Lasse Kjus – meste mästaren 1999

När VM pågick i Vail 1999 ville journalisterna först få det till att det var ”Maier vs Kjus”. En kamp mellan två giganter med jättelår; den vilde österrikaren mot den coole norrmannen.

I vanliga fall skulle Maiers fenomenala Super-G-åk ha avgjort första omgången till hans favör. Men den 28-årige norrmannen, uppvuxen i det låglänta Siggerud, var i sitt livs form.

Norrmännen var kända för att satsa mer på styrketräning än något annat landslag, metoder som sedan alla landslag tog efter. Och likt Disney-tjuren Ferdinand var den lugne Kjus starkast av dem alla. Han hade aldrig haft mer muskler, och i super-g-tävlingen gav det resultat.

Efter ett halvdåligt åk var han tvungen att chansa. Åskådarna i målområdet såg honom komma flygande över sista hoppet från en helt annan vinkel än övriga åkare. Han hade valt en tuffare linje än alla andra – och tog igen Maiers försprång. De fick dela på guldet. Norska journalister hävdade att Kjus skulle ha vunnit om man räknade tusendelarna också.

Maier vann sedan störtloppet, med Kjus på andra plats. Det verkade vara en öppen match.

Men när mästerskapen avslutades med slalomtävlingen i den isiga, branta Pepi’s Face-pisten på Vail Mountain, rådde det ingen tvekan om vem som var VM:s gigant.

Lasse Kjus hade skrivit in sig i skidhistorieböckerna med en unik prestation; han hade tagit medalj i alla fem disciplinerna på ett vm, något ingen gjort tidigare, varken på herr- eller damsidan. Och det var inte vilka medaljer som helst. Efter det inledande guldet och silvret, hade han tagit silver i kombinationen och guld i storslalom. Han avslutade med ett silver i slalom, efter finländaren Kalle Pallander. Och då hade Kjus ”kört på säkerhet” i andra åket.

Vintern 1999 var utan tvekan Lasse Kjus höjdpunkt som utförsåkare. Förutom vm-succen, vann han den totala världscupen.

Men därmed inte sagt att hans övriga karriär var särskilt mycket sämre. Tillsammans med sin rumskompis och antagonist Kjetil André Aamodt var han något av mästerskapens mästare under hela sin karriär.

Dessa två, ibland kallade ”Norges Knoll och Tott”, hade turats om att vinna alla tävlingar vid junior-vm 1990 i schweiziska Zinal. Kjus körde hem Norges första olympiska guld i utförsåkning, när han vann kombinationen på hemmaplan i Lillehammer 1994. Och så vidare. När han åkte sin sista tävling i Åre i våras hade han skrapat ihop hela 16 mästerskapsmedaljer. Endast en person har åkt hem fler – Aamodt med sina 20.

Även om Kjus varit framgångsrik i alla discipliner, så var störtlopp utan tvekan hans allra starkaste gren. Detta trots att han sällan faktiskt tränade störtlopp. Förutom en vältränad fysik lyfter experterna fram några sidor hos Kjus som bidrog till framgångarna: En känsla för skidåkning som få, en taktisk begåvning och – framför allt – en mental styrka på gränsen till det märkliga. Under ett träningsåk inför Hahnenkammrennen 1996 gjorde Kjus en våldsam krasch. Han fick hjärnskakning, skadade nacken, slog ut tänder och flögs till sjukhuset med helikopter.

De flesta störtloppsåkare kommer aldrig tillbaka efter en sådan krasch.

Tre år senare vann Kjus de fyra ”klassikerna” inom störtlopp: Val d’Isère, Val Gardena, Wengen och Kitzbuhel under samma säsong. Det hade ingen klarat sedan Franz Klammer slog igenom vintern 1974-75.

Av: Gabriel Arthur