Undertecknad och Lasse.

Snowroller

Lasse Åberg berättar historien om kultfilmen Snowroller

Vi träffar Lasse Åberg, och snackar om inspelningen av klassikernas klassiker bland svensk skidfilm – Snowroller.

Text: Tobias Ivarsson • 2022-12-27

– Jaha, hur gör vi det här?


Äh, här har du armbågen grabben, säger Lasse Åberg och efter en corona-säker hälsning visar han mig in. 

Vi går runt och tittar på den enorma samlingen konst Lasse har på muséet i Bålsta. Någon ålder märker jag inte av, det är en pigg 80-åring som visar mig runt i lokalerna.

Vi stannar vid ett hörn i muséet. Där har Lasse samlat memorabilia från alla filmerna om Stig-Helmer Olsson. På väggen hänger skidorna som tagits fram på Brännströms Mekaniska i Ormträsk. Stig-Helmers anorak, byxor och gulbruna mössa med tofs sitter på en provdocka nedanför. Bakom den på väggen hänger »Kiss me, I’m Norwegian«-mössan som Ole Bramserud bär. 

Och det är därför jag är där. Filmen Snowroller. Den, tillsammans med de andra filmerna om Stig-Helmer Olsson, har blivit en del av svensk kulturhistoria. Men de har inte fått lika stor plats på muséet i Bålsta. 

Han är extremt konstintresserad, Lasse.

– Jag kan väl lite beskriva det så här: jag har fem böcker om film, och 15 hyllmeter om konst. En bra illustration av mitt intresse. Det kommer väl från när jag var 19 år och gick på Konstfack. Då var det ett stort skifte inom konsten på mitten av 1900-talet. Popkonsten. Den passade mig som handen i handsken. Popkonstens mantra är lite »hittar du inget inom en meter som du kan måla, rita eller skapa av så är du ingen riktig konstnär«. Du kan ta vad som helst, en ölburk eller en serieruta. Och som Andy Warhol säger »Allt är vackert«.

Filmerna kom senare. Lasse började på TV med att göra korta filmer till TV med Ardy Strüwer. Små etyder och pantominer som hette saker i stil med Söndagsseglaren och en som hette Se upp i backen

Trazan och Banarne spelade på Hultsfredsfestivalen 1997 med 15 000 personer i publiken. Det blev en succé. Så pass att de sålde ut Globen två gånger på samma dag i december året efter.


1976 kom ett erbjudande om att göra julprogram på SVT som sedan blev Trazan och Banarne. Det var ett lugnt tempo i programmet och på Lasses karaktär Trazan. Sedan fick Klasse Möllberg vara motpolen, en ADHD-apa, som Lasse kallar det. De kunde ligga tyst i nästan en minut på bästa sändningsstid och bara gosa i kojan. 

Istället för att köpa in dyr musik började Lasse göra egen musik till programmet. Musik som tog dem långt. Trazan och Banarne spelade på Hultsfredsfestivalen 1997 med 15 000 personer i publiken. Det blev en succé. Så pass att de sålde ut Globen två gånger på samma dag i december året efter.

Det blev ett riktigt bananskal rakt in i filmbranschen. Lasses vän, Bosse Jonsson, ringde upp honom. Han hade slutat på TV och startat produktionsbolag. Bosse hade sett kortfilmerna på TV och ville ses och prata lite om film. Och frågade om de skulle kunna testa att göra en svensk komedi som inte var åt Åsa Nisse-hållet utan mer igenkänningshumor.

Under mötet föddes idéer som sedan blev sju långfilmer, som driver med vuxenvärldens lekar, utspridda mellan 1979 och 2011. Tillsammans har de idag spelat in över 300 miljoner kronor och är de mest inkomstbringande svenska filmerna någonsin.

