Andrea Lenatti, freestyleåkare, sommelier och hotellägare har inget emot att lufta laggen i den glesa lärkskogen vid Monte Motta.

Italien

Åka Skidor Resguide: Valmalenco

Mitt i Alperna ligger Valmalenco. En bortglömd dalgång med fantastiska toppturer, kulinariska höjdare och ett skidortsliv som är så långt ifrån modern massturism som det går att komma.

Text: och foto Henrik Hultberg • 2022-10-13

Det kan inte bli så mycket mer mitt i Alperna än Valmalenco, tänker jag när jag överblickar kartan.

Ett par timmars bilresa norr om Milano, och ett stenkast från Comosjön, vilar den ändock avlägsna dalgången Valmalenco, mitt bland majestätiska alptoppar och bestående av ett antal små, sömniga byar.

Bykärnan i Chiesa in Valmalenco bjuder på italiensk charm och lugnt tempo.

Bara någon dryg mils klättring upp från Valtellina finner man dess capoluogo, huvudbyn, Chiesa in Valmalenco. Centralt placerad och idylliskt belägen på en solig sydsluttning, på en höjd av 1000 meter blankt över havet. 

Första gången jag kom hit anlände jag med en viss skepsis i sinnet och såg varken till liftar eller pister nerifrån torget. Och vem i våra beresta skidkretsar snackade drömskt och betaget om Valmalenco? Ingen. 

Klippan Il Castello.
En sån där hemskt jobbig dag..

Men när jag snodde runt blicken mot den nästan 1 000 meter höga vertikala granitväggen som tronar kaxigt ovanför byn, så kunde jag skönja en av de mest dramatiska toppstationer jag sett på länge.

Aiguille du Midi och Klein Matterhorn lirar kanske i en egen liga, men det här är förmodligen den brantaste kabin jag åkt. Dessutom ståtar Valmalencos kabinbana med att vara den största enplanskabinen i Alperna, 165 personer rymmer den imponerande och effektiva skidhissen.

Väl uppe på toppstationen är det svårt att inte få fjärilar i magen när man blickar rakt ner 700 höjdmeter genom gallergolvet.

Artikelförfattaren lever det goda livet, och trivs ganska bra med det.

På andra sidan toppkammen så breder ett litet men charmigt skidområde ut sig. Något mindre jämförelsevis med till exempel Courmayeur, men jag får lite samma känsla. Här finns många snälla backar men också en radda röda och svarta pister för den som föredrar det.

Det ska väl erkännas att det kanske inte är ett stort nog liftsystem för en hel veckas skidsemester, men med terrängen utanför pisterna och dagens topptursutrustning öppnas det upp nya perspektiv.

Ett böljande landskap med små kullar och krön, lekfulla varierade pister i alla väderstreck och lättillgänglig offpist på höjd. Den mesta av åkningen sker i blickfånget av det ståtliga och respektingivande Disgrazia-massivet, som står för fonden i väst.

Bresaola och ett spektrum av himmelska ostar bjuds till Nebbiolovinet på Enoteca Gazzi.

Hela Valmalenco är omgivet av riktigt höga branta berg och mäktiga glaciärer och i centrum ståtar Berninamassivet med Alpernas ostligaste 4 000-meterstopp Piz Bernina. Bara några kilometer nordost, bakom Berninamassivet ligger Diavolezza, som tillhör St. Moritz liftsystem.

Det betyder att vi är och naggar på gränsen till Schweiz, beläget bara några kilometer norrut. Västerut hittar du skidorten Madesimo och i öst är det inte långt till varken Bormio eller Livigno.  

Dags för lunch på Rifugio Marinelli.

Första dagen får vi sällskap av en utomordentligt sympatisk local hero vid namn Andrea Lenatti vars familj driver det charmiga Hotel Tremoggia. Han är dessutom skidlärare och tränare i Valmalenco Freestyle Club. Han värmer upp med ett par lediga 360 och visar oss runt i systemet samt bjussar på de bästa skogsreporna i området. 

– Det är lite begränsat med liftnära offpist här i Valmalenco, säger Andrea med ett resignerat tonfall, men med stighudar finns det hur mycket som helst att göra här omkring. 

Andrea Lenatti.

Vi betar av diverse hemliga lokala repor och skogsåk. Solen kämpar med att hitta luckor i molntäcket och det växlar mellan enerverande flatljus och härligt stämningsfullt släpljus.

