Bästa sättet att njuta av Hemavans friska fjälluft. Foto: Oscar Heil

Friåkning

Ride the Cow – Sveriges trevligaste friåkningstävling

I april varje år vallfärdar både gamla rävar och nykläckta friåkare till Hemavans vidsträckta fjäll för att tillsammans bjuda på show inne i dalgången Kobåsets branta sluttningar.

Text: Gabriella Edebo • 2023-02-19 Uppdaterad 2023-02-19

– Rider ready?

Spänningen är olidlig. Nervös. Bajsnödig. Tropiskt. Nej, vänta, det där sista var ironi. Uppe på starten är klimatet allt annat än behagligt för stunden.

Till och med tävlingens ständige starter Johan Edström, som är hårdare än timmervirket han till vardags jobbar med, meddelar över radion att det är en aning bistert. De tappra åkarna där uppe har i väntan på besked buntat ihop sig som en flock pingviner och delar på en djupfrusen Marabou.

Kompisar, både nya och gamla, letar linjer tillsammans. Foto: Calle Lundqvist

Det blåser stadig kuling med stormstyrka i byarna som river med sig snö som likt en flodvåg drevar över fjällets kanter och klippor.

På något mirakulöst sätt har den uppblåsbara målportalen så här långt stått emot Kobåsets obarmhärtiga välkomnande. Nu väntar vi otåligt på besked och ett sista test av lavinförhållandena i åket från Hemavans skidpatrull innan vi kan starta igång tävlingen. 

Komradion går varm för tävlingsledare Gabbi. Foto: Mathias Ekholm

Den allra första gången jag var i Hemavan var i maj 2006. Jag var 12 år gammal och befann mig på den stora idolen Anja Pärsons träningsläger för överambitiösa raceåkare.

Vi fick tolka bakom skoter och skutta över lerfläckar upp till Kungsliften där vi åkte storslalombana med det mäktiga Kobåset som bakgrund. Men 12-åriga Gabbi reflekterade inte ens över den storslagna dalgången i gogglarnas periferi.

Hela den mentala bandbredden var fylld av pappa Pärsons märkliga men effektiva sätt att beskriva skidteknik och det faktum att Anja själv skulle dyka upp efter lunch. 

Nästa gång jag fann mig i närheten av Kobåset var nästan åtta år senare, skitskraj och nervös inför vad som blev tävlingspremiären i friåkning. Jag var där tillsammans med Lovisa Rosengren som jag lärt känna under säsongen i St Anton.

Konceptet »Speed n Style« i Snabbrännan testas för första gången. Foto: Calle Lundqvist

Vi var några av de få tjejer som var där för att i huvudsak hänga på berget snarare än på nattklubbarna, och hade blivit övertalade av säsongskamrater att anmäla oss till NM i Riksgränsen. Men det kändes stort, otäckt och som att inkräkta på privat mark på gräddhyllan av svensk skidåkning.

Där var det ju personer och skidåkare som man bara sett på bild i Åka Skidor och vars namn cirkulerat i creddiga kretsar på afterskin.  

När någon i förbifarten tipsade om att vi borde köra någon tävling i Hemavan med boskapstema som uppvärmning lät det som en betydligt mer lockande kontext än NM.       

Kossans camp. Foto: Calle Lundqvist

Vi chansade och åkte dit utan att känna någon annan eller veta hur man egentligen gör för att tävla i friåkning. Men det blev snabbt tydligt att det inte gjorde något i det här sammanhanget.

Vi blev varmt välkomnade av de ivriga arrangörerna Peppe och Bosse som under åkarmötet höll en genomgång som förklarade hur allt skulle gå till så även en rookie kunde begripa. 

Det var klyschigt nog som att en helt ny och fantastisk fjällvärld av möjligheter öppnade sig.

Så här i efterhand har vi insett att vi dessutom lyckades pricka in riktigt propagandaväder. Alla förutsättningar för att det fortsättningsvis blev en självklar post i vinterkalendern. 

Konungen av Kobåset ska krönas på tävlingsfacet Skaldjursplatån (i bakgrunden). Foto: Calle Lundqvist

Både jag själv och Lovisa återkom så gott som varje år, efter ett tag för att hjälpa till att genomföra tävlingen istället för att tävla själva – och så en dag dök det upp en fråga från Peppe och Bosse.

Vill ni ta över tävlingen? Småbarnslivet började komma emellan och det var dags att lämna bjällran vidare påstod de båda grundarna.

Starten på tävlingsfacet. Foto: Calle Lundqvist

Ett sådant ärofyllt uppdrag kan man ju inte tacka nej till. Men hur gör man egentligen en friåkningstävling till den trevligaste av sitt slag? Framförallt efter två säsonger av inställd tävling till följd av den där tjatiga partikeln som pajade allt kul ett tag.

Hur skapar man den där härliga känslan av gemenskap, välkomnande och precis lagom seriositet och ös för att alla ska våga sig dit oavsett nivå, men utan att det slår över och blir tråkigt eller för låg nivå för att tillfredsställa de allra vildaste i startfältet?

Och hur tusan gör man det när flera gamla stammisar hunnit lämna den innersta skidvärlden bakom sig och många unga och nya säsongare anmält sig som inte varit med tidigare eller vet hur stämningen »ska« vara?

Ride the Cow bjuder på allt från stora klippor till öppna snöfält. Foto: Oscar Heil

De tankarna snurrade varv efter varv i skallen på mig och jag var uppriktigt talat skitskraj för utfallet på den punkten.

Att planera logistik, förhandla med sponsorer, rodda med hemsida och formulär för anmälan, sortera upp excelfiler och handla havregryn till filmcrewet är inga konstigheter, men hur man sätter en väldigt specifik men odefinierbar kollektiv känsla på plats är desto svårare.

Det blev nyheter som införande av en monoski och show-klass, retrotema på både berget och banketten, samt mentorer.


Lovisa och jag la många timmar på att finurla fram idéer och nya upplägg som skulle kunna lyfta arrangemanget ett snäpp, men utan att riskera att tappa den där välkända Ride the Cow-känslan på kuppen.

Det blev nyheter som införande av en monoski och show-klass, retrotema på både berget och banketten, samt mentorer.

Det sistnämnda innebar att mer rutinerade åkare på frivillig basis kunde få en orange påskfjäder att fästa på hjälmen och på så vis markera för alla nya att det var fritt fram att ställa frågor om linjeval, tips på klippor eller vad man nu kan tänkas undra över.

På väg ner mot afterskin.

Efter många timmars funderande och planerande står vi tillslut ute i Kobåset i Hemavans fantastiska fjällvärld och är redo att köra igång tävlingen efter två års uppehåll. Allt har flutit på bra så här långt – förutom det där med vädret.

Det huttras inne från domartältet och papperslapparna med bedömningskriterierna försöker frekvent fly iväg med vinden.

Det är rent utsagt arktisk kyla, trots att det är april och blommande körsbärsträd på andra håll i landet. Men stämningen är ändå på topp bland alla förväntansfulla deltagare som verkar glada att den första tävlingsdagen faktiskt blir av, trots den dystra väderprognosen.

En av mina personliga höjdpunkter i snålblåsten i väntan på start var att få träffa 16-åringarna Tilde och Elma, som tillsammans med sina pappor anmält sig till tävlingen efter att ha hört talas om det där med »Sveriges trevligaste friåkningstävling«.

Stökiga färgkombos är inte direkt något minus på Ride the Cow. Foto: Oscar Heil

Samarbetsvilligheten på väderfronten lyser med sin frånvaro än värre dag två. Alla liftar i skidanläggningen tvingas stänga när vindstyrkan är uppe och nosar på orkanklassning.

Istället fick det bli lagstafett i barnbacken med ett flak energiläsk i potten, förvånansvärt effektivt styrmedel för att driva på hög laganda och vinstmotivation.

Alla lag ska ha minst en åkare på monoski och momenten innehåller bland annat baklängesåkning i en slalombana och irländsk julafton.

Hur väl landningen sen satt förtäljer inte historien.. Foto: Oscar Heil

Den tredje och sista dagen slår lavinfaran i taket, vinden har icke mojnat och sikten ute i Kobåset är total filmjölk.

Inte en chans att varken skidpatrull, målportal eller världens envisaste och mest peppade friåkare kan ta sig upp på högfjället. Och har vädrets makter stängt fjället för vidare aktivitet, då får kreativiteten flöda och ett nytt tävlingsformat ta form i dess plats.

Det sluga gänget som agerar ryggrad för tävlingens genomförande konspirerade i hemlighet ihop en alternativ plan för dagen.

Inspiration hämtades från cykelvärldens speed & style som fick agera basingrediens.

Kometen Hurka, tillika Hemavans parkbyggare, i sin vardagsklädsel. Foto: Oscar Heil

Hopkoket innehöll inslag av portåkning och den populära snowboardspecifika grenen banked slalom, en nypa sprättiga kickar och tveksamma bedömningskategorier i stil med Let’s Dance. Och såklart klassisk hot-dog och retro-tema.

Snabbrännan, en opistad backe nära centrumliften som en gång i tiden använts flitigt av traktens parkåkare för sin naturliga halfpipe-formation, intogs av guldiga kroppsstrumpor och färgglada jackor från en svunnen epok.

Åk fort, snyggt och spexigt. Ju mer show desto bättre.


Dalen fylldes av jubel, applåder och stämman från våra eminenta speakers som håller låda, drar Göteborgsskämt och spelar genomgående dängor från 80-talet. Reglerna är simpla och utrymmet för egna tolkningar stort.

Åk fort, snyggt och spexigt. Ju mer show desto bättre.

I äkta RTC-anda byggs det solgropar på rad, stammisen Gustav Corin har ordnat så hans arbetsgivare bjuder på gratis kaffe och allt fler börjar törsta efter bankett med tillhörande dryck och efterpartaj. 

Att DJ:n väl på efterfesten var helt tondöv på sitt retro-klädda sällskap och inte spelade en enda gammal dänga, som garanterat fått folkmassan att lyfta genom taket, var knappt att det gjorde något.

Helgen hade fått precis den där känslan och stämningen som jag varit så nervös över att få till, och limbo under en gammal stav på dansgolvet funkar fint även utan 80-talshits.

Om du fortfarande är osäker på vad Ride the Cow egentligen är och vad du kan förvänta dig av en helg i Hemavan för spektaklet, så surfa in på hemsidan eller valfritt socialt forum och kika på filmerna från de senaste åren.

Kosack, spreads och daffys var frekvent förekommande. Foto: Oscar Heil

Det är nämligen så att varenda år sedan min egen premiär har dunderduon Julius Aspman och Rickard Croy varit med och fångat det hela på film.

Och jag kan vända och vrida på varenda ord och ta upp ännu fler uppslag av detta magasin för att försöka förmedla känslan av koridningen i Hemavan, men det är ändå filmerna som fångar det bäst.

En hög koffeinhalt ger totalfokus i domartältet.

Om det hela låter lockande men själva tävlingsbiten känns skräckinjagande kan jag varmt rekommendera campet som ger den perfekta uppvärmningen inför tävlingen för både nya och gamla tävlande och chansen att få uppleva Vindelfjällens vackra omgivningar med coacher som sitter på lokalkännedom och friåkningskunskaper av högsta rang. 

Vi ses i Hemavan.

Rider ready? Ride the cow!


Text: Gabriella Edebo • 2023-02-19
ArtiklarSkidorterSverigeEdeboFriåkningFriåkningstävlingGabriella EdeboHemavanKobåsetRide the CowSverigeTävlingVindelfjällen

Copyright © 2023 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top