– På första mötet listade vi några tänkbara ämnen. Repmånad, ska vara så som alla tjejer har hört när killar pratar om lumpen. Sedan Sällskapsresan ska vara som charter. Ett tacksamt ämne, som man kan till både solen och snöklädda berg. Bosse hade en stor jävla Colin Archer-båt och kunde en del om sjölivet. Så det blev en naturlig uppföljare och vi tittade närmare på skärgårdslivet. Sedan kom ju golf-boomen och Den ofrivillige golfaren.

– Vi ville hitta massrörelser som alla kan känna igen sig i. Hålla upp en spegel och visa hur vi svenskar gör i olika sammanhang.

Vi tar våra kaffekoppar och går vidare genom Lasses muséum. I en intilliggande byggnad slår vi oss ner i ett par fåtöljer intill ett förråd fullt av saker som inte får plats i muséet. De gråa dagarna i lumpen byttes ut mot helt andra tongångar i Sällskapsresan och sedan Snowroller.

Var kommer idéerna till ditt alp-epos från?

– Jag brukar svara som Hasse Alfredsson, att »de kommer från en liten firma i Tyskland«. Nej då, det är som vanligt. Hårt arbete med dramaturgi och bestämma sig kring ämnet och hur vi ska använda rollfiguren Stig-Helmer. Var ska han åka denna gång? Nu blev det Alperna och Verbier, som vi döpte om till Kirchberg. Just Kirchberg blev det för att Linjeflyg hade spypåsar på flygplanen som var tryckta i Kirchberg. Ett litet privat skämt. Sedan visade det sig att det finns runt 25 Kirchberg. 

Först åkte de ner till Alperna och trodde att de skulle hitta på något. Men det hände ingenting, idéerna uteblev. Lasse och Bosse bara spelade kort hela tiden. Planen var att de skulle ha påbörjat arbetet 1983. Men de la ner helt enkelt, åkte hem och satte igång året efter.

Vad var roligast med arbetet till Snowroller?

– För- och efterarbetet är alltid kul. Jag gillar att skriva dialog och manus. Filmningen är rätt så jobbig faktiskt. Både för att jag står framför kameran och sedan bredvid kameran och regisserar allt.  

– Men det var en kul inspelning. Upp tidigt på morgonen innan nån annan var ute och åka ner till inspelningsplatsen på nypistad manchestersnö. Sedan efter en lång dag så var det hem i sorbet och blöt snö på trötta ben.

Men jag försöker inte fjäska för feminister, det har inte varit någon strategi. Det är bara så jag upplever världen.


Hur gick manusskrivandet till med Snowroller?

– Jag är ju grafisk formgivare i botten. Vill tro att jag är enda regissören i landet som börjar med att göra filmaffischen och sedan kommer filmen. Jag låter den växa fram i manusskrivadet, som jag sköter. Sedan träffas jag och Bosse, då får han vara lite besserwisser och ha synpunkter. Efter det mejslar man fram manuset på det sättet. 

– Det är kul jobb tycker jag. Speciellt att hitta på vad folk ska heta, vad de ska ha för jobb och åsikter. Allt arbete med manus och dialogskrivande är post it-lappar som flyttas hit och dit. Sedan börjar det alldeles underbara jobbet med att lägga ord i folks mun. Då har man all makt.

– Och det ska ju alltid finnas nån liten prinsessa som Stig-Helmer, »prinsen«, träffar. Det ska alltid finnas någon skurk eller nån dryg jävel och så vidare. Det blir rätt så bundet. Men jag tror publiken skulle bli väldigt besviken om man inte jobbade på det sättet. Om Stig-Helmer skulle dö på slutet skulle det inte vara så roligt. 

Apropå prinsessa. Kvinnorna i dina filmer är ju ganska starka tjejer kan man tycka. Om man jämför med tjejer i andra filmer från mitten av 80-talet.

– Ja, det är ju rätt starka kvinnor. Både mamman och tjejerna Stig-Helmer träffar. Men de har modersinstinkt som ska vårda Stig-Helmer. 

