Plan D

Vi drar i morgon bitti med första liften, ta med stighudarna om du ska med.
Jag kommer aldrig att glömma Mattias Erlandsons uppfordrande ord. Så småningom ledde de vidare till en vänskap som betytt mer än bara några svängar i bergen runt S:t Anton, den där dagen i slutet på förra årtusendet.

Mattias har, om jag ska vara ärlig, både lärt mig att åka skidor och hur man uppför sig i bergen. Jag är fortfarande tacksam över att han och hans vänner tog med mig den där gången. Jag var nybörjaren som om inte hade en aning om hur man ens satte på stighudarna. Mattias och hans gäng var en samling redan då rutinerade rävar med betydligt mer koll på bergen än en färsk skibum från Göteborg. Där och då föddes ett av mina största intressen: alpina toppturer.

Åren rasslade iväg och det gamla skidgänget från S:t Anton spreds ut. Jag flyttade hem till fjällen med leverpastej och mjölk. Kompisarna nere i Alperna gav mig en del skit som flyttade hem redan efter åtta år, för inget under tio säsonger var okej – det var rent ut sagt fegt. Mattias var en av dem som stannade kvar på riktigt och gjorde det han drömt om och som vi pratat om över otaliga öl under åren; han utbildade sig till bergsguide.

Femton år senare är det med en känsla av både spänning och nervositet vi färdas den sista biten mot Andermatt i tåget som motvilligt tuggar sig uppför de tvära bergssidorna. Jag och ett gäng polare hemifrån har hyrt Mattias Erlandson, min gamla bummarkompis, att leda oss genom Urner Alps Traverse, en tur som går mellan Andermatt och Engelberg. Det är de riktiga skidåkarnas Haute route, enligt Mattias. Sex dagar i bergen, fem hyttnätter och en massa höjdmeter att gå och åka.
Om nu bara vädret och förhållanden håller i sig ska vi kunna göra turen som varit min dröm under nästan ett års tid. Det är vårt mål, vår Plan A.

Allt hade känts helt grymt om inte himlen över Andermatt varit kolsvart såhär ett par timmar in på eftermiddagen. Jag lyckas ändå på något sätt förtränga att det är skitväder på ingång, jag är så fruktansvärt fokuserad på att börja gå nästa dag.
Mattias kör en genomgång om turen med oss, visar på kartor var vi ska färdas under veckan och ger lite bra tips. I lätt, pedagogisk ton förklarar han vad som väntar och vad han förväntar sig av oss.

Utanför fönstret har lätt snöflingor precis börjat falla. Jag ger Mattias en snabb blick, jag vet att det just nu snurrar en Plan B i hans huvud. Vi äter middag på ett skidklubbshak i byn och jag får i mig en skottkärra pasta carbonara, jag måste ju vara stark i morgon. Utanför snöar det pingisbollar. När vi lufsar mot hotellet en timme senare har pingisbollarna bytts ut mot tennisbollar och jag har aldrig i hela mitt liv varit sur över att det dumpar, men det är jag nu. För dumpar gör det, det vräker ner!
Jag frågar Mattias för lite drygt hundrade gången om vi kan gå i morgon. Han tittar på mig och garvar.
– Lugn nu, Chrille, vi tar det när vi vaknar.

På frukosten råder ett stoiskt lugn när Mattias tar till orda.
– Gubbar det har kommit 60 centimeter nysnö, det är för lavinfarligt att börja gå idag. Vi kör Plan B.
– Vad är Plan B? frågar någon.
– B som i Bottenlöst, flinar Mattias.

Vad som sen händer är lite oklart men vad jag vet är att de fyra första åken går direkt in på min topp tio-lista över de djupaste åken i mitt liv. Det är sjuka mängder snö och hela gänget skriker när snön sprutar om oss. Vi matar åk från Gemstockliftens mellanstation där sluttningarna kring Geissberg bjuder på galet bra skidåkning. Det är få gånger man förunnas turen att träffa så rätt som vi gjort. Alexander som har gjort några säsonger i Andermatt säger att han aldrig har sett så mycket snö här. Skiddagen avslutas med några kalla och insikten om vad vi precis varit med om börjar sjunka in. Vilken dag.

