. 

1 012 meter över havet

Farten framåt tar slut. Botten är nådd. Den oåkta linjen åket är nu uppgraderad till ett skidåk. En efter en glider mina vänner fram med öppna armar. Vi kramas, reflekterar och ler. Alla är sådär nöjda man bara kan vara efter att tillsammans satt upp ett högt mål och sedan klarat av det. Storheten med den här rännan är de många olika delarna som krävs för att köra den, platsen, storleken och det faktum att ett fall skulle få ödesdigra konsekvenser.

Westling, Kantermo och Lönn. Foto: Emrik Jansson

En ensam korp parerar vindkasten och navigerar följsamt längs ryggarna. Jag följer den med blicken och de svarta fjädrarna blänker till där den seglar fram i solskenet. Många ser berg som ett hinder men för några av oss är det en plats att vara på, att leva i. Mina tankar svävar iväg till vår förlorade vän Rikard Westling. En fantastisk människa som inspirerade så många, inklusive mig själv, att ta vara på dagen. På livet. Hade Rikard fortfarande varit med oss så hade han varit en självklar del av det här äventyret. 

Att få vara först med att åka ett åk är något jag under många år drömt om, att få vara med och öppna dörren till en klassiker många kan jaga i framtiden. Att få göra det tillsammans med min bästa vän plus två inspirationskällor är otroligt. Att detta dessutom gick att göra under en dagstur från Åre, platsen där jag växt upp och levt hela mitt liv som skidåkare förefaller nästan orimligt. Ändå står jag här och tittar upp på den 450 meter höga vertikala väggen vi precis skidat utför, och undrar om det är verkligheten jag befinner mig i. I morse såg det inte ut som det skulle gå att åka skidor ner här, men nu ser jag på väggen med andra ögon.

Vi döper dig till Republiken.

Jämtland, jamt å ständut. Foto: Emrik Jansson

Text: David Kantermo • 2021-03-13
ArtiklarDavid KantermoHenrik WindstedtJämtlandSverigeTopptur

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top