– Mannen som »kan« och ska lära kvinnan som redan kan, men låter sig hunsas för husfridens skull. Den typen av man finns ju på riktigt, honom har vi alla sett. Till exempel han som ska lära sin fru »tyngden på dalskidan« i Snowroller. Jag kan komma på mig själv att vara precis sådär och då får jag en skammens rodnad på kinderna och min fru skrattar rått åt mig när jag försöker förklara saker som jag inte kan, som hon kanske redan kan.

De fick lite manushjälp av Viveca Lärn, tidigare Sundvall, i manusarbetet som berättade hur tjejer är och gör i olika situationer. Det var inget mål de hade att »nu ska vi göra starka kvinnokaraktärer«. Det föll sig rent naturligt för Lasse. Både i Sällskapsresan och Snowroller är tjejerna vinnare. Kvinnorna är starka.

– Men jag försöker inte fjäska för feminister det har inte varit någon strategi, det är bara så jag upplever världen. Jag har bara gjort grupperingar som jag sett. Och då har jag väl sett att kvinnorna varit de starka och roliga. Jag har väl varit omgiven av starka kvinnor, allt från morsan och farmor till min fru.

Citaten i Snowroller har ju blivit väldigt kända och man hör dem titt som tätt än idag på skidorter över hela världen där svenskar dyker upp. »Tyngden på dalskidan, älskling«, »In Sweden we call it a kick«, »Bästa svängen, Hökarängen!« för att nämna några. Hur var arbetet med att skriva dialog?

– Det är kul, som jag berättade om att jag gillar förarbetet. Det går ihop lite med att man leker Gud och bestämmer om karaktärerna, hur de är och vad de säger.

Snowroller utspelar ju sig i alpmiljö, hur ser din skidbakgrund ut?

– Jag har ju åkt en del skidor. Mina första skidor var ett par långa Elan. Och ett par låga knäpp-pjäxor. Urusel utrustning för en lång och gänglig man. De hade precis öppnat en skidbacke i Dorotea där min fru kommer ifrån. Så vi började åka där och jag tog lite lektioner. Jag var väl runt 27 år när jag började åka skidor.

– Sedan var jag med i Snöresors testpatrull i några år och då åkte jag rätt mycket skidor. Vi i testpatrullen gjorde fem orter på en vecka. Det var jätteroligt att köra genom hela systemen och sen fara vidare till nästa by på kvällen. Käka lite middag, sedan upp nästa dag och köra genom nästa system efter frukost. Så man har ju sett rätt mycket av Alperna på det sättet.

Klasse Möllberg har svensk, fransk och amerikansk skidlärarexamen. Har du någon utbildning?

– Nej, men jag är god vän med Felix St. Clair, en av våra sista riktiga äventyrare. Så jag har fått åka på roliga äventyr med honom. Och då har vi åkt med rätt bra skidåkare, Patrick Vallençant bland andra. Och inte minst med Ingemar Stenmark när vi gjorde En vit bok åt Snöresor.

– Så jag har ju sett mycket skidåkning och varit med om en hel del. Jag var väl ingen lysande skidåkare. Men jag åkte skidor och det var kul.

Skidklubben Samurajerna från Hökarängen, hur kom du på dem? 

– Det finns ju alltid sådana gäng i backarna som skiter i andra och bara dånar fram. Så det är väl blandade galningar som gett upphov till dem. De var rätt kul att jobba fram. Och deras glädjerop Bästa svängen, Hökarängen! har fått en liten hyllning i Hökarängen där någon gjort en grafittimålning av uttrycket. 

Var det som skidklubben Samurajerna ni åkte runt med Snöresors testpatrull?

– Nej, inte så. Alla i gänget var duktiga åkare. Både killar och tjejer. Och vi körde mestadels lugnt.

Flera av filmerna har blivit en del av svensk populärkultur. Lasse vill hoppas och tror att de hittat rätt tonträff i sina filmer. Så här är vi svenskar. Så här gör vi svenskar. Så här talar vi svenskar. Lite korrekt och löjeväckande. Och siffrorna från biobesökarna visar resultatet.

