30 stenhårda år med Extrem-NM i Riksgränsen

Det var den 5 juni, 1992. Solen sken över Nordalsfjäll, strax utanför Riksgränsens skidområde när den första upplagan av det som kom att kallas Nordiska Mästerskapen i Extremskidåkning – eller Extrem-NM var på väg att dra igång. Nere i botten av fjället satt tävlingens general, Riksgränsens dåvarande marknadschef Robert Gustafsson och kisade upp mot tävlingsåket där de tävlande snart skulle bjuda på höga farter och stora klipphopp med tveksamma landningar. Att tävlingen kom till från första början var en mix av slumpen och en dos uppfinningsrikedom.

– På den tiden var liftarna i Riksgränsen öppna dagligen fram till midsommar men det var väldigt lite skidåkare som kom upp efter valborg i maj och juni. Jag arrangerade NM som ett försök att locka upp folk när resten av Europas skidområden stängde, säger Robert på telefon från ett vintrigt Riksgränsen.

Inspirationen kom från Valdez i Alaska där tidernas första VM i extremskidåkning World Extreme Skiing Championships, WESC, arrangerades våren 1991.

Den legendariske Doug Coombs tog hem segern i herrklassen och hans blivande fru Emily Gladstone vann damklassen. Robert och hans skidpolare Pancho Snöfall och Kami Johansson läste om tävlingen i Powder Magazine, de tyckte det verkade oerhört spännande och blev inspirerade att göra en egen variant på hemmaplan. För Riksgränsen har ju grym terräng även om bergen är betydligt mindre än i Alaska, och passionen för skidåkning var minst lika stor i den lilla svenska skidorten norr om Polcirkeln. Pancho åkte för övrigt över till Valdez och deltog i den andra upplagan av tävlingen där 1992. Det slutade med att han skadade sig och inte kunde fullfölja tävlingen, men det är en helt annan historia.

Sagt och gjort, man drog helt enkelt ihop sin egen tävling hemma i Riksgränsen. Åka Skidor var precis då som nu samarbetspartner och gjorde en notis i vårnumret om vad som skulle hända och så var ordet ute. Ryktet om tävlingen spred sig ända till Frankrike och inte mindre än ett trettiotal åkare stod på startlinjen när tävlingen drog igång. Det var ett gäng locals från Riksgränsen och Kiruna, ett annat gäng med skibums från Chamonix och en samling tokiga norrbaggar från Oslotrakten. Klasserna var »slalom« för herrar och damer, samt telemark.

– Alla åkarna som var med och körde den första NM-tävlingen var riktigt bra med dåtidens mått, och jag tror många av oss kände där och då att tävlingen var början på någonting nytt. I alla fall gjorde jag det, säger Robert.

Peter Kirkegaard, en kanadensare från Fernie som gjorde säsong i Chamonix, vann herrar alpint. Johanna Bergström-Roos vann damklassen och Stefan Nilsson telemarksklassen.

Skillnaden på friåkning anno 1992 och 2021 är som två olika planeter, i alla fall på ytan. På den tiden var skidorna smala och oftast optimerade för piståkning, pannband på skallen var högsta mode (att köra med hjälm var inte ens påtänkt) och begreppet friåkning, eller freeride, var definitivt inte etablerat, utan ordet extrem var det som gällde för att visa att det här handlade om skidåkning utöver det vanliga. Hastigheten utför åket var betydligt lägre, och svängradien betydligt kortare, än vad den är idag då en del åkare blåser av Nordalsbranten på under 20 sekunder, inklusive klipphopp.

Men en sak som är lika stor då som nu är den kollektiva talangen hos den svenska friåkarfalangen, vårt land har i många, många år varit välsignade med en stor mängd extremt duktiga, tekniskt drivna och modiga skidåkare. Och laddet var inte sämre i början av 90-talet.

– Höjden på klipporna som Per Swartling och Jesper Rönnbäck hoppade på NM för 30 är sedan är densamma som idag, säger Robert med eftertryck.

Revolutionen kom några år senare när skidindustrin började tillverka bredare skidor som faktiskt var designade med offpiståkning i åtanke. Och med inspiration av snowboardkulturens framväxt och framgång började även den fria skidåkningen att hitta sitt eget uttryck och stil, ordet friåkning började att användas mer och mer för att bli till ett vedertaget begrepp. 

Men mycket av utvecklingen satt i prylarna, offpistterräng blev tillgänglig för flera och duktiga åkare kunde köra större svängar i betydligt högre fart. Och åkarna som dök upp i Riksgränsen mot slutet av 90-talet var inte sena att dra nytta av den förändringen – speciellt två åkare med bakgrund som alpina tävlingsåkare kom att leda utvecklingen framåt.

– Under de år som Kaj Zachrisson och Sverre Liliequist var tongivande på tävlingarna skruvades hastigheten upp rejält.

Samtidigt som skidåkarna tog för sig betydligt mer av de stora bergen började även den nya skolans freestyleåkning att ta fart och det var en åkare från den sidan som kom att dominera NM under många år, Henrik Windstedt. Med sin breda skidbakgrund och exceptionella talang passade den här typen av skidåkning honom perfekt och han var en av de första som började lägga in trick i sina tävlingsåk.

