Bergsguiden Giulia Monego, som bor i Chamonix, imponerades av den vilda, oförstörda naturen vid Vatnahalsen.

Norge

Vatnahalsen – norska toppturer när det är som bäst

Kliv ombord på tåget och följ med till det norska hotellet som leder utvecklingen mot framtidens topptursskidåkning – genom att gå tillbaka till rötterna.

Text: Tobin Seagel Foto: Mattias Fredriksson • 2023-01-23 Uppdaterad 2023-01-23

Så fort vi kliver av tåget möter vi Petter. Klädd i slitna vita sneakers, nötta Levisjeans och en kärleksfullt använd röd collegetröja – med bordercollien och trogne följeslagaren Viggo vid sin sida – välkomnar han oss på perrongen med den korta tonen hos en rutinerad bergsguide men med den omisskännliga värmen hos en genuin själ.

Hans passion för skidåkning är tydlig när han snabbt avhandlar presentationerna och istället går rakt på det som verkligen betyder något – hur snabbt vi kan komma på skidor. 

Petter Andreasen och hunden Viggo. 

Vi rör oss upp mot hotellet samtidigt som tåget ljudlöst rullar iväg bakom oss, ner mot fjordarna långt där nere via en 180-graderssväng runt den isbelagda sjön Reinungavatnet, förbi en samling röda och gula stugor innan dess tuta ljuder och det försvinner in i bergssidan.

Det enda sättet att ta sig hit till Vatnahalsen, mitt i de mäktiga Aurlandsfjellen på Vestlandet, är via tåget Flåmsbanan från Myrdal station – som i sin tur har dagliga förbindelser med både Oslo och Bergen.

Bergen reser sig runt omkring oss i alla riktningar där vi står utanför hotellet och ju mer vi tittar desto fler potentiella skidåk av alla möjliga sorter dyker upp överallt. Det är ett paradis för backcountryskidåkning.

Det är kanske inte de vassaste och vildaste bergen jag sett, men de är vidsträckta och mer eller mindre perfekt för att gå toppturer på. 

Tåget funkar bra som transportlift vid Vatnahalsen.

Mindre än en timme efter vår ankomst sätter vi på stighudarna och turar uppför berget. Och efter att ha spenderat hela gårdagen i Bergens stadsliv är vi extra sugna på att åka skidor idag. Vi navigerar genom den täta skogen och når den öppna terrängen ovanför trädgränsen efter bara 20 minuter. 

Det är svårt att se hur det här området kunde förbli mer eller mindre oupptäckt före Petter bestämde sig för att kolla in terrängen här.

– För länge sedan åkte jag tåg mellan Oslo och Bergen. När tåget passerade Myrdal tänkte jag att det borde finnas bra skidterräng i bergen här, säger Petter när vi tar en kort paus på vägen upp.

– Sedan flyttade jag till Lærdal, bara några timmar bort, och en kompis frågade om man kunde åka upp med Flåmsbanan och åka skidor från den. Jag hade aldrig gjort det så jag och några kompisar åkte hit för att kolla in stället.

På toppen av Urshovd, 1 445 meter över havet.

Det var 2015, vilket även råkade vara ett osedvanligt bra snöår i den här delen av Norge. Petters ögon öppnas på vid gavel och han börjar vifta entusiastiskt med händerna när han beskriver första gången han åkte skidor vid Vatnahalsen.

– Det var en perfekt dag. Bra snö, blå himmel och inte ett endaste spår i bergen. Så när vi kom tillbaka till hotellet på kvällen ringde jag ägarna och frågade om vi kunde komma tillbaka nästa helg. Efter middagen minns jag att jag sa till mina vänner, »jag skulle aldrig köpa ett hotell, men om jag gjorde det skulle det vara det här hotellet«.

Paus vid Myrdal station nära Vatnahalsen.

Artikelförfattaren har näsa för knepiga, branta åk. 

Vi håller vår första tur kort men vi behöver inte gå långt för att få en bild av Vatnahalsens fantastiska potential.

Efter en timmes gång uppför når vi en platå där Petter pekar ut olika åk i alla riktningar och ger oss värdefull info inför de kommande dagarna. Vi inser snabbt att vi måste komma tillbaka hit för att ha en chans att åka allt som vi vill åka.

Det har varit en konstig vinter i den här delen av Norge.

Petter berättar att det knappt var någon snö här för bara några veckor sedan men ett stort snöfall bara en vecka innan vi dök upp verkar ha ställt saker till rätta mer än väl och när vi droppar in på ett nordvästligt face ner mot Myrdal är snön nyfallen, stabil och den 30-gradiga sluttningen är en njutning att åka utför.

Vi följer en stor klippvägg som erbjuder bra sikt i det lätta snöfallet, jag öppnar upp svängradien och gör stora svängar. 