Tre av de mest sedda svenska filmerna på bio genom tiderna är gjorda av dig. Hur känns det?

– Ja du, det är lite svårt att ta in tycker jag. Filmerna är gjorda med lätt hand och med gott humör. Men jag är jättestolt att folk gillar mina filmer och att repliker och citat lever vidare. Att folk »leker filmen« på skidorter. Inte minst från första filmen där folk ska trycka på juice-knappen i taket på flygplan och lattjar filmen på det viset.

– Jag har hört att Snowroller visas på buss-resor ner till Alperna. Det är ju kul.

Sällskapsresan ligger fortfarande etta på listan över de mest sedda biofilmerna i Sverige. När den filmen blev sådan succé, kände ni någon press utifrån det när ni gjorde Snowroller?

– Nej inte riktigt. Repmånad gick ju också mycket bra. Då fick vi ju loss lite stålar att jobba med för nästa projekt, Sällskapsresan, som gick väldigt bra. Så vi var rätt lugna under arbetet med Snowroller.


Visste du att?

  • Snowroller fick 1 538 958 svenskar att gå till biosalongerna.
  • Algernon Wickham-Twistleton-Ffykes, Algy, spelades av tysken David Kehoe.
  • Katzenhütte heter Namasté och ligger vid Savoleyres i Verbier.
  • Stuntmannen Fripps Andersson, som kör skidscenerna, är puckelpisttränare på skidgymnasiet i Järpen.
  • Oskar Franzén, som spelade Niklas Jönsson, släppte 1993 låten Here We Go ihop med Stakka Bo och vann en Grammis för bästa nykomling.
  • Erik Ahlström som var med i Samurajerna har startat Kebnekaise Classic och rörelsen Plogga.

Förutom att ni är ganska lika till utseende, det är ju trots allt du som spelar Stig-Helmer, hur mycket av dig finns det i honom och hur mycket Stig-Helmer finns det i Lasse Åberg?

– Vi har ju samma sävlighet på något sätt. Sedan är han mer öppen och ärlig medan jag kan ha en mer förslagen framtoning. Han är nog mer sympatisk. 

– Stig-Helmer tror ju gott om alla, är en vänlig och oskuldsfull antihjälte som är oerfaren och inte kan så mycket. En karaktär som stöter på patrull och gör bort sig. Han är inte så kul i sig men drabbas av saker. Sedan så är Stig-Helmer lite barnslig sådär och leker med tåg. 

– Jag önskar att jag hade lite mer av Stig-Helmer i mig.

Är det någon av karaktärerna som du är nöjd med eller var extra rolig att skapa?

– Ja, det är ju de här lite mer utmejslade karaktärerna, som Direktör Jönsson. Han som ska lära sin fru att åka skidor. Och Ole Bramserud, en lättsam och glad besserwisser. Han var också rolig att ta fram. 

Snowroller hade ju premiär under slutet av 1985 för 35 år sedan. Om du skulle göra om filmen idag, hur skulle den se ut då?

– Eftersom jag inte åkt skidor på 15 år själv så har jag ingen aning om hur det ser ut idag. Jag vet att det hänt mycket på utrustningssidan och att skidorna och materialen är mycket bättre. Men det har inte hänt så mycket på övriga fronten. Själva proceduren att åka iväg är likadan. Och Alperna är sig likt. Folk där åker bra. Folk där åker dåligt. En del dricker lite för mycket vin och annat på lunchen och bryter benen. Så jag tror att det är en rätt cementerad bransch att skildra. Det händer inte så mycket mer. 

Fick ni större budget till Snowroller efter succén med Sällskapsresan? 

– Jag vet inte riktigt. Det där hade Bosse koll på. Han hade koll på pengar och den biten. Jag gjorde mitt kreativa jobb och han gjorde allt sånt där skitjobb med budgetar och sånt. Men det är klart, det var väldigt enkelt att få finansiärer när man kan visa att filmen innan gått mycket bra. Folk stod ju nästan i kö för att få komma med i projektet. På det sättet var det ju otroligt lättjobbat. Vi behövde inte gå och tigga pengar direkt, tvärtom. 

