Sojitra kallar sin friåkning för self care, tid som bara är hans egen. Foto: Jason Thompson
Ostoppbara Vasu Sojitra
Vi träffar Vasu Sojitra som tacklar outdoorvärldens olika utmaningar på ett ben och med ett mål – ökad inkludering.
Bläcket på Vasu Sojitras första tatuering är bara ett år gammalt. Svarta linjer bildar en slående kontrast mot hans kastanjebruna hud i en intrikat lotusmandala i mehndi-design, en blinkning till Vasus indiska arv. Tatueringens cirkulära linjer glider över 30-åringens utbuktande vänsteraxel – en muskel som har utvecklats under åratal av att bära honom uppför berg, längs stigar och över nästan alla hinder som har stått i hans väg.
Vasu går dock inte bara omkring, han är en av de mest framgångsrika, adaptiva idrottarna på den här planeten.
Efter att ha förlorat sitt högra ben på grund av en bakteriell blodinfektion vid nio månaders ålder, har Vasu axlat sin kroppsvikt och använt kryckor – eller »ninjapinnar«, som han kallar dem – för att hålla sig upprätt och prestera.
Vasu går dock inte bara omkring, han är en av de mest framgångsrika, adaptiva idrottarna på den här planeten. Förutom att han är en förstklassig (och helt självlärd) backcountry-skidåkare, har han som första funktionshindrade skidåkare åkt utför Nordamerikas högsta berg Denali och blivit den första adaptiva atleten på North Face-teamet.
Men för att verkligen förstå Vasus resa är det viktigt att återigen titta på tatueringen. Lotusblomman har stor betydelse i hinduiska och buddhistiska kulturer och är en blomma som kan växa och frodas i vilket vatten som helst, oavsett hur smutsigt eller förorenat det är.
Som en funktionshindrad person och första generationens amerikan med indiskt påbrå har Vasu tagit lotusens motståndskraft till hjärtat och arbetat sig upp från de små skidbackarna i barndomens Connecticut till några av de mest utmanande topparna i Nordamerika.
Utöver sina fysiska prestationer har han också hittat ett kall i sin egen identitet, arbetat som en adaptiv skidcoach och mentor.
– Jag vill engagera fler människor, förkorta hindren för att komma in i skidåkningen och hjälpa andra att hitta samma känsla av frihet, säger Vasu.
– Jag försöker lyfta andra samtidigt som jag klättrar själv.
Det är ett mål som Vasu närmar sig med obotlig iver, genom att använda den plattform som han byggt upp för att förstärka de röster som drunknar i samhällets status quo. En kamp i en homogen outdoorvärld som ofta varit frustrerande, och även isolerande. Men när samhället brottas med de fula sanningarna om en utbredd, systematisk ojämlikhet, vet Vasu att det vilar mer på hans axlar än bara lite vackert, svart bläck.
Vasu Sojitra fullkomligen utstrålar kinetisk energi. Vi sitter i hans lägenhet i bergsstaden Bozeman i Montana i norra USA, en julieftermiddag samtidigt som han balanserar en telefon mellan axeln och örat, och simultant skickar iväg ett snabbt e-mail från sin laptop för att arrangera ihop en raftingexpedition nerför den närliggande Madisonfloden.
Han har en tredagars skäggstubb och talar lugnt med ett naturligt halvflin.
Mitt i kaoset räcker han mig en låda med skor och ber mig följa med honom ut till hans Toyota Tacoma. Jag inser att lådan är full av bara högerskor.
– Jag behöver egentligen inte de där, säger en leende Vasu och myser åt den skruvade humorn och mitt lätt nervösa uttryck.
Skorna är på väg till Patrick Halgren, en adaptiv skidåkare och högerfotad vän som Vasu skämtsamt kallar sin »sko-bror«. Det är skor för traillöpning, klättring, fotboll, cykling och skidpjäxor. Var och en ett kvitto på en person som inte kan sitta still.
Vasu föddes i Hartford i Connecticut på den amerikanska östkusten, som den andra sonen till invandrade föräldrar. Hans mamma arbetade som mikrobiolog på samma sjukhus som Vasu föddes på och hans pappa ägde några lokala närbutiker.
Men det arbetet lades på is när Vasu fyllde nio månader. För att hejda en blodpropp orsakad av den dödliga blodsjukdomen septikemi amputerade läkare hans högra ben strax under höftleden.
Efter operationen flyttade familjen tillbaka till Indien för att vara närmare sina morföräldrar, och för att Vasus mamma Rama var ständigt orolig för att hennes yngsta kunde hamna efter andra barn i hans ålder. Vasu, å andra sidan, var mer fokuserad på att hänga med sin äldre bror, Amir. Han hade konsekvent sönder sin protes när han sprang omkring, lekte och testade alla sporter han kunde komma på.
– Vi sa aldrig till honom att han inte kunde göra något, han behövde bestämma sina egna begränsningar, säger Rama.
Efter att ha återvänt till USA vid sju års ålder började den yngsta Sojitra direkt att simma och spela fotboll. När Amir började åka skateboard följde Vasu efter och när hans bror ville spela hockey provade Vasu och fick en plats i laget som målvakt.
I fjärde klass bestämde han sig för att sluta använda sin protes, efter att ha snubblat på den och slagit upp ett jack ovanför ögat inför alla sina klasskamrater. Efter att ha försökt vara som alla andra i flera år var Vasu klar med att passa in i den accepterade formen.
– Jag ville se ut som alla andra barn men jag tog alltid av mig protesen när jag kom hem. Jag blev frustrerad, jag ville vara mig själv, minns han.
Kort därefter upptäckte bröderna Sojitra bergen. På uppmaning av en familjevän tog pojkarna – Vasu på skidor och Amir på en snowboard – sina första lektioner på Ski Sundown en bit från hemmet.
Rama berättar att ingen i familjen Sojitras var helt säker på hur Vasu skulle få det att fungera men samma dag träffade han en enbent skidåkare och såg vad som var möjligt på snö. Föräldrarna hittade en skidskola för adaptiva åt 9-åriga Vasu i New York, men det var för sent — han hade redan lärt sig åka på egen hand.
Samtidigt växte hans beroende för snön och bergen och han tillbringade helgerna med att åka skidor mellan träd i Jay Peak eller nöta pucklar i Sugarbush.
Skidåkningen kom dock inte över en natt. Vasu berättar att det tog honom nästan tio år att verkligen få kläm på det, från att lära sig att manövrera sina stödstavar med skidor, till att åka puckelpist på ett enda ben. Men han var envis – en egenskap som fortsätter att definiera honom i hans vuxna liv – och tvingade sig själv att försöka hänga med sin bror och sina kompisar.
– Det var några gånger när allt föll på plats och den känslan av att förstå hur det hänger ihop är beroendeframkallande, säger han.
Vasu gick så småningom på University of Vermont och tog en maskiningenjörsexamen. Samtidigt växte hans beroende för snön och bergen och han tillbringade helgerna med att åka skidor mellan träd i Jay Peak eller nöta pucklar i Sugarbush.
Under den tiden började han också upptäcka backcountryn genom att fästa snöskor undertill på sina stödstavar uppför och en stighud på sin enda skida.
Vasu fann snart en gemenskap i bergen. Efter att ha känt sig frånkopplad från omvärlden i åratal kände han sig hemma som en typisk college-skibum. Ett liv som kretsade kring skidfilmer, att hitta bra (och billig) ny utrustning och komma ut på snö så mycket som möjligt.
Ändå var hans historia unik och började spridas långt bortom hemstaten. Efter att han och filmskaparen Tyler Wilkinson-Ray debuterade med en kortfilm kallad »Out on a Limb« på Banff Mountain Film Festival 2014, började han få uppmärksamhet från olika delar av outdoorbranschen.
Han flyttade till Bozeman i Montana efter sin examen för att utforska större berg. Där träffade han den legendariske klättraren Conrad Anker på det lokala klättergymmet. Anker imponerades både av hans fysiska förmåga men kanske främst av hans intellekt och driv, och introducerade honom för sin sponsor The North Face.
Det var väldigt lite som Vasu inte kunde göra på skidor, trots att han bara hade en att jobba med.
Det var väldigt lite som Vasu inte kunde göra på skidor, trots att han bara hade en att jobba med. Han började åka baklänges, han landade en 720. Ändå, precis när Vasu tog steget till professionell idrottare, började han märka tydliga sprickor i den outdoorkultur som han hjälpte till att kultivera.
– Det finns många andra adaptiva idrottare som inte får den dragkraft som jag får, men varför? Vad har jag gjort som är annorlunda? frågade han sig.
Vasu kämpade för att förstå varför det fanns så många adaptiva idrottare i bergssamhället, och så lite representation på proffs- och organisationsnivå. Något behövde helt enkelt förändras.
Vasu Sojitra
Ålder 30
Kommer från Hartford, Connecticut, USA
Bor Bozeman, Montana
Meriter
Första adaptiva atleten att på egen hand springa The Rut,11 kilometer, 2017 och The Beaten Path, 45 kilometer, 2018.
Första 720 av en adaptiv skidåkare, 2017.
Första adaptiva bestigningen med kryckor på:
Granite Peak, Beartooth Mountain Range, MT, 2015
Grand Teton, Teton Mountain Range, WY, 2014
Flera toppar av Green Mountains State Park, VT
Multiple peaks, Adirondack State Park, NY
Första adaptiva bestigningen och skidåkning ner på:
Abiathar Couloir, Beartooth Mountain, MT, 2017.
The Ruler, Bridger Mountain Range, MT, 2015.
The Great One, Bridger Mountain, MT, 2015.
Flera toppar på Chic Choc Mountain Range, Quebec, Kanada.
Tuckerman Ravine, White Mountains, NH, 2012.
Film Vasu Sojitra: Out on a Limb, 2015
Mer från Vasu
vasusojitra.com
@vasu_sojitra
När han nådde toppen av Grand Teton 2014 hade Vasu redan börjat volontärarbeta för Eagle Mount Bozeman, Montanas ideella organisation för den adaptiva communityn.
Han tog på sig en ledarroll vilket innebar att få över 200 adaptiva idrottare från Bozeman-området på snö varje vinter — de flesta av dem skidåkare.
– Jag har känt känslan av frihet som skidåkare, och nu ser jag detsamma hos dessa barn som också har funktionsnedsättningar. Vi fokuserar på människors förmåga och använder det som en kedjereaktion för att börja engagera sig i aktiviteter som får dem att växa själva.
Vasu säger att adaptiva idrottare mäter sina framgångar och misslyckanden som ett kollektiv – ett tillvägagångssätt som påminner honom om hans egen uppväxt i den gemenskapsbaserade indiska kulturen, individen kan bara blomstra om hela organismen lyckas.
Just den gemensamma aspekten kopplade Vasu till ett stort nätverk av funktionshindrade idrottare. Relationer som så småningom tvingade honom själv att utvärdera sin egen roll, inte bara som idrottsman utan som förebild.
– Det var en väldigt omvälvande tid i mitt liv, säger Vasu.
När Vasu insåg att hans position som professionell idrottare gjorde honom till en unik talesperson för adaptiva, började han hitta sin verkliga röst. Instagram-inläggen han skickade ut till sina nästan 38 000 följare gick från nyckfullt ambitiösa till informativa meddelanden om social rättvisa. Bilder på honom stående på en dramatisk topp eller när han åkte ner för en brant ränna åtföljdes av citat från medborgarrättsaktivisten Angela Davis eller en uppsats som fördömde funkofobi – diskriminering till förmån för människor med »normalt« fungerande kroppar.
Det räckte för att få i gång varningsklockorna i bergssportbubblan, en community som Vasu ofta beskriver som avmätta när det kommer till vissa sociala frågor. Vissa följare började ifrågasätta hans motivation och Vasu berättar att fler än bara några få bad honom att tona ner sitt »aggressiva« budskap.
– Jag kan inte ta av mig min mörka hud eller inte vara handikappad, jag kommer alltid att vara båda dessa saker, förklarar Vasu.
– Jag har svårt att bita mig i tungan och vara tyst när det kommer till mycket av det här eftersom det verkligen påverkar de underrepresenterade och marginaliserade delarna av samhället. Där jag växte upp, den delen som påverkade mina föräldrar när de invandrade till USA.
För honom handlade hans budskap inte om aggression, utan snarare om överlevnad. Efter det amerikanska presidentvalet 2016 såg Vasu plötsligt sina indiska rötter – och rötter till minoriteter över hela landet – som en mycket större kulturell barriär.
Han kände sig isolerad i skärningspunkten mellan sin ras och sitt funktionshinder och bestämde sig för att skapa Earthtone Outdoors med några vänner 2017. En ideell organisation fokuserad på inkludering och representation av färgade personer utomhus. Förra året höll de en clinic i isklättring för enbart färgade deltagare.
– Det handlar aldrig om aktiviteten eller sporten, det handlar om den delade upplevelsen, säger Vasu.
– Det är ett fantastiskt sätt att växa empati. Oavsett om det är genom skidåkning eller någon annan aktivitet eller form av kommunikation.
Med sitt ideella arbete och aktivism som börjar ta över hans vardag, har Vasu funnit mer lugn än någonsin i bergen. På sommaren betyder det 30 kilometer traillöpning eller långa cykelturer. På vintern, ja, då handlar det fortfarande om skidåkning.
Han kände sig isolerad i skärningspunkten mellan sin ras och sitt funktionshinder och bestämde sig för att skapa Earthtone Outdoors med några vänner 2017. En ideell organisation fokuserad på inkludering och representation av färgade personer utomhus.
Vasu säger att hans arbete med det adaptiva samhället har gett honom en annan uppskattning för att stå på snö. I hans sinne har skidåkningen gett honom självförtroendet att närma sig de utmaningar som hans community står inför och varje dos av bergen på vintern är en viktig energikick för den långa kamp som fortfarande ligger framför honom.
Vasu lämnade Eagle Mount och Earthtone Outdoors våren 2020, men ser båda som viktiga steg för att ta sig an sina nya utmaningar.
I juni 2021 satsade Vasu och Pete McAfee på att bli det första paret adaptiva idrottare att klättra och åka skidor från Denali, Nordamerikas högsta berg på 6 190 meter över havet. Att vara den första funktionshindrade att göra denna prestation med en funktionshindrad partner tillförde en extra sötma till den redan stora bedriften – något Vasu inte hade tänkt på förrän veckor innan resan, han var mer fokuserad på själva målet för expeditionen.
Efter Denali siktar Vasu på att klättra och åka skidor utför Manaslu i Nepal, världens åttonde högsta berg på 8 163 meter.
Plötsligt har han hamnat i fronten av uppdraget att skapa medvetenhet för vad funktionshindrade personer kan prestera. En utmaning som till och med den envisa pojken från Connecticut har svårt att förstå efter alla dessa år.
Det är en brant uppförsbacke som är lika tillfredsställande som utmattande. Men om hans decennier långa jakt efter skidåkning fungerar som någon indikation kommer Vasu Sojitra att hitta ett sätt att få mer av den varan.
Text: Kade Krichko • 2022-03-31
Artiklar • Adaptiv skidåkning • Denali • Nordamerika • USA • Vasu Sojitra