Är det något en fysioterapeut kan i Innsbruck är det korsbandsskador. Rätt inställda bindningar är medicinen. Foto: Petter Berggren
Möt det äkta skidparet – Tove och Neil Williman
Tove och Neil Williman är det äkta skidparet som befinner sig där skidåkningen är som störst, med två ben i olika världar och en nybakad hjälmfoting i släptåg.
– Vad är det för idiot som åkt skidor där?
Det är första tanken som slog de skidåkande Åreborna när nyheten spreds för ett par vintrar sedan att Tyskhuvudet i Tegefjäll hade åkts. Förvirringen blev än större av att det dessutom var en nyazeeländare som hade gjort gärningen. Det är svårt att se på den sträva, ogästvänliga svarta klippan och se ut något som kan liknas som ett åk. Vem var han?
Detta var inte det enda avtrycket Neil Williman hann göra i den lilla jämtländska byn. En grå dag tog han sig an Högsta Högsta i Östra ravin. Sikten blev inte bättre av att han hade glömt linsen till gogglesen hemma.
Högsta Högsta är ett gigantiskt dropp och till dags dato finns det bara en som lyckats med landningen. Alltså är det innan avfärd utför hängdrivan även en förhandling om hur hårt du ska bli misshandlad. Våldet kommer att bli skoningslöst. Och oddsen är emot dig. Till viss del segrade Neil. Inte för att han klarade av landningen. Inte alls, utan för att skidkarriären fortsatte.
Så hur hittade den idag svensktalande Neil till Åres paradis av blomkålssnö? Svaret stavas som i många andra liknade livsöden, en svensk flicka.
Egentligen följer hon inte riktigt mallen för en dotter till en landslagåkare med bland annat SM-guld i störtlopp. Tove (då Kockum) tävlade själv aldrig i alpint, utan fick sin fostran i Lidingö Freeskiers. Det var ett alternativ till portar, här provades det på all form av skidåkning och skidglädjen stod i fokus.
Tove och Neil träffades i Chamonix i egenskap av livsbejakande skibums. Neil hade vid den tiden sommarlov från Nya Zeeland och jobbade i en skidbutik i Frankrikes skidmetropol. Chamonix är vida känd för sin vilda och otämjda alpina miljö, detta är motsvarigheten till surfingens North Shore på Hawaii.
Jag frågar Tove om tiden i Chamonix för ett decennium sedan, vad hade hon velat veta idag som hon inte visste när hon kom ner som ung 20-åring?
– I den åldern känner man sig odödlig. Men när jag kom ner sa de att man förlorar en vän om året i bergen. Jag tänkte, varför ska det vara så? Skidåkning handlar om att ha roligt.
Nu flera år senare och med Innsbruck som hemmaplan sedan fem år tillbaka är visheten om de stora bergen större, så även smärtan.
– Svenska skidåkare är duktiga men man har inte samma nära livshistoria till stora berg. Här är bergen en del av vardagen oavsett om man vill det eller inte. Vägar och skolor kan stänga vid stora snömängder. Historiskt har laviner begravt bergsbyar och alla kan relatera till någon som förolyckats i en lavin. Det ger en mer ödmjuk respekt.
Tyvärr skulle de tidiga förebråelserna om döden bland bergen bli sann, när vännen Mikaela Scherrer förolyckades i en lavin i Verbier, 2012.
Olyckan förde med sig uppstarten av en minnesfond, Skiers Left, i andan att öka säkerheten på berget. Tove sitter i dess styrelse, där de jobbar med utbildningar och donationer.
Chamonixsäsongen skulle inte avskräcka. Det hela skulle istället ta orimliga proportioner. Sommaren med salta stänk fick vänta när det skidåkande vagabondparet drog av fem vintrar
på ett bräde, i ett roterande mellan Europa, Nya Zeeland och Sydamerika.
Trots att Nya Zeeland och Sverige är varandras motpoler i geografisk placering är dess likheter slående i snökvalité. Neil sammanfattar det enkelt.
– Vi slogs aldrig om att vara först till snön. Förhållandena var fostrande och det åktes oavsett väder på samma sätt som i Sverige.
Neil är uppväxt på den norra delen av sydön i Blenheim och omgärdad av vinodlingar, togs han till små skidbackar med repliftar. Där blev det friåkning från dag ett.
– Vi hade ingen racekultur. Kanske inte så konstigt när vi bara hade en lift men ingen pistad nedfart.