Vad hade ni för budget?

– Det där ökade ju hela tiden. För Repmånad hade vi 3,5 miljoner. Det är väl vad två film-dagar kostar idag. Sedan ökade det där för varje film. Men det var aldrig någon lyx och överdåd, ingen amerikansk standard.

Vilken scen var dyrast?

– Det har lite med mängden skådisar i scenen. Ska det vara mycket folk drar det lätt iväg. 

Vilken scen var roligast att filma?

– Det var ju mäktigt att filma den scenen när vi åker upp med helikoptern högst upp på toppen för picknick-scenen. Sedan att få avsluta det med att åka puder hela vägen ned med jättevackra utsikter och fantastiskt bra väder. Verkligen vild natur utan lift upp. Det var en fin scen.

Hur känns det att ha skapat ett sånt mästerverk som håller än idag?

– Jag är rätt stolt över det. Den är ju lite som Kalle Anka på julafton. De visas ju årligen runt jul och nyår då filmen utspelar sig. Klart det är ju smickrande. Och jag slickar i mig. 

Vad hade du för mål och förhoppningar med skapandet av Snowroller?

– Jag ville göra en kul film och är ju ingen cineast och filmskapare på det sättet. Jag hade aldrig några tankar på att göra långfilm. Det kom med frågan från Bosse Jonsson. Det finns ju andra som Colin Nutley, Lasse Hallström och andra som verkligen brinner för film och är film. Men i mitt fall var det en uppgift som skulle lösas kan man säga. Och det gjorde jag med glädje.

När direktör Jönsson med familj ska ta sina foton till liftkorten kommer det ut en karta med fyra bilder på dem. Filmade ni det på plats? 

– Ja, det är en av alla tagningar som blev resultatet på fotoarket som kommer ut ur maskinen. När vi samlade ihop utrustningen och packade oss iväg kom en holländsk familj som sett oss filma. Den holländska pappan manade på familjen att hoppa in och ut ur fotoautomaten precis som direktör Jönsson gjorde.

Haha. På allvar?

– Ja.

Otroligt ju. Hur många försök gick det åt för att sätta tagningen?

– Svårt att säga, det var ett gäng. Sedan fick man ju fuska och sätta ihop det bästa.

– Det är ju roligt det där. Den scenen med passfotona och juice-scenen på flyget i filmen innan var bara en lite kort scen på några rader i manuset men de har verkligen stannat kvar hos folk och blivit klassiker. Pratar man om Sällskapsresan och Snowroller så är det ofta de scenerna som nämns.

Kunde alla skådespelare åka skidor, eller fick ni sätta någon av dem i skidskola?

– Alla sa att de kunde åka skidor och det kunde alla. Utom en. Tysken Franz Hanfstingl som spelar Rudi med restaurangen i backen, han kunde inte åka skidor. Så där fick vi ta in en stand-in när han skulle åka.

Du nämnde ju tidigare att du är vän med Felix St Clair-Renard. Han är ju grundare av den här tidningen. Hur är din relation till Åka Skidor?

– Felix och jag har haft kontakt genom alla år. Jag har hängt med honom på olika mystiska resor som han fixat genom åren. Ostronsafari i Frankrike och sådana där grejer va. Längdåkning i Cevennerna. Han har ordnat en hel del små och trevliga äventyr. Det var en annan gång där Felix Oppenheim var med också, där vi skulle gå från Abisko till Lofoten. Sådant är ju jättespännande och jag hänger med. Det är kul att de tog med mig.

Var det så Felix kom med i filmen? Är det många kompisar som är med i filmerna?

– Njae, alltså. Jag kände honom sen innan och vi behövde någon som kunde spela en fotograf. Så varför inte ta med Felix och låta honom spela sig själv?

Har du något speciellt minne från inspelningen av Snowroller?