Giulia, Petter, Viggo och Tobin på tåget tillbaka upp till Vatna-halsen efter ett åk.

När jag vänder mig om ser jag Petter och Viggo spåra puder tillsammans som de två bästa vänner de är. 

– Det skulle kännas tomt att inte ha med mig Viggo när jag åker skidor, säger Petter. Han är alltid med mig när jag är ute i bergen, både sommar och vinter. Han älskar det. Och gästerna gillar honom med. Han brukar springa först, vilket är extra bra när det är dålig sikt.

Nere i botten av åket, nästan hela vägen nere vid Myrdal, stannar vi till vid en gigantisk stenbumling som har gett namn åt just det här åket, Store Stein. Sedan hoppar vi på tåget som tar oss tillbaka till hotellet.

Topografisk karta, våfflor och kaffe. Den heliga treenigheten i Vatnalansen.

Vatnahalsen Høyfjellshotell öppnade 1896 och fungerade länge huvudsakligen som en sommardestination fram tills att turskidåkare började att dyka upp på 1930-talet. Men när de moderna skidorterna etablerade sig allt eftersom på 50- och 60-talen tappade de norska bergshotellen i stil med Vatnahalsen sina klientel på kort tid och fick som följd slå igen sina portar.

Vatnahalsen däremot räddades av sitt läge vid Rallarveien, en väg byggd för att kunna underhålla Bergenbanans järnväg under slutet av 1800-talet.

Rallarveien slingrar sig vackert de 80 kilometerna genom bergen mellan Haugarstøls platå och Flåm nere vid fjorden. Idag är det en populär vandrings- och cykelled på sommaren, och de flesta stannar vid Vatnahalsen för att njuta av vyerna och ladda batterierna med hjälp av våfflor.

Vatnahalsen har mycket spännande terräng, här hittar Giulia Monego en fin linje ner mot Myrdal station.

Däremot, ända tills Petter dök upp för några år sedan och introducerade skidvärlden för platsen så var varje vinter en ren förlustaffär.

– Ingen förstod skönheten och potentialen för skidåkning i det här området. De förra ägarna var inte skidåkare och höll knappt ens öppet på vintrarna, säger Petter.

Det känns rimligt att vägen till att äga ett av världens mest unika skidhotell är kantad av en serie slumpartade händelser och en liten dos av magi. Petter föddes i Oslo där han lärde sig åka skidor som barn, en passion som följt honom ända sedan dess och varit hans kompass genom livet.

Han dras snarare in i projekt av känslomässiga grunder och nu med hotellet är han tillbaka där han började, med sin kärlek för skidåkningen.


Även om Petters bana bäst kan beskrivas som en entreprenörs så är den något annorlunda eftersom det verkar som att han sällan drivits av att tjäna pengar.

Han dras snarare in i projekt av känslomässiga grunder och nu med hotellet är han tillbaka där han började, med sin kärlek för skidåkningen.

– Om du bara fokuserar på att tjäna pengar kommer du inte att lyckas. För mig handlar det mer om att göra människor glada och ha det bra, säger han.

Tåget är det enda transportmedlet, förutom skidor så klart.

Petter började i multimediasvängen 1995, innan internet och IT-bubblan. Han sålde företaget precis före bubblan brast och osäker vad han ville göra härnäst och fri från förpliktelser reste han runt i Mexiko tills bergen kallade på honom igen. Han slog sig ner i Chamonix och förälskade sig i skidalpinismens värld.

Så småningom öppnade han den legendariska skidåkarbaren Goofy’s (numera Moö) mitt i byn och drev den i sex år innan han kände att det var dags att röra på sig igen. Trött på businessvärlden flyttade han till Köpenhamn 2003 och jobbade som socialarbetare för ungdomar med funktionshinder.

Efter några år längtade han efter att flytta hem till Norge och än en gång återuppfinna sig själv. Nästa grej var att bli hallonodlare i Lærdal, nära Sogndal – det enda jobb han kunde tänka sig med inget att göra från oktober till maj, vilket gav honom chansen att åka skidor hela vintern.

Efter sitt första besök fortsatte Petter att ta med sig kompisar upp till Vatnahalsen på helgerna och den lilla skidcommunityn började ge hotellet en oväntad atmosfär. Och hösten 2015 fick han ett samtal från en fastighetsmäklare som fått i uppdrag av ägarfamiljen att sälja hotellet och undrade om han var intresserad.

– Helt plötsligt blev jag hotellägare tillsammans med min pappa, min bror och några vänner som investorer. Bara sådär!

Petter insåg att han hade något speciellt på gång och var noga med att behålla den unika atmosfären som han varit med att skapa. Han började med att bjuda in rätt sorts människor till Vatnahalsen för att uppleva detta unika ställe och sprida ordet vidare.

– Behåll mystiken! Det finns något dåligt i att prata för mycket om ett ställe så för oss var det bästa sättet att promota oss genom att rätt folk kom hit. Genom åren har jag också jobbat med några av de bästa bergsguiderna i Skandinavien och de har varit väldigt viktiga för att sprida ryktet om stället.

Norsk fjällromantik när den är som bäst.

En vistelse på Vatnahalsen handlar i mångt och mycket om helhetsupplevelsen, inte bara skidåkningen. Det handlar om att njuta av nygräddade våfflor efter skiddagens slut eller umgås med de andra gästerna över en öl på kvällen.

Atmosfären är vänlig och genuin, lite som att bo i någons hem. Personalen är glad vilket gör gästerna glada i sin tur – som bartenderns rungande skratt varje gång han pratar med en gäst.

Folk umgås. Nya vänskaper byggs fort. Hotellets isolerade läge skapar en känsla där allt handlar om att må bra och njuta av naturen.


Du kan inte fejka att vara genuin, antingen har du det eller så har du det inte. Och Vatnahalsen har det så det räcker och blir över. 

Det är en simpel tillvaro, inte indränkt i lyx, men den lokalt producerade maten serverad likt en familjemiddag skapar en mer djupare känsla än du kommer hitta på en femstjärnig resort.

Folk umgås och pratar. Nya vänskaper byggs fort. Hotellets isolerade läge skapar en känsla där allt handlar om att må bra och njuta av naturen.

Tobin Seagel och Giulia Monego traskar upp mot ännu ett orört åk.

Vi går uppåt från hotellet och följer den snötäckta Rallarveien längs det klippiga landskapet i en halv kilometer till dess att Myrdalfloden faller 300 meter neråt i en serie av frusna vattenfall. Därifrån går vår tur vidare upp genom fjällbjörkskogen.

En bra bit upp på berget inser jag att jag har glömt mina skarjärn. Igen.

Det går framåt, om än inte så snabbt, under denna ljuvliga dag i de norska bergen så jag njuter istället av de oändliga vyerna och det fridfulla lugnet.


Vid det här laget har jag beslutat mig för att gå för stampa-och-be-tekniken och hoppas att mina stålkanter sitter fast i den hårda snön, och att varje topp som dyker upp bakom horisonten är den rätta – vilket visar sig vara falskt. 

Det går framåt, om än inte så snabbt, under denna ljuvliga dag i de norska bergen så jag njuter istället av de oändliga vyerna och det fridfulla lugnet.

Snart blir dock snön mjukare och mina stighudar får äntligen lite grepp. Jag hittar snart tillbaka till min rytm, det är en så skön känsla att långsamt glida uppför bergen. 

Giulia Monego har förtjänat sina svängar, nu är det dags för belöningen.

En timme senare och 500 höjdmeter rikare återförenas jag med resten av vår grupp som sitter och skyddar sig från vinden bakom en märkligt liten, förfallen och snötäckt stuga på toppen av Urshovd, 1 445 meter över havsytan.

Toppen bjuder på ett 360 graders panorama över de omgivande topparna och på vackra dagar som den här kan man se Rondane, Galdhøpiggen och Hårteigen.

I sydväst leder en brant dalgång ner mot Aurlandsfjorden och där nere kan vi se Flåmsbanan som klänger sig fast på bergväggen, nästan en kilometer längre nedanför oss.

– Det här var den första turen som jag gjorde här. Kanske var det till och med det första åket som gjordes i området överhuvudtaget, ingen åkte ju skidor här uppe före oss. Det är ganska sjukt, säger Petter.

Vi skyndar att trycka i oss det sista av våra lunchmackor, posera för några obligatoriska toppselfies och klicka i våra skidor.

De första hundra höjdmeterna består av tandskallrande is som blottats av Atlantens kraftiga vindar, följt av en karaktärsdanande, bristande skare. Men snart nog ger skräckföret vika för silkeslena pudersvängar in i en skyddad dalgång och vi gör högfartssvängar med vykortsperfekt utsikt i alla riktningar.

Vi arbetar metodiskt nerför en serie av branta hyllor, över några klippblock och genom krökt fjällbjörk till botten av åket.


Vi följer en snötäckt bäck fram till toppen av en klippvägg som överblickar järnvägen 100 meter längre ner. Vi arbetar metodiskt nerför en serie av branta hyllor, över några klippblock och genom krökt fjällbjörk till botten av åket.

Till slut spottas vi ut på en bondgård i Ugjerdsdalen vid Kårdals station, bredvid Kårdalsfossens vattenfall, och skejtar via en gammal väg ner längs ett kristallklart vattendrag tills vi når Blomhellers station, 450 meter över havet, omgiven av gigantiska klippor gillrade med blåskimrande isfall.

Flåmsbanan rullar in mot nästa station, Vatnahalsen.

En halvtimme senare gräddar vi våfflor i Vatnahalsens salong i 1930-talsstil, tillsammans med andra skidåkare som kommit tillbaka från dagens turer.

– Även om snön varit kass under dagen så finns det alltid något att se fram emot, skrattar Petter och breder ut en klick hallonsylt på sin våffla.

Under vår sista kväll sitter vi och pratar vid den öppna brasan och Petter förklarar sin bild av upplevelsen vid Vatnahalsen.

– Det är lite som att vara ombord på en segelbåt. När du är ombord på en segelbåt så vet du att du är precis där och kan inte ta vägen någonstans. Människorna som är där, är där, och ingen annan kan komma eller gå. Faktumet att du inte kan komma hit på något annat sätt än med tåg skapar en unik känsla jämfört med om du kan nå ett ställe med bil, då får du istället en känsla av att folk går och kommer.

– Sedan är ju också skidåkningen exceptionell förstås. Du tar på dig skidorna direkt utanför dörren, går upp på vilket berg som helst som du ser och åker ner i vilken riktning som du vill. Vi får snö från alla väderstreck och -system, vilket ger oss många bra skiddagar.

I tider när skidvärlden slås samman till allt större konglomerat som i sin tur erbjuder en allt mer likriktad upplevelse, och när klimatförändringarna tvingar oss att ifrågasätta hur vi närmar oss naturen, och när våra liv blir allt mer influerade av den uppkopplade världen kan det vara lätt att glömma vikten av de enkla bekantskaperna och upplevelserna som drog oss till bergen från första början.

Många letar efter annat än vad som erbjuds på megaskidorter eller femstjärniga heliskilodger och efterfrågar mer genuina upplevelser med ett mindre klimatavtryck. 

Skidåkningen är förbannat bra och våffeljärnen alltid påslagna.


Kanske kan det här anspråkslösa hotellet i den norska fjällvärlden leda vägen till framtidens backcountryskidåkning genom att gå tillbaka till ursprunget och erbjuda en långsammare, mer autentisk upplevelse som är sällsynt idag.

Och även om du inte känner att du behöver få den kopplingen så är skidåkningen förbannat bra och våffeljärnen alltid påslagna.


Vatnahalsen, Norge

Läge

Vatnahalsen ligger på det norska Vestlandet, öster om Bergen.

Resa

Det enda sättet att komma till Vatnahalsen är via tåget Flåmsbanan från Myrdal station. Den når du i sin tur med tåg från Bergen eller Oslo. Alternativt bil till Flåm och därifrån rullar du vidare med tåget.

vy.no

visitflam.com/flamsbana

Skidåkning

Vatnahalsen är Norges högst belägna skiddestination på 820 meters höjd.

De flesta turerna är på runt 600-700 höjdmeter direkt från hotelldörren på Vatnahalsen. Åken är runt 1 000 höjdmeter ner till Flåmsdalen.

Åkningen sker i alla väderstreck och kan bjuda på bra åkning i de flesta väder- och snöförhållanden.

Guidning

Vatnahalsen samarbetar med Norgesguidene via konceptetSki & Train. Samtliga guider är UIAGM-certifierade och erbjuder guidning för grupper mellan 1-6 personer.

skiandtrain.com

Den svenske bergsguiden Carl Lundberg har specialiserat sig på ekologisk skidåkning och kör paketresor till Vatnahalsen varje vinter med tåg
från Stockholm. 

skitouringscandinavia.com

Bo

Vatnahalsen Høyfjellshotell är din givna basecamp med halvpension, obligatorisk våffelbuffé, ett världsunikt läge och en genomgenuin stämning. Lugnet som kommer av att du endast
når hotellet med tåg får du på köpet.

vatnahalsen.no

Flåmsbanan

Flåmsbanan

Flåmsbanan är världens brantaste tåglinje där den faller nästan 1 000 höjdmeter med en lutning på hela 5,5 procent från Myrdal ner till byn Flåm, längst in i Aurlandsfjorden – en avstickare till Sognefjorden, världens näst längsta fjord. 

Bygget av järnvägen startade 1924 men de 20 handgrävda tunnlarna skulle ta ytterligare 16 år att färdigställa vilket gjorde att öppningen dröjde till 1940. Tåget har varit helt elektrifierat sedan 1944. Idag är Flåmsbanan en av Norges största turistattraktioner sommartid.

visitflam.com/flamsbana


Text: Tobin Seagel Foto: Mattias Fredriksson • 2023-01-23
ArtiklarNorgeSkidorterguideMattias FredrikssonNorgeReseguideTågToppturVatnahalsen

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top