Lovisa saknar Jämtland.
Jakten på det genuina Tyrolen
Skidåkningen, maten, afterskin – det är något speciellt med skidkulturen i Tyrolen. Men finns den genuina känslan kvar? Åka Skidors duo gav sig ut på en roadtrip för att ta reda på svaret.
Jag har aldrig varit så nervös för någon resa som inför denna. Det har gått över två år sedan jag sist var på väg till Alperna. Alla sidor som gått att läsa om diverse restriktioner är lästa och nu sitter jag här.
Trippelvaccinerad och har dessutom genomlidit Covid-19 någon vecka innan. Jag är täppt som fan med ett munskydd som förvärrar hela situationen och dessutom äger jag inte längre några smaklökar eller luktsinne.
Ett gubbgäng (ja, de kallade sig själva så) slår sig ner bredvid mig och berättar att de också är på väg till Alperna för första gången sedan pandemin bröt ut.
De ska till Frankrike som inte har någon snö i prognosen. Trots det är de glada och lättade att få komma iväg igen. Precis som jag.
Läs mer om skidorter i Österrike:
• Österrikes 8 skönaste skidorter
• Stuben – det klassiska friåkningsmeckat i Arlberg
• Lech blandar ren lyx med fantastisk friåkning
• Bad Gastein – svenskfavoriten i Österrike
• Ischgl levererar perfektion både på berget och i byn
• Ötztal och Sölden har stor skidåkning både pist och offpist
• Kitzbühel – Hahnenkamm och perfekt carving
• Gargellen – Montafondalens friåkningspärla
• Westendorf – pärlan i Österrikes största skidområde
Jag möter upp min vän och fotograf Rickard Croy i Innsbruck.
Det är sådär varmt det kan vara i Alperna under vintern och jag blir lite orolig. Det är ändå februari.
Nåja. Här ska vi ändå inte stanna, vi ska ju faktiskt iväg på en hejdundrande roadtrip.
Vi ska utforska tre orter jag aldrig besökt för att undersöka svaret på frågan: Finns det genuina Tyrolen kvar?
Lovisa & Rickard tyrolska checklista
• Träsnideri & snickarglädje
• Vedträ utanför husen
• Ju fulare, desto mer tyrolskt?!
• Kolukt
• Klassisk tyrolsk mat på menyn
• Joddel/europop
• Blir vi bjudna på schnapps?
Mayrhofen
Vi färdas genom Zillertal och som vanligt tittar jag upp på bergen.
Det är vackert. Österrike har en speciell plats i mitt hjärta efter tre säsonger i St. Anton.
Rickard har spenderat fyra säsonger i Mayrhofen och berättar när vi åker in i Zillertal om olika minnen, alltifrån olika åk och gamla liftar till sena nätter och hemmafester.
Precis när vi anländer till vår första destination – Mayrhofen – sker det man alltid ser framför sig ska ske. Det börjar snöa.
Hotellet Zillertallerhof som vi bor på är toppmodernt och tyrolmätaren som jag och Rickard installerat i våra huvuden inför denna resa studsar inte direkt i höjden.
Det mest tyrolska vi kan checka av är när kocken vid middagen pratar med så pass tyrolsk dialekt att Rickard som är rätt bra på tyska inte förstår.
Vi tror att han bjuder på schnapps men i själva verket så hamnar det på notan.
När apfelstrudeln lagt sig i magen och schappsen är urdrucken bestämmer vi oss för att bege oss ut på byn för att släcka törsten och för att planera morgondagen.
Ska man tro prognosen ser det inte ut att bli så mycket snö men vi planerar för att spendera första dagen i Penken som är ett av nio liftsystem som ingår i Zillertal.
Eftersom vi tänker att det inte blir en sån där först på plats i liften-öppning, tar vi ännu en öl på baren Scotty’s, vilket till slut landar på en handfull. Det var kanske lite dumt…
Rickard skrattar när jag försöker komma på ett bra sätt för att sätta på masken utan att behöva dra snörena runt öronen. Med goggles på blir det imma direkt.
Det har snöat ända nere i byn, men inte så värst mycket. I liften upp är det blött och fuktigt.
Högre upp ligger en dimma och jag har inte riktigt förstått hur högt upp Penken ligger.
Från Mayrhofen som ligger på 630 meter så färdas man upp till 2095 meter.
– Den här liften har blåst av vajern flera gånger, säger Rickard och skrattar.
Vilket tydligen stämmer men just denna dag blåste liften inte av. Och tur var det.