Vi letar oss ner i skogen mot Dosso dei Vetti och hittar riktigt bra fluff och leker puderslalom mellan lärkträden tills skogen blir för tät. 

Alfredo har svårt att hålla sig kvar bakom kastrullerna, även han är en vass freestyle-åkare och vill gärna blanda sig i snacket om vilka som är de bästa offpiståken på hemmaberget. 


När det börjar osa köttgryta och grillat långt ut i offpisten och lunchtimmen är väl passerad blir det ett otvunget stopp hos Andreas bästa kompis Alfredo som driver den lilla agriturismon Malga Rundai, precis vid pisten Palù. Här blir det färsk pasta och ett glas lokalt rödvin.

Vi är bara några kilometer ovanför Valtellinas vinrankstäta sydsluttningar och här kan man unna sig utmärkta Nebbioloviner var man än hamnar.

Alfredo har svårt att hålla sig kvar bakom kastrullerna, även han är en vass freestyle-åkare och vill gärna blanda sig i snacket om vilka som är de bästa offpiståken på hemmaberget. 

Nebbiolo. Numero uno av druvor i Valtellina.

Solsken och blåfågel hälsar oss morgonen efter, det är dags att förtjäna sina svängar. Planen är att tura upp i en närbelägen sidodal. Vi tar oss till området uppe vid dammen Campo Moro.

Vi kommer snart in i lunken och tillsammans med den stigande solen tuffar vi uppför som ett litet tremannatåg bland lärkträd och fäbodar. Väl över trädgränsen får vi börja saxa uppför.

En timme senare står vi på toppen av Passo Campagneda. Här i området är den populäraste toppturen Pizzo Scalino, som når 3 323 meter över havet, men den får vänta. 

Vårsnö från Sasso Nero-toppen ner mot systemet. Ogint att klaga på utsikten i Valmalenco.

Vi får snart vår belöning i form av långa sköna svängar på stora fält med kallsnö, till en början lite brantare men snart övergående i soliga ängar med måttlig lutning. Det är en härlig halvdagstur att börja med.

Men vi känner ändå att vi måste fråga Andrea om vi inte kan hitta något lite brantare, kanske gärna en nordsida med tusen fallhöjdsmeter med puder… Sagt och gjort, vi drar vidare mot nordvästväggen ner från Sasso Nero.

Stefano Nani har full koll på sitt hemmaberg.

Vi anländer snart till den högsta bergsstationen i liftsystemet, Sasso Nero-liftens topp på 2 450 meter. Här smackar vi på stighudarna igen och börjar en vacker och angenäm vandring upp längs en bred bergskam. 

En timme senare står vi på toppen av Sasso Nero på drygt 2 900 meter. Utsikten över Berninamassivet och den mäktiga toppen Disgrazia är bedövande vacker.

Stefano Nani hudar på.

Lite otippat får vi börja med att åka tillbaks ner i våra egna spår, dessutom i oroväckande lätt skare. Men bara efter ett par hundra meter så drar vi 90 grader höger och i nordvästlig riktning öppnar sig en slingrande brant dalgång som bjuder på galet rolig åkning.

Naturliga pipes med små vallar att hoppa över, smårännor och pillows till höger och vänster. Och kallsnön ger ifrån sig ett ljuvligt frasande. En ny bred dalgång öppnar sig, men vi skråar långt skiers right för att traversera över en ny bergskam.

Här väntar åter igen knädjupt vitt guld i en mer skuggig dalgång. Och ospårat. Så trist, så erbarmligt synd om oss som fick detta åk idag. Not! 


Signor Giordani visar upp sin ostsamling på Ristorante Vassallo.
Svar ja, Ristorante Vassallo vet hur man lever det goda livet.

Snart tar gles lärkskog över, tillräckligt rymlig för att vi ska få fortsätta ladda hela vägen ner till fäbodvallen Alpe Entova. Ett närmare 1 300 fallhöjdsmeter galet bra puderåk och meningen med livet blir återigen så självklart uppenbar när jag sladdar den lätt lutande skoterleden tillbaks till liften ett par kilometer utan ett enda stavtag.

Ni vet, ett sånt där perfekt åk. Ibland händer det. Och sen händer det igen nån gång. På ett annat berg. Livet på en pinne. 