– Det var en väldigt fysisk inspelning. Vi gick upp väldigt tidigt och åkte iväg med första liftarna. Jobbade och filmade hela dagen. Åkte upp och ner, upp och ner. Filmade och åkte skidor. Det var ju kul men tog på krafterna.

– Men det var en scen som vi fick ta om en massa gånger. Vid den där skidtävlingen i slutet på filmen, som slutar med att Stig-Helmer fastnar i en hang glider. Jag och Jon skulle bara säga några enkla rader, men hamnade i någon fnissattack och vi fick ta över 15 omtagningar innan vi fick ordning på den där scenen. Det blir ju lätt så att man spär på. Till slut är det hysteriskt och man bara skrattar.

Hur tror du personer som jobbat med dig skulle beskriva dig?

– Lugn, på gränsen till sovande. Och sedan, hoppas jag, snäll. Inga större utbrott. Kanske på gränsen till för snäll. Sedan hoppas jag att de tycker att jag är påhittig.

Lasse jobbar än idag och håller igång. Trots att han nått en ålder över 80 år skrotar han runt på muséet i Bålsta och jobbar där.

– Det är fortfarande glädjefyllt och så spännande. Om man har valt ett kreativt yrke så slutar man inte. Jag kommer säkert att teckna tills pennan ramlar ut handen på mig och man faller baklänges. Det är meningsfullt tycker jag.

Men filmerna var inget han hade planer eller drömmar om.

– Jag är ingen cineast. Innan jag träffade Bosse hade jag inte en tanke på att göra film, det fanns inte i min värld och nu har det blivit sju filmer. Ibland får jag nypa mig i armen och tänka efter, är det verkligen jag som gjort allt det här?


Vännerna om Lasse Åberg


Klasse Möllberg, som spelar reseledaren »Mackan«


“Vi träffades genom musiken. Vi hade ett band som hette Festorkestern Lösnäsan, Lasse hängde med och lirade banjo när vi hade en spelning pianobaren på nattklubben Old Yaki
i Göteborg. Året efter drog vi igång Trazan och Banarne som jullovsmorgon. Inga tomtar, bara djungel.

Det var oerhört roligt när vi spelade in Snowroller. En favorit var när Samurajerna skulle spela in ett långt åk från toppen i fint väder och perfekt snö. Vi åkte upp med helikopter. Jag frågade hur långt åk det var och fick 35-40 sekunder som svar. När vi hade åkt i tre minuter började det bli segt i benen. 

Åttan till nästa års katalog var också kul att filma. Det var jag och Erik,en av Samurajerna, som körde den.

Han är duktig Lasse. Han får till det bra med allt han gör, inte minst med Snowroller”.

Felix S:t Clair Renard, som spelar sig själv

“Jag träffade Lasse i Snöresors testpatrull. Jag hade jobbat ett år och sedan började Lasse också åka för dem. Det var alltid mycket jobb och han klagade aldrig. Jag har aldrig hört Lasse klaga. Vi delade ofta rum och hade mycket att prata om på kvällarna.

Arbetet med Snowroller var väldigt roligt. De frågade mig tidigt om jag ville vara med och plåta och hjälpa till hur det skulle vara med skidåkningen. Jag hjälpte dem för att visa hur de skulle göra när de skulle repellera ner från skidliften som stannar i en scen. Bosse tyckte jag skulle läsa manuset och då hade de skrivit med mig där. Det var en kul överraskning.

Vi hade kul. På riktigt. Det var ett bra, injobbat gäng med gemensamma frukostar för skådespelare och alla bakom kamerorna innan vi började jobba. Vi fick inte åka skidor i övrigt för att inte skada oss men det kunde man ju inte låta bli.

Åberg är en kul och bra människa, en riktigt bra kille. Jag har aldrig hört honom snacka skit, eller hört någon snacka skit om Lasse“.


Text: Tobias Ivarsson • 2022-12-27
ArtiklarFelix St Clair-RenardKirchbergKlasse MöllbergLasse ÅbergSällskapsresanSnowrollerStig-Helmer

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top