Ett tränat öga kan se att åkstilen är mer upprätt, vinklarna är mindre aggressiva än hos forna raceåkare, istället har han en snygg swag. Han gick via kvalserien in i världstouren Freeride World Tour. Tyvärr fick han aldrig till skidåkningen i högsta serien, utan underpresterade om man ska låna ett resultatord.
Men trots de vedermödor det kan innebära att harva på i tävlingar av olika dignitet är det inget Neil ångrar idag. Även fast de högsta resultaten uteblev bar tävlandet frukt i och med att du idag kan höra Neils basröst som expertkommentator på de flesta av världstourens stopp. Ibland klickar han i bindningarna och agerar föråkare eller efteråkare, som den gången i Fieberbrunn där han tog en hiskeligt stor och för dagen oåkt klippa vid tävlingens slut.
Idag bor paret i Innsbruck, en av världens bästa skidstäder med en anrik skidhistoria som bland annat har arrangerat vinter-OS två gånger. Skidåkningen är nära, Tove och Neil behöver bara ta tågliften från stadens centrum upp till det alpina berget Nordkette. Utöver det kan de hoppa på bussen med sitt liftkort och välja bland otaligt många skidorter med hög klass.
Men vad är det som gjort att paret kan fortsätta åka mycket skidor efter alla dessa år, och inte som övriga 20-åringar som växer upp med stora skidplaner men med tiden till slut ramlar in i Svenssonlivet? Kanske är det inte så ekonomiskt fett? Att äga en bil har bortprioriterats till en bilpool och luncherna intas gärna i liften för detta liv.
Skidåkningen är nära, Tove och Neil behöver bara ta tågliften från stadens centrum upp till det alpina berget Nordkette.
Men de sitter på ett dubbelsidigt trumfkort. Utbildning och jobb. Trots den något bohemiska livsstilen följer Tove och Neil det sociala arvet till punkt och pricka när det gäller den här frågan. Tove är liksom sin mor, fysioterapeut och Neil har samma ingenjörsinriktning som sin far. Detta innebär att Tove jobbar i det fysioterapeuttäta Innsbruck och Neil har sin arbetsgivare i England.
Möjligen har Neil världens bästa arbetsgivare, eller i alla fall den mest förstående i och med att han sagt upp sig fem gånger från jobbet när skidåkningen blivit som mest intensiv.
På något annat sätt kan de inte och vill inte ha det. En skada eller sjukdom kan snabbt sätta stopp för en skidkarriär. Eller en pandemi.
Covidtiden har onekligen lyft de existentiella frågorna i en ny dager. Kanske kom vi tillbaka en stund till essensen av skidåkningen under denna pandemi. Något som ska vara kul, en tillfällig rekreation från arbetslivet och ett läkande mot livets hårda prövningar.
Praktiskt innebar det för Innsbruckborna att när Österrike stod i pandemins öga stängde flertalet skidorter ned. Men för att inte mentalt förgås så släpptes ändå inte tanken om skidåkningen. Österrikarna började istället topptura på varje synligt snöfält som hittades.
En vinter utan de vinstmaximerade skidorterna, tillbaka till förr, men med skidåkningens essens kvar.
Lite av denna tanke fångade Neil i en av sina skidfilmer »Working Volks Freeride«. Filmen handlar exakt om det som titeln anspelar på, arbetande vänner som älskar skidåkning. Ett liv som blandar mellan det bestämda och obestämda, samhällskontraktet och självständigheten, dikten och verkligheten.
– Det är något alla kan relatera till, något alla kan göra, säger Neil summerande när filmen kommer på tal.
Till vintern rullar parets liv på i samma, tidigare utstakade riktning. En ny skidfilm kommer att släppas, kommentatorsjobb, arbete, puderåkning och toppturer.
Det som ändå satt de djupaste intrycken när jag åkt skidor med paret, trots att Neil gillar elektronisk musik, är att de är förbannat trevliga och äkta människor.
Det som är nytt för det äkta paret är att de nu är tre. Historien återupprepar sig. Då tog deras föräldrar dem till skidbacken, nu har de en egen hjälmfoting att föra leken vidare till.
Allt går igen. Och för Tove och Neil fortsätter resan, kanske ändras några värderingar med åldern, kanske inte? Det som ändå satt de djupaste intrycken när jag åkt skidor med paret, trots att Neil gillar elektronisk musik, är att de är förbannat trevliga och äkta människor.
Text: Petter Berggren • 2022-02-15
Artiklar • Innsbruck • Neil Williman • Österrike • Pitztal • Tove Williman