Senare på eftermiddagen sitter Mattias med sju kartor framför sig. Hans telefon glöder, han ringer kollegor, hyttvärdar, hotell och väderstationer. Det går upp för mig att det här faktiskt är hans jobb. Att alltid leverera världsklass åt adrenalinstinna skidåkare kan inte vara lätt, för att jobba som bergsguide med ett enormt ansvar och svart bälte i puderlogistik kräver ett visst fokus.
Jag är stolt över att se vad det har blivit av min gamla bummarpolare. Han är en seriös bergsguide som efter alla år fortfarande älskar att vara i bergen och åka skidor.

När hyttvärden från Albert Heim-hyttan ringer dagen därpå och säger att han är på väg ner från hyttan på grund av lavinfaran grusas planerna ordentligt. Men Mattias levererar i samma ögonblick Plan C: Vi är helt enkelt inte riktiga skidåkare om vi inte stannar en dag till i Andermatt med all snö som har kommit.
Vi drar på oss grejerna och förbereder oss för ännu en djup dag. Vid liften möts vi av ett färgglatt hav av gore-tex. Hela byn väntar på att liften ska öppna och alla har feta skidor, tandskydd, integralhjälm och filmkameror… I kabinen upp skriker en svensk skibum i blå freerideoverall att “Ingen har åkt Feltsental! Vi tar den nästa vända, ingen kommer ändå åka där”.

Jag får en tyst blick av Mattias, en klassiker vänner emellan som betyder att freerideoverallen kan känna sig snuvad på konfekten. Vi öppnar Feltsental topp till botten i riktigt stänkarpuder. Det är inte ett moln på himlen och alla i gruppen är helt galna. Under dagen kliver vi på några riktigt stora åk och jag känner att jag börjar hitta bra flyt med randonnéeprylarna i all snö. Alla är helt tagna av den drömskidåkning vi upplever trots att vi ligger två dagar efter vår ursprungliga plan.

På kvällen kommer Mattias med ny plan. Plan D. Det finns en helikopterbas i Göschenen, vad säger vi om att flyga in två dagar på Urner Alps-turen? Vi inser snabbt att det är vårt bästa alternativ, på så sätt är vi på banan igen.
– När drar vi? utbrister Linus med entusiasmen lysande ur ögonen.
Mattias förklarar att vi får besked imorgon bitti, spricker det upp så drar vi.
Det blir en tidig kväll och morgonen därpå äter vi resans i särklass tystaste frukost. Telefonen ringer och Mattias utbrister:
– Det är flygväder, nu kör vi!

Helikopterpiloten kör en klassiker och hävdar att kortmaskinen är trasig och att det bara går att betala kontant. Om Thåström sjunger “beväpna dig med vingar” så ska jag inte vara sämre, även om det lämnar en krater i min plånbok. Ett snabbt taxistop vid banken och så är vi iväg.
Under inflygningen till Sustenlimi slås jag av hur vacker och mäktig naturen är som vi ska vistas i. Få gånger känner jag mig så ödmjuk som när jag är i bergen. Vi landar på en platå 500 fallhöjdsmeter under toppen på Sustenhorn i strålande sol och jag är lika uppjagad som ett barn på julafton. Vi sätter på våra stighudar och äntligen får vi börja vår tur.

Ett gäng schweizare är på väg mot toppen och sällan har de väl fått mer vatten på sin fördomskvarn än när ett gäng garvande, färgglada skandinaver kommer och landar med helikopter 200 meter bakom dem, bara för att ivrigt sätta av mot toppen. För att hålla de svensk-schweiziska relationerna på en fortsatt bra nivå bromsar Mattias oss något så att sällskapet som redan knallat i fem timmar får toppa ut i lugn och ro. Det är internationell storpolitik, modell topptur.

På toppen står ett kors med orden “Der Herr kennt den Weg” – Gud vet vägen. Vår väg och vårt mål för dagen ligger långt där nere i dalen, Hotel Steingletscher som man vintertid bara kan nå på skidor. Men först väntar 1 600 fallhöjdsmeter skidåkning. Solen står rakt ovanför oss på himlen och jag får lugna ned mig själv för att inte vara helt övertänd när vi börjar åket i en terräng som är så vacker att jag har svårt att hålla ihop alla intryck. De första svängarna ner mot platån där vi landade drar jag på och njuter i varje sväng.