Vi kliver av Penken och tar oss högst upp med Kombibahn. När vi kommer upp snöar det rejält.
För att vara helt ärlig så skippade jag i att göra en grundlig research för Mayrhofen.
Istället litade jag på fotografen för den här resan. Även fast han mest hängt i parken.
– Men va! Så här otrolig snö har jag inte åkt på två år, utbrister han.
Jag skrattar när jag stannar vid Rickard som visat vägen mellan pisterna ner till Lärchwald.
Ett superfint skogsåk som är så lättillgängligt att det nästan är ett skämt.
Vi får färska spår och faceshots utan att man behöver anstränga sig. Hela vägen ner! Ett åk som går från pisten och avslutas i pisten.
Jag är i någon typ av chock efter ett åk. Vi åker samma åk flera gånger och vi hittar nya orörda linjer. Varje gång. Lyckan är total.
Att korsa bäckar går an när snön och åkningen är så magisk som i Hochfügen.
Vi fortsätter bort mot Penken park som knappt går att se i snöfallet, för att ta oss till toppen av Katzenmoosbahn. Vi ställer oss på pistkanten.
– Vad tror du? Det ser typ inte jättedjupt ut? Vi har blivit bortskämda.
– Nej, men vi testar!
Rickard tar två svängar och pudret sköljer över honom.
Här skjuter nog tyrolmätaren högt även på sommaren, lär lukta mycket koskit då, slår Rickard fast.
Det var djupare än vi trodde.
Åket tar oss genom vackra lärkar a k a ’’döda träd’’ som Rickard trott hela sitt liv – tills han började åka skidor med en trädgårdsmästare.
Åket är inte så brant men vi får det vi vill ha. Öppna ytor mellan träd, små pillows och vår tyrolmätare skjuter i taket, efter att vi kommit ut från skogen då vi skidar vi förbi två typiskt tyrolska timmerhus.
– Här skjuter nog tyrolmätaren högt även på sommaren, lär lukta mycket koskit då, slår Rickard fast.
Vi stannar och bestämmer oss för att knäppa några bilder vid husen.
Jag tar sats men farten finns inte riktigt där i den väldigt flacka terrängen. Men fortfarande är det ruggigt bra. Idag var det lättarbetat.
Vi är helt ensamma i åket och jag följer efter Rickard.
Har jag berättat att det är otroligt tillfredställande att följa en snowboardåkare som surfar så vackert genom snön?
Till sist hör vi några andra skidåkare tjoa:
– Wohoooo! Crazy day!
Vi tjoar tillbaka och de två skidåkarna är exakt lika lyriska som vi är.
Åket avslutas i tätare skog innan man kommer ut i pisten som leder en tillbaka till liften.
Att ha en välstaplad vedhög utanför huset i Tyrol är lite som att ha en välskött gräsmatta på Djursholm. Ju större desto bättre..
Tyrolen har under de senaste dagarna haft det tufft med en fyra på lavinskalan. Men tänk att man kan ha så kul med puder och dålig sikt trots rätt flacka åk?
När energin börjar tryta tar vi oss upp till Horberg.
Där fortsätter vi den okomplicerade offpiståkningenoch kör sen några åk mellan pisterna för orört puder och tar oss vidare ner till Schiestl’s Sunnalm, en typisk tyrolsk backrestaurang.
Träsnideri och ju fulare desto mer tyrolskt – check!
Snön öser ner och vi känner ingen stress när vi käkar lunchen inomhus då vi vet att morgondagens prognos kommer bjuda på sol, puder och vindstilla väder.
Med en typiskt klassisk rätt i magen, knödel, så fortsätter vi utåt. Det är eftermiddag och folk börjar dra sig mot afterskin som så här års görs sittande på grund av, ja ni vet vad.
– Så här får det bara inte vara!
Rickard skriker när han längst med pisten åker helt ospårat på väg tillbaka till botten av Lärchwald.
Ni hör rätt. Mayrhofen verkar idag endast besökas av piståkare. De glider fram längst med pisten och ett knarr kommer från deras skidor.
– Det ser ut som en arme med piståkare. Otroligt alltså! Vilken jäkla dag. Allt puder för oss själva.
Lova att inte säga det till någon, du som läser. Det är vår hemlighet. Ingen åker offpist i Mayrhofen. I alla fall inte just denna dag.
Efter att ha tillbringat gårdagen i lätt pudersnö och i cirka sex olika bastur på hotellets spa är vi utvilade och redo att ta oss an Hochfügen som är känt för bra friåkning.