Windstedt blev även tidernas första världsmästare på Freeride World Tour efter att ha vunnit den första årgången som arrangerades 2008. Efter honom har två andra svenska åkare tagit hem titeln på samma tour, Reine Barkered från Duved och Kristofer Turdell från Gällivare. Turdell har hela fyra vinster i NM på meritlistan medan Barkered vann sitt första NM 2021. Dessutom har Reine stått för en av tävlingens mest heroiska återhämtningar när han under finalen 2004 ramlade precis innan den stora dubbelklippan i botten av Nordalsbranten, bara för att på ett mirakulöst sätt snurra runt på rygg, ta sig upp på fötter igen och stompa klipporna nedanför, allt i full fart.

Friåkning är numera en etablerad tävlingsgren inom alpin skidåkning och en del av den äran bör definitivt tillskrivas Robert Gustafsson och hans skapelse. En tävling som numera officiellt går under namnet Scandinavian Big Mountain Championships och ingår i ett världsomspännande nätverk av kvaltävlingar till Freeride World Tour. Och sedan WESC i Valdez lades ner år 2000 är tävlingen i Riksgränsen faktiskt världens numera äldsta, kvarvarande friåkningstävling.

Mycket av NM:s framgång och status i skidvärlden kan tillskrivas Robert själv. En senig man och en ytterst kompetent skidåkare själv som talar med mjuk stämma och aldrig framhäver sig själv. Men faktum är att dagens Friåkarsverige hade sett betydligt annorlunda, och torftigare, ut utan hans inblandning. Dels startade han Extrem-NM men han var även en av de drivande krafterna bakom att det sjövilda åkarkollektivet som syntes i den första, legendariska Free Radicals-fimen hamnade framför kameran i första läget. Och via sitt eventbolag Playground i Åre arrangerade han några av dåtidens största hopptävlingar, Red Bull Big Air, som fick ett enormt genomslag i friåkarvärlden i en tid när precis allt var på väg att förändras i en ny riktning. Men du kommer inte att få höra det från honom själv.

Och där många andra friåkningstävlingar historiskt sett varit för en liten, initierad klick för inbördes beundran eller åkare med någon form av ranking har NM hela tiden varit öppet för alla, kreti såväl som pleti, känd såväl som okänd. Har du velat och varit snabb på anmälningsknappen har du kunnat få en plats. Något som gjort NM till en tävling som många skidåkare sett som ett måste att ställa upp i minst en gång i livet och där det varit viktigare att utmana sig själv och sina demoner, eller sina kompisar, än att tävla mot eliten.

Undertecknad har själv haft nöjet att både köra NM som åkare ett flertal gånger och suttit i domarbåset ytterligare några gånger – vilket inte alltid varit enkelt när det handlat om tiondels poäng som skiljt mellan vinnaren och tvåan. Men en sak som Robert sa på ett domarmöte inför en tävling för några år sedan satte sig lite extra fast på hjärnan. Hans poäng var att tävlingen nästan betyder mer för Svenne Banan som kommit hit efter sin första säsong i St Anton som för proffsen som kört på Freeride World Tour. Att ta sig vidare från kvalet, eller spöa sin bästa skidpolare, kan betyda precis allt i hens värld just där och då, och det kräver samma koncentration och seriositet från domarpanelen oavsett vem som kastar sig ut ur startfållan.

Det säger en hel del om både NM som tävling och Robert som person i en skidvärld som annars präglas av prestige och vassa armbågar. Och det är just därför som tävlingen fortsätter att locka ett tresiffrigt antal åkare varje år, även om personerna på startlinjen byts ut med jämna mellanrum. Rekordåret 2014 kom hela 192 åkare till start, damer såväl som herrar på alpint, snowboard och telemark. Numera livesänder till och med SVT Norrbotten tävlingen via SVT Play och finaldagen har uppemot 20 000 personer som sitter och kollar, vilket är fantastiska siffror för en liten nischsport som dessutom arrangeras efter att majoriteten av landets skidanläggningar stängt ner för säsongen.

Men till syvende och sist handlar NM även om den smått legendariska – alternativt barnförbjudet ökända – banketten följt av en bakfylletung tågresa tillbaka till södra Sverige dagen efter. Ryktena går om allt från minderåriga åkare som smugglats in via toalettfönster, norrmän som blivit tagna av polisen efter att ha gått genom tågtunneln mot Narvik mitt i natten (fråga inte varför), matkrig under middagen och personalbandet med Östis i spetsen som framför sin monsterhit Pistmaskin i ett distat inferno framför en bindgalen publik som river tröjor och skjortor av allt och alla. 

Men det var då det, för om det är något som Åka Skidor är bekymrade om när det gäller tävlingens framtid är det den ständiga frågan om var rocken på NM tog vägen. Själva skidåkningen vet vi är i goda händer och pjäxor, det har Robert Gustavsson sett till.

Scandinavian Big Mountain Championships

Datum 4-6 maj, 2022
Info bigmountain.se

---

Text: Åka Skidor • 2022-05-04
Artiklar • Bruno Compagnet • Extrem-NM • Henrik Windstedt • Jesper Rönnbäck • Max Palm • Riksgränsen • Sverige