Foto: Sophie Laurent

Topptur

Skidproffsens mest minnesvärda turer

Vilken är din mest episka topptur? Den frågan lät vi ett gäng skidprofiler besvara.

Text: Åka Skidor • 2024-05-10 Uppdaterad 2024-05-08


Pia Palm

SBMC-vinnare

Vi är på roadtrip i en liten campervan och vill gärna upp i ett bergsområde som Stefan (Palm, bergsguide och äkta man, reds anm) varit flera gånger. Det är en lång och tung inmarsch men värt varenda steg. Vi klär på oss skidkläderna en tidig morgon, får skjuts in på guppig 4wd-väg av en lokal gaucho, varsin stor julgransliknande ryggsäck på 25 kilo, med allt man behöver på en topptur i Chile. Snön är varierande och denna tid på året, oktober, kan det vara blött, stenhårt och allt däremellan. Vi går i gympaskor till vårt camp, cirka fyra timmar. Sover i tält, och nästa morgon upp tidigt tidigt för att börja i skor, som vi sen lägger vid ett träd för att byta till pjäxor. Vi sicksackar oss upp, helt ensamma, och kommer många timmar senare till ett pass –  med magisk 360-utsikt över hela Cerro Castillo-området. Vi möter vänner i det chilenska guide-teamet och vi ser spår av puma, annars är vi helt solo. 



Anette Andersson

Fotograf

Jag håller på att beta av Alpernas 82 toppar över 4 000 meter och har kommit upp i 51 stycken – utan hjälp från en bergsguide. Kan man säga att man klättrat ett berg om det inte görs för egen maskin? Nja, enligt mig. En tur som satt sig lite extra i minnet är Lyskamm Traverse, en luftig kam som går över två fyratusenmetare mellan Zermattdalen i norr och Gressoney i söder. Vi lämnade Gnifetti-hyttan vid fyra på morgonen, då stod klättrare utanför och kräktes, kanske av olust och rädsla. Under delar av traversen är kammen blott två fötter bred. Åt båda sidorna är det ett gäng kilometers fall om någon i replaget kliver snett, och det är dåliga odds på överlevnad efter ett sådant felsteg. Faller en är enda räddningen att den andra omedelbart hoppar ner på andra sidan kammen för att på så sätt få stopp på fallet. Euforin när jag satte stegjärnen på platt glaciär igen kan kanske vara den starkaste jag upplevt. Traversen kallas Menschenfresser (människoätare), men oss fick den inte.



Per Jonsson

Toppturslegendar

Vi bodde i varsina förgårdar på husvagnsparkeringen i Riksgränsen och gick på tur så mycket vi orkade. Ju extremare desto bättre. Vi var unga, dumma och odödliga. En stormig dag i husvagnen drömde vi och kollade kartor. Vi hade hört att Micke Af Ekenstam gått från Narvik till Riksgränsen. Det ville vi också. Det visade sig vara en tur med många höjdmetrar: 5000. Vi hade smalaste skidorna, minimal packning. Först upp på Narviksfjället. Hårt och fint. Ner igen och upp på Beisfjordtötta. Rännan mot isvattnet var fantastik. Fin snö och sol rätt i ansiktet. Sen en platå som aldrig tar slut. Solen gassar. Snön långsam – genomslag. Öppen skjorta, solkrämen rinnandes i ögonen, vätskebalansen under pjäxskaften nådde vi till slut Blåisen. En cool topp. Ner mot Sildviksvatnet, och då: Helvete. Sjön är reglerad. Det knakar i isen. Benen snabba som trumpinnar. Timmarna gick och snart var det ”bara” målgången kvar. Upp genom Sørdalen. Få i sig den sista energin. Snyta snor, samla kraft, ta sikte på Nordalsfjället. Benen som spagetti när vi sladdade oss ner i Insteget. Solen går ner. Vi glider in som tre spöken på husvagnsparkeringen 14 timmar senare. Kan ha varit min mest idiotiska tur men också en av de allra bästa.



Malva Björkman

Skidåkare och guide

Vårt mål: Gagnesaksla-rännan. Ett av nordens mest omtalade åk. Kompisen hade åkt vaddjup, stabilt ospåret puder några dagar tidigare.

