Pernilla Wiberg – vinnaren från Yxbacken

I debatten ”idrottsögonblick vi minns” brukar Pernilla Wibergs störtlopp vid OS i Nagano 1998 hamna på topplistan.

Det var ett OS som orsakade vinterdepres¬sioner bland idrottsintresserade svenskar. Tre Kronor vek ner sig mot Finland i kvartsfinalen. Längdåkarna var snuviga. Visserligen tog Niklas Jonsson ett silver på femmilen, men Björn Dählie vann förstås. Damcurling blev en nationell angelägenhet i brist på andra medaljhopp.

Pernilla Wiberg hade oddsen emot sig. Säsongen innan hade varit fantastisk. Pernilla hade vunnit slalomcupen, den totala världs-cupen och tagit VM-brons i störtlopp. Det var den första svenska mästerskapsmedaljen någonsin i denna fartgren. Vid den tiden hade Pernilla störtlopp som sin favoritgren, av den enkla anledningen att hon älskade farten.

Men på en träning i oktober vred hon sönder ett ledband. Kort efter att hon kommit tillbaka föll hon i en slalomtävling i Lienz och bröt två revben. Medan konkurrenterna letade efter OS-toppformen höll Pernilla på med rehabilitering.

När hon gick i mål efter ett ”bära-eller-brista-åk” i Naganos korta störtloppsbacke stönade Radiosportens expert Torgny Svensson:

– Man blir ju lika chockad varenda gång… vilken tävlingsmänniska.

Det var ett uttlande som sammanfattade Pernilla Wibergs karriär.

1990-talet var ett decennium då svenska idrottare levde efter devisen ”sämst när det gäller”. Pernilla Wiberg var det lysande undantaget från den regeln.

Likt många svenska åkare hade hon sin första internationella framgång vid världscupen i Åre, då hon som 19-åring kom trea i slalom. Journalisterna kallade henne Pillan, fast hennes egentliga smeknamn var Pilla. Snart var hon Pillan med hela svenska folket.

Redan nästa säsong slog hon till på allvar och tog VM-guld i storslalom i österrikiska Saalbach. I andraåket hämtade hon in 1,6 sekunder på Ulrike Maier. De fantastiska andraåken skulle bli något av hennes varumärke. Därmed vann norrköpingstjejen med det breda leendet även svenskarnas hjärtan. Samma år fick hon både Bragdguldet och Jerringpriset.

Året därpå blev hon historisk när hon upprepade bragden vid OS i Albertville. Det var det första svenska OS-guldet någonsin på damsidan.

De senaste åren har svenska idrottstjejer varit framgångsrika, i allt från friidrott till simning och förstås utförsåkning. Det är ingen överdrift att säga att Pernilla Wiberg banat väg för dagens stjärnor. Många av dem hade Pernilla som idol som barn.

Inom den svenska skidvärlden var hennes framgångar efterlängtade. Folk hade börjat frukta att Ingemar Stenmark var en engångsföreteelse och att Sverige åter skulle bli en b-nation.

Pernilla bevisade att korta hemmabackar kan kompenseras med träningsvilja och vinnarinstinkt. Yxbacken utanför Norrköping, med sin fallhöjd på 110 meter, skulle i Alperna klassas som kälkbacke.

Under uppväxten i Norrköping gick Pernilla i musikklass, något som många menar fick förödande konsekvenser i och med låten ”Privilege”. Hon var duktig i de flesta sporter, tills hon fastnade för utförsåkning. Hon kom in på skidgymnasiet i Järpen och hade redan då en karisma och ett självförtroende som gjorde att många trodde på henne.

Under sina tolv år i världseliten vann Pernilla 24 världscuptävlingar. Utan hennes många skador – totalt 13 operationer – hade hon förstås vunnit ännu fler.

Men framför allt var hon en mästerskaps-åkare, som sporrades av uppmärksamheten från media och publik. Hon tackade nej till idrottspsykologerna, eftersom hon redan hade vad som krävdes: det hon brukade kalla ”vinnarkänslan”.

Idag har den spritt sig till betydligt fler svenskar.

Av: Gabriel Arthur