Liften i La Grave är från 1976 och ger tillgång till en världsunik skidterräng. Foto: Mattias Fredriksson
Ledare: är nya liftar alltid bättre än gamla?
Åka Skidors Tobias Liljeroth frågar sig om utveckling automatiskt är av godo för skidåkningens skull.
Om det är något som engagerar svenska skidåkare och skapar ständiga debatter både i verkliga livet och online så är det den, enligt många, bristande utvecklingen av nya liftar i fjällen – och då i synnerhet på en viss stor skidort i västra Jämtland. Diskussionerna går höga om var nya liftar borde dras och vilka gamla som ska rivas för att skapa så perfekta skidområden som möjligt. En intressant diskussion, minst sagt.
Det är också intressant att antalet bäddar i fjällen fullständigt exploderat de senaste 15 åren med en utveckling som snudd på är jämförbar med miljonprogrammet i Sveriges storstäder på 60- och 70-talen, fast i glesbygd. Samtidigt har utvecklingen av “ny” skidåkning varit relativt blygsam, undantaget Idre Himmelfjäll som öppnade 2019 som den första nya skidorten i Sverige på över 30 år. Självklart har det investerats stora pengar i nya liftar som ersatt gamla, långsamma diton de senaste åren men få av dem har gett mer än bättre tillgång till den åkning som redan fanns där, förutom några nya pister. Och om man ska vara ärlig, åken har ju funnits där hela tiden oavsett sättet att nå dem.
Diskussionen lär få ny fart efter att norska Oppdal öppnat nya Vangsliaekspressen nu i december och ger enklare tillgång till ett av Skandinaviens bästa områden för offpist.
Men är nya, moderna liftar verkligen alltid att likställa med en positiv utveckling och bättre skidåkning? Jag är kluven. Väldigt kluven. Visst, jag föredrar att färdas snabbt till toppen av berget i liftar som inte riskerar att ramla ner och slipper gärna gå på stighudar eller bootpacka om det finns ett annat alternativ. Men enklare tillgång till fina åk skapar också en högre trafik, snön blir spårad snabbare i offpisten, det blir trängre i pisterna – egentligen sämre skidåkning. Eller som i Oppdal där den nya stolliften kommer att gå rakt upp i ett område med 25 graders lutning och exponera fler, och kanske ovana, skidåkare för lavinterräng. Det är inte enbart positivt även om jag personligen inte har något emot att åka puder i över 25 graders lutning.
Sedan finns det såklart den skidkulturella aspekten av gamla skraltiga trotjänare. Ärrade skibums pratar fortfarande varmt om stämningen som skapades av liftar som Galzigbahn i St Anton, (gamla) Helbronner i Courmayeur, The Tram i Jackson Hole eller den gamla, skitiga kabinbanan i Alagna som höll lunchstängt varje dag – alla ersatta av moderna skapelser som är snabbare, mer driftsäkra, renare och… helt karaktärslösa.
En intressant sak i sammanhanget är att den, enligt vissa locals, bästa utvecklingen i Chamonix de senaste 20 åren är att kabinbanan på Grand Montets brann ner och gjorde tillgången till toppen betydligt mer komplicerad. Fördelen, enligt samma locals, är att det knappt tar längre tid att åka lift halva sträckan och gå den sista biten till toppen på stighudar, än att stå i kö och trängas på mellanstationen. Vinsten är färre människor på toppen, minskad konkurrens om snön och en mer genuin skidupplevelse. Vissa hade kallat den mer äkta.
Å andra sidan, det är skönt att åka en snabb lift till toppen…
Text: Tobias Liljeroth • 2021-10-14
Artiklar • ledare