Det är mjölkigt väder till en början och temperaturen har tyvärr stigit rejält. Lavinfaran är därför hög men guiden aka Rickard vet vart vi ska för att få åk i flackare terräng.
Vi tar först fel lift i Hochzillertal för att ta oss över till Hochfügen. Till slut hamnar vi rätt och i samband med detta har molnet seglat vidare och vädret skiner upp till blåfågel.
Vi kommer upp till Marchkopf för att åka skiers left om liften Zillertal shuttle. Där skippar vi första delen på åket som är ett populärt och lättillgängligt åk som startar med en travers.
Istället åker vi in på mitten av åket där skogsåkningen börjar. Vi njuter av magisk skogsåkning som slutar nere vid en porlande bäck.
En guide står och väntar på sina gäster då en gäst lägger sig ner och pustar ut.
»Ey! You can’t be tierd now, you have to wait until lunch«. Att alperna haft snötorka är ett faktum och guiden står och stampar för att komma iväg mot ytterligare ett åk.
Jäklar vad jag saknat enkla åk med mycket marginal mellan träden. Speciellt efter en säsong i Åre där björkarna knappt kan andas för att de står så tätt.
Efter en kort liten hike är vi tillbaka i systemet. Eftersom det fortfarande finns ospårade åk och det faktum att temperaturen inte påverkat oss än, så kör vi på hela förmiddagen runt Zillertal shuttle innan vi hamnar på Aar-wirt för lunch.
Vi slår oss ner bakom två män klädda i gröna Zillertalöl-uniformer och känner att mer tyrolskt kan det inte bli. En spenatknödel och en tyrolsk farmer sallad senare är vi tillbaka på banan.
Från restaurangen ser man oändligt många åk. Har man stighudar är möjligheterna oändliga, konstaterar vi. Jag kan inte förstå att Rickard spenderat så många säsonger här och mest hängt i parken.
Tur att han konverterat till friåkning och har dagen till ära goggles på utsidan av hjälmen.
Vi åker upp med Holzalm och ser ett till fint åk lookers left där bergssidan är absolut helt orörd.
Jag börjar boota men måste byta om till stighudar då snön är för djup.
Blir något stressad när jag ser samma guidegrupp vi tidigare stött på bakom mig börja tura och jag går ifrån gruppen och kommer upp på en kam.
Nedanför mig är ett åk med 600 fallhöjdsmeter tillbaka till liften. Precis innan värmen gjort sitt får jag dagens finaste åk. Rickard traverserar in från liften för att njuta av sista delen.
Snön börjar bli riktigt tung ju längre ner vi kommer. Så vi bestämmer oss för att: »call it the day«.
Med det faktum att noll puderhets finns här, så har jag har redan bokat en resa i huvudet till nästa säsong.
Homerunen ner bland turistiga piståkare är brutal för benen men tillslut kommer vi fram till bilen. Det är dags att fortsätta vår roadtrip. Två dagar i Mayrhofen och frågan är om det genuina Tyrolen fortfarande existerar?
Svaret får bli ja till 90%. Orten har moderniserats och har ett otroligt liftsystem men ändå finns där en touch av Tyrolen hela tiden. Jag gillar det.
Men kanske viktigast av allt, jag är väldigt imponerad över åkningen. Med det faktum att noll puderhets finns här, så har jag har redan bokat en resa i huvudet till nästa säsong.
Bo
Hotel Zillertalerhof
Äta
Aar-wirt är ett måste om du åker i Hochfügen.
Drick
»Scotty’s«’ – Scotland Yard Pub. Trots icke-tyrolsk vibe är det en otrolig bar.
Åk
Stormpuderdag: Åk runt Katzenmoosbahn.
Sol: Tura så högt du orkar från Holzalm mot Wetterkreuzspitze (Hochfügen) och åk hela vägen ner till botten av liften.
Westendorf
Vi åker upp på toppen och äter en klassisk Kaiserschmarrn på restaurang Talkaser som är en självbetjäningsrestaurang med 90-talsvibbar.
Än så länge saknar vi det genuina Tyrolen här i Westendorf.
Efter lunchen tar vi upp pistkartan för att utforska de offpistrutter som finns utmärkta.
Vi följer den som går från Talkaser och som kommer leda oss ner till Choralmbahn.
Åket är verkligen fint med böljande terräng och öppna ytor som avslutas med pillows i skogen.
Föret just den här dagen är inte optimal när det hunnit bli varmt, men som tur är slapp vi i alla fall skare.
– Alltså kallsnö på det här och man kan åka så sjukt lättillgänglig och grym offpist, säger Rickard.
Vi känner oss nöjda med dagen.
Eurotechno strömmar ut ur högtalarna och vi börjar få riktigt härliga tyrol-vibes.
Westendorf är optimalt om det är nysnö. Just idag vågade vi oss inte in i skogen utan höll oss till öppna ytor.
Jag har hört mycket gott om skogsåkningen här men det är trångt mellan träden där vi kikat ner.
Så mitt tips är att åka bort mot Choralpe och Skiweltbahn för att testa lyckan där.
På väg hemåt stannar vi på Bruchstall för att kyla ner strupen med en weissbier.
Eurotechno strömmar ut ur högtalarna och vi börjar få riktigt härliga tyrol-vibes.
Dag nummer två och vi har bestämt oss för att testa utbudet på Brixensidan.
Liftsystemet är enormt och Westendorf är väldigt litet och görs helt klart på en dag. Brixental är ett perfekt ställe för dig med familj som vill ha med barnen.
Det passar både stora som små och även ett bra ställe för att testa på offpist.
Eftersom att vår resa skulle fortsätta efter skiddagen väljer vi att starta dagen i Hopfengarten.
Vi åker upp med liften på Hohe Salve och kommer upp till en byggnad likt en kyrka.
Facet vi åker skulle verkligen passa som ett tävlingsface för Freeride World Qualifier.
Vi ser oss omkring och återigen så är det strålande sol och blå himmel så vi drar oss till nordsidan där vi hoppas på att finna kallsnö.
Det finns flera ospårade linjer att åka och vi lägger förmiddagens första svängar på åket som tar oss ner till liften Siller-Keat med sikte ner mot Söll.
Facet vi åker skulle verkligen passa som ett tävlingsface för Freeride World Qualifier, men dagen till ära får vi välja linjer som solen ännu inte värmt upp.
Vi konstaterar: Vill man åka mycket ospårat är Brixental ett bra ställe. Det är enkelt att hitta fina linjer.
Återigen har vi hamnat på en plats där det tycks vara mer populärt att lägga sina svängar i pisten.
Vi breakar för att njuta av en spenatknödel på Gründalm Bergrestaurant, innan vi slår fast att vi är redo för lite större berg.
Här är det sparsamt med träsniderier och vedträn utanför husen…
Vi spenderar våra sista svängar i pisten och njuter av säsongen första slask. Även om det känns helt fel så där i februari.
Westendorf är definitivt en gömd liten pärla om det kommit nysnö.
SkiWelt Wilder Kaiser Brixental bjuder på ett enormt liftsystem med 90 liftar så om man vill ta sig långt bort går det.
Men finns det genuina Tyrolen kvar här? Tyrolmätaren har inte direkt gett max utslag och jag saknar fortfarande de där genuina inslagen vi faktiskt fann i Mayrhofen.
Här är det sparsamt med träsniderier och vedträn utanför husen…
Bo
Hotel Bichlingerhof
Äta
Schrandlhof i Westendorf och Gündlalm, Söllsidan.
Drick
Bruchstall Café Après Ski i Westendorf.
Åk
Ski routen från Talkaser mot Choralmbahn.
Fieberbrunn
Dags att rulla vidare mot Tyrolresans sista ställe, Fieberbrun, som är ett av stoppen på Freeride World Tour och därmed blivit Österrikes svar på freeride.
Det snöar när vi anländer till Hotel Alte Post som ligger mitt i byn, ett riktigt tyrolskt hotell med hotellrum lika stora som min lägenhet i Stockholm.
Under vår första dag i Fieberbrunn är det total whiteout och det har inte kommit tillräckligt mycket snö för att offpisten ska vara något att hurra över.
Vi bestämmer oss för att åka igenom systemet men spara all offpistkräm till morgondagen.
Vi skidar in på Wildalpgatterl för en tiroler gröstl och germ knödel. Nu skjuter Tyrolmätaren i taket! Träsnideri och klassisk mat på menyn.
Likaså bjuder hotellet på en tyrolsk buffé till middag.
Vi möter vår guide Günter nere vid liftarna och är väldigt lättade över att få en guide dagen till ära för att visa oss vad freeridemeckat Fieberbrunn går för.
Fieberbrunn är ett väldigt litet system med 10 liftar. Dock sitter det ihop med orterna Hinterglemm Saalbach och Leogang.
Vi startar dagen med att ta oss ända upp med Hochhörndl. Från toppen av liften knatar vi i 15 minuter innan vi står inför ett magnifikt åk i perfekt lutning. Långa, sköna freerideåk är helt enkelt lätta att hitta här i Fieberbrunn.
Åket början helt öppet innan man kommer ner i perfekt böljande terräng med gles skog tills man måste travesera bortåt där åket fortsätter hela vägen ner till liften TirolS 1. Där kan man välja att antingen åka över till Hinterglemm eller stanna i Fieberbrunn. Vi åker tillbaka till Fieberbrunn, det är för bra för att göra något annat.
– En vända till, peppar Günter.
Den röda tråden under den här resan har definitivt varit att det inte är en så hård fajt om pudret samt att det är väldigt lättillgänglig offpist precis intill liftarna.
I Fieberbrunn är det likt de andra orterna samma röda tråd som följs, men jag skulle ljuga om jag inte berättade att man måste vara lite snabbare här. Här finns bra många fler freeriders än vad vi stött på hittills under resans gång.
Vi avslutar guidningen med ett sista åk ner mot Wildalm, en vacker tyrolsk stuga som ligger vid en liten bergsjö.
Här kan du åka in till nedre delen av Freeride World Tour-åket: Wildseeloder.
Snön här är mer kartong och att bara åka det nedre åket ger mig bra mjölksyra i benen.
– Tänk att åka hela det här i ett enda svep, säger Rickard.
– Verkligen ett åk perfekt för touren! Det är massvis med olika features och perfekt brant terräng, svarar Günter och det är svårt att missa att han är stolt över att de fått hit touren.
Vi säger hej då till Günter och bestämmer för att ses för en öl vid dagens slut.
Jag och Rickard fortsätter med att ta ett likadant åk innan vi tar en lunch på Hochhörndlerhütte som har en perfekt panoramavy över bergen.
Jag tycker verkligen att Fieberbrunn har den genuina tyrolska känslan samtidigt som orten känns modern och nytänkande. Gillar det.
Sista dagen och det är dags att ta oss an facet som är ovanför Wildalm.
Det är en cirka 30 minuters hike längs med en ridge där du sedan kan välja vart du vill droppa in.
Jag sätter skidorna på ryggan och precis när jag börjat gå ser jag en person droppa in precis där jag tänkt åka.
Första gången på resan vi får känna på: If you snooze, you loose! Trots att linjen jag valt ut är tagen får jag till ett riktigt fint åk i bowlen.
Fieberbrunn är vårt sista stopp i sökandet efter det genuina Tyrolen.
Ett perfekt avslut på roadtrippen. Här har tyrolmätaren studsat i taket flera gånger.
Innan det är dags att säga adjö till Fieberbrunn hinner vi upp en sista gång och får återigen njuta av ett ospårat åk. Vi är lyriska på nytt.
Det är dag nummer två med blå himmel, puder och vi har fått ett riktigt bra avslut på denna Tyrol-roadtrip. Fieberbrunn har funnit våra hjärtan. Likaså för de danskar vi träffar innan vi svänger hemåt som skriker:
– Tjohoooo! Fieberbrunn, du er godt!
Det är nämligen så att de danska mästerskapen i friåkning avgörs här i Fieberbrunn, normalt sett på FWT-facet men detta år görs det i bowlen vi precis åkt.
Fieberbrunn är vårt sista stopp i sökandet efter det genuina Tyrolen. Ett perfekt avslut på roadtrippen. Här har tyrolmätaren studsat i taket flera gånger.
Vi åker tillbaka mot bilen men stannar utanför Ferchlstadl där vi hör joddel eka ut i högtalarna.
En öl hade verkligen suttit fint men det är dags att avsluta resan och skiljas åt.
Vi tackar Tyrolen för en fantastisk vecka och konstaterar, det genuina Tyrolen, jo det kommer nog alltid finnas där, trots all marmor och dyr parfym.
Bo
Hotel Alte Post
Äta
Wildalpgatterl på berget och tyrolskbuffé på Hotel Alte Post i byn.
Drick
Hochhörndlerhütte eller öl med Günter på guidefirman S4 nere vid Doischberg.
Åk
Gå hiken lookers left om Hochhörndl ut till ridgen vid Hochhörndlerspitze och åk hela vägen ner till TirolS 1.
Text: Lovisa Rosengren Foto: Rickard Croy • 2023-04-13
Artiklar • Österrike • Skidorter • Fieberbrunn • Lovisa Rosengren • Mayrhofen • Österrike • Rickard Croy • Tyrol • Tyrolen • Westendorf