David Kantermo på hemmaplan i Åre. Foto: Emrik Jansson

David Kantermo på hemmaplan i Åre. Foto: Emrik Jansson

Ledare

Ledare: Har de svenska skidorterna gått i lyxfällan?

Hur mycket lyx och flärd behövs egentligen på skidorterna? Chefredaktör Tobias Liljeroth oroas över utveckligen runt om i Skidsverige.

Text: Tobias Liljeroth • 2022-01-27 Uppdaterad 2022-01-28

Exklusiva bostadsprojekt, åttastolsliftar med skyddsbubbla och stjärtvärme, lyxiga lodger och stjärnkockar som öppnar nya restauranger på löpande band. När nyheterna från fjällen dyker upp på höstarna så är det snudd på ingen hejd på investeringsviljan på och kring våra skidorter i den svenska fjällvärlden. Något som är unikt i ett land där glesbygden i många år avfolkats och utarmats med ett sviktande befolkningsunderlag och en nedmonterad infrastruktur och samhällsservice. 

Och min hemort Åre leder den ligan överlägset som en av de mest expansiva kommunerna i hela landet. Områden som för bara fem år sedan enbart var skog är numera hemvist åt tusentals semesterbäddar, kalla bäddar som bara används några få veckor om året – och ännu fler är på gång om de lokala politikerna får som de vill.

Både i byn och på fjället skiftar restaurangerna menyer till exklusivare varianter (Smårätter! Mellanrätter! Som man kan dela!) samtidigt som prisnivån skjuter uppåt. Och snart är varannan butikslokal ockuperad av fastighetsmäklare.

Snart är varannan butikslokal ockuperad av en fastighetsmäklare


Det är en utveckling som vi sett hända i framför allt Nordamerika på de stora skidorterna, där lokalbefolkningen trycks längre och längre ut från de bykärnor som de varit med om att göra till de vibrerande skidorter som gäster älskar att besöka – så till den milda grad att den personal som ska ge förstklassig service åt en allt mer kräsen målgrupp inte ens har råd att bo kvar, och butiker och restauranger har svårt att hitta personal. Eller att det friluftsliv som är själva förutsättningen för skidorternas existens inte kan utvecklas mer eftersom det helt sonika står hus i vägen. Bägge de sakerna är en ödets ironi om något.

Och visst, mitt eget boende har garanterat ökat i värde rejält de senaste åren. Jag tjänar ju personligen på den utvecklingen. (Och trots allt tycker jag ju att Åre är Sveriges överlägset bästa plats att bo på, oavsett väder och prisnivå.)

Det ironiska i allt är att när den första regeringen Palme tog beslutet att finansiera Kabinbanan i Åre var det med målsättningen att skapa en semesterort för vintersport för “vanliga” människor. Och när byggföretaget PEAB köpte skidanläggningen Lindvallen i Sälen, och i samma veva bildade det som senare kom att bli Skistar, var det för att deras anställda skulle ha någonstans att semestra på vintertid. Nu vill jag inte på något sätt peka ut Skistar som ensamt skyldiga till den här utvecklingen, det här är något som många andra skidanläggningar, marknadskrafter, politiker, lokala näringsidkare och vi skidåkare gemensamt bidragit till i en allt mer uppskruvad spiral.

Idre Himmelfjäll, den svenska skidvärldens senaste tillskott. Foto: Axel Adolfsson

För inte länge sedan handlade skidåkning, och fjällen, om att fly stadslivet i en vecka, bo i en enkel stuga, dricka varm choklad, käka svennetacos med familjen eller kompisgänget, hänga i underställ dygnet runt och åka skidor från öppning till stängning.

Numera verkar vi skidåkare kräva betydligt högre standard på vår skidsemester och en bekvämlighet och standard som mer och mer liknar den som vi åker ifrån, ibland till och med högre. 

Åre under Påsklovet, peak skidturism? Foto: Tobias Liljeroth

Det funkar nu men vad händer med skidåkningen när nya grupper i samhället som inte har en naturlig historia med skidåkning inte känner att det är en sport för dem på grund av en prisnivå som börjar bli allt mer astronomisk? Och då pratar jag om allt från liftkort till mat och boende.

Borde vi inte nöja oss snart? Krypa ner i den småsunkiga soffan i stugan i understället med en kall i näven och inse att den högsta lyxen av dem alla funnits där utanför dörren i alla år; skidåkningen i sig själv. Och den räcker långt.

Fotnot:

Åsikterna i artikeln är författarens egna och ska inte på något sätt ses som en officiell ståndpunkt från Åka Skidor eller Story House Egmonts sida.


Text: Tobias Liljeroth • 2022-01-27
NyheterÅka SkidorÅreledare

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top