Under åket ner möter vi all typ av snö – glaciäris, puder, bristande skare och vårslask. Skidåkningen varierar i lutning och de brantare partierna är fantastisk skidåkning i sin ädlaste form. Det känns som om berget aldrig upphör och när vi kommer ner till Hotel Steingletscher tar det inte många minuter innan vi alla sitter med varsin öl och ett brett flin, spanandes upp mot toppen som vi stod på för bara en timme sedan.

Mattias har återvänt till sin kartvärld och vi andra passar på att torka vår utrustning och göra oss hemmastadda i våningssängarna av lumpenmodell. När man bor på hytta är det bra att ha koll på vissa saker. Man hänger oftast av sig sin isyxa direkt innanför ytterdörren. Man får i de flesta fall en korg att lägga stegjärn, rep och annan skrymmande utrustning i som sen läggs i nummerordning i ett speciellt rum. Där ställer man oftast även sina pjäxor.

Om man ändå får för sig att tillämpa sina egna regler får man utan pardon en reprimand av hyttvärden. Det är hyttvärden som bestämmer, utan undantag. Vill man däremot ligga på plus ska man äta upp maten även om matupplevelsen kan skifta en aning från hytta till hytta. Att sedan hjälpa till att duka av bordet är ett smart knep för att färdas i omkörningsfilen rakt in i sydeuropéernas hjärtan, vilket även kan betyda en del fri öl – något vi upptäcker i praktiken samma kväll.

Soluppgången nästa morgon kommer för evigt vara fastetsad på mina hornhinnor men nätterna är kalla på den här höjden och snön är stenhård när vi sätter iväg – skarjärnen får jobba i den branta klättringen. Jag spänner mig i de branta slagen och det tar ett tag innan jag kommer in i lunken. Snart får vi upp farten mot passet Obertaljoch.

När vi når toppen av Uratstock, tusen höjdmeter senare, märker jag att vi faktiskt gått jämnt eller till och med lite fortare än den schweiziska gruppen från gårdagen – vilket känns extra skönt eftersom det viskades lite föraktfullt om “helikoptersvenskarna” på hyttan. Mitt förslag att berätta för dem att de minsann fått smaka på det svenska stålet röstas enhälligt ner av de andra i gruppen. Istället tar vi en snabb fika tillsammans innan vi klickar i skidorna igen.
Vårsnön och de stora ytorna på östsidan av Wedenhorn är som en dröm, sista delen av åket är slätare än en pist och det går att åka hur fort som helst. Återigen fastnar våra smilband någonstans uppe vid öronen.

En kort klättring upp till Sustlihyttan är det enda som återstår av den här skiddagen, men det visar sig vara turens brantaste etapp som forceras med skidorna på ryggsäcken. Svetten rinner och benen darrar när jag tar mig över det sista krönet innan jag hamnar på den lilla klipphylla som hyttan ligger på, vackert inkastad mitt på bergets sida med en stenterrass som har sol hela eftermiddagen.
Vi käkar rösti, dricker öl och torkar kläder om vartannat. Jag känner mig fräsch i kroppen så jag unnar mig en uppesittarkväll med Mattias. Vi snackar skit och gamla minnen, men när vi lämnar hyttan klockan sex morgonen därpå förbannar jag mig själv för att jag drack den där sista ölen.

Det är den sista dagen och Mattias leder oss mot målet i Engelberg, till synes oberörd av vår sena kväll. Jag vill inte riktigt att det ska ta slut när jag står där på toppen av Grassen och blickar ut över Titlisklippans mäktiga siluett som dominerar vyn ner mot Engelberg. Men Mattias manar på, det är dags att börja åka. Värmen gör att snön på östsidorna börjar släppa tidigt vilket betyder att vi åker mot klockan.

Drygt 1 800 fallhöjdmeter ligger framför våra skidspetsar och någonstans långt, långt därnere kan man skymta Engelberg. Åkningen är riktigt rolig och återigen känns det som om berget inte vill ta slut. Det skiftar mellan hårt och mjukt och det är en mäktig känsla att ha den stora bergssidan som kuliss. Ordet stort får en ny dimension och jag vill att ögonblicket och det här åket ska vara för evigt. Vi glider ner mot en bäck och i dalen hälsar våren oss välkomna med tjugo graders värme. Lager efter lager av skidkläder åker av.

Jag börjar undra om det faktiskt inte var lite fegt att flytta hem, trots allt. Det här är ju skidåkning på riktigt. Mattias kanske var den av oss som fattade rätt beslut. Det här är hans vardag, långt ifrån mitt eget