Andrea är även utbildad sommelier och vurmar för de lokala druvjuicerna på Nebbiolo.


Det är lätt att känna sig nöjd och belåten efter ett sånt monsteråk så vi bestämmer oss för att avrunda skidandet och istället kolla in byn. Andrea är även utbildad sommelier och vurmar för de lokala druvjuicerna på Nebbiolo.

Han visar upp sin egen vinkällare på hotellet men snart styr vi kosan mot något av en helt annan kaliber. 

Vi äntrar den lokala grönsakshandeln där några hemtama pensionärer nogsamt väljer ut dagens specerier.

Jaha, tänker jag, vad gör vi här då? Snart dyker en gladlynt och fryntlig herre med skägg och kalvskinnsförkläde upp från de bakre regionerna av lokalen.

Vi hälsar och han bjuder in oss i de gömda valven bakom grönsakshandeln. Här ryms tre enorma källarvalv fyllda med ostar, korvar, skinkor och omåttliga mängder av oförskämt goda viner. 

Du går inte hungrig till sängs efter en middag i Valmalenco.

Det hela utvecklas till en italiensk afterski helt i min smak. Medan mörkret sänker sig utanför Enoteca Gazzi så snackar vi inte så mycket om klippdropp och snökvalitet längre, mer om bouquet och hur överstyva de nya Valtellinavinerna är. Förmodligen den bästa Nebbiolon i Italien, om mina lokala vänner får säga sin mening.

Fullproppad av intryck rasar jag ihop på min hotellsäng. Jag känner mig nästan lite religiös, liksom nykär i en helt ny plats och alla dess personligheter, bergsmänniskor och bergsromantiker, som jag.


Fullproppad av intryck rasar jag ihop på min hotellsäng. Jag känner mig nästan lite religiös, liksom nykär i en helt ny plats och alla dess personligheter, bergsmänniskor och bergsromantiker, som jag. Jag vill bara omfamna ögonblicket, stanna tiden och njuta av känslan.

Länge så smälter jag dessa intryck och det hela kokar ner till att detta är en unik plats, fortfarande fri från storskalig kommers, massturistisk invasion och stora charterresebyråer.

Här värnar man om det småskaliga, traditionella och äkta, medvetna om rikedomen med enkelheten. Både i byn och på berget så genomsyras atmosfären av att allt känns ärligt.

På väg mot Vedretta di Caspoggio.

En liten by som strävar i lugnt mak framåt utan ett jättebehov att växa och förändras, även om man behöver turismen. För mig är detta framtidens destination om man vill hitta en oförställd och gedigen plats, utan McDonald’s, skyhög prisnivå och milslånga liftköer. 

Människorna jag möter är ett under av vänlighet och nyfikenhet. 

Är det så här bra på riktigt så är stället ännu mer unikt. Och sen alla dessa stora berg som vakar över dalen och erbjuder så oändligt mycket skidåkning på hög nivå. Nästa resa tillbaks till Valmalenco kan redan betraktas som bokad.


Valmalenco, Italien

Resa

Flyg till Milano. SAS till Linate är att föredra, annars Norwegian eller EasyJet till Malpensa eller Ryanair till Bergamo. Hyr bil eller ta tåg/buss upp till Sondrio i Valtellina, sedan buss eller taxi till Chiesa i Valmalenco.

Bo

Hotel Tremoggia mitt i byn med en skön loungebar och ett ännu skönare spa i takvåningen. tremoggia.it

B&B Terre Aromatiche Vackert och personligt B&B. terrearomatiche.com

Rifugio Marinelli Bergshytta med badtunna, vinkällare och 165 bäddar. rifugiomarinellibombardieri.it

Bergsguide

Giuseppe della Rodolfa fixar både toppturer och helisskiing. dellarodolfa.it

Alternativt den lokala guidebyrån guidealpinevalmalenco.it

Ät i dalen

Ristorante Vassallo, Ristorante Malenco, Totò eller Osteria.

Ät på berget

Agriturismo Malga Rundaì eller Rifugio Motta.

Drick

Enoteca Gazzi, Osteria del Ratafià, Zenith Bar eller Damatra.

Info

sondrioevalmalenco.it


Text: och foto Henrik Hultberg • 2022-10-13
ArtiklarItalienResguideSkidorterAlpernaChiesaDiavolezzaIl CastelloItalienLombardietPiz BerninaRifugioValmalencoValtellina

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top