Sov natten i husbilen på stranden vid fjorden. Det är bara början på februari så fortfarande korta dagar. Det som gör denna tur unik är att jag för tredje gången går upp i ovissheten om vi kommer kunna åka rännan eller inte. 

Vi tar oss till insteget, knyter in oss och bygger ankare för att kunna ta oss över vinddrivan och känna på snön. Efter lite samtal bestämmer vi oss för att åka.

Jag är den första att trilla ner över kanten för att börja åket. Snön sitter, den är vaddjup och helt okej fin. Blandade känslor att äntligen vara där: jag är fan i rännan, jag åker Gagnesrännan. Nu har vi 1100 höjdmeter framför oss. Tiden har sprungit iväg, det har börjat skymma lite och vi skidar ner i rännan. Underlaget går från knädjupt puder till rock solid pow men som jag njuter. Skidåkning är roligt, alltid kul med äventyr och jag känner sån lycka. Jag hinner tänka ”när vi når stranden då kommer jag fan gråta av lycka”. Stolthet, glädje, stoke, pepp och massa andra känslor sköljer över mig och jag trivs. Trivs så bra där och då i denna otroligt häftiga miljö.



John Crawford-Currie

Skidåkare, entreprenör

Sent i våras gav jag och sonen oss på Syltraversen i västra Jämtland. Start från Storulvån, vackert väder. Vi når Sylstationen efter långa omvägar runt blötmyrar och forsar. Det tog dubbelt så lång tid som vanligt och vi satte på pastavattnet först vid midnatt. I gryningen startade vi turen mot Tempelpinacklarna i stekande sol. I Tempeldalen hade fjällbäckar brutit snön och vi fick gå långa omvägar för att ta oss till foten av fjället. Vid klättringen konstaterade vi att pinnacklarna var helt snöfria, vilket innebär klättring på naken blöt klippa i pjäxor, med allt vad det innebär av säkring och tekniskt krångel. Efter firningen ned i Tempelrännan hade halva dagen gått och vi var tvungna att avbryta. Åket ned i rännan var fint – hemfärden en golgatavandring. All snö mellan Sylstationen och Storulvån hade smält bort under natten och dagen. Samtliga vattendrag låg öppna. Vi fick helt enkelt promenera hela vägen tillbaka, vilket innebar oändliga omvägar och genomblöta fötter. När vi kom tillbaka till Storulvån var det sent på kvällen och min klocka visade 58 kilometer, varav hälften alltså var pjäxpromenad. Det var roligt, vackert, plågsamt och lärorikt — men framförallt minnesvärt.



Evelina Rönnbäck

Fotograf & skribent

Det är svårt att välja, men det finns ett tidigt topptursminne som ligger mig lite extra varmt om hjärtat. Under min första säsong i Kittelfjäll rekade min kompis ett åk från Borkatoppen, där han hade spottat en driva att slänga en backflip från. Jag minns att vi pratade om detta åk och att köra en liten photo session i solnedgången någon gång, men det tog i stort sett två år innan det blev av. Mot slutet av vårkanten, som sagt ett par säsonger senare, säger min kompis att ”ikväll händer det”. Så vi drog i väg ett gäng kompisar, perfekt kväll, solen var uppe länge, det blev perfekt stomp på backflipen – på första försöket. Åket och bilden blev äntligen av. Jag glömmer aldrig den euforin den kvällen i och med att drömmen hade funnits med så länge. Och att dessutom få göra det på det sättet vi gjorde det med några av de finaste människorna jag känner, som också är de personer jag skapade mina första säsongarminnen med. Det minnet känns som att det satt många spår i mig för det skidåkningsliv jag har idag. Drömmarna, människorna, naturen, lekfullheten, idéerna, skapandet, glädjen, gemenskapen, ja allt det där som skapades då som präglar en än idag typ.


Text: Åka Skidor • 2024-05-10
Artiklaralpina turerAnette AnderssonEvelina RönnbäckJohn Crawford-CurrieMalva BjörkmanPer JonssoPia PalmToppturTur

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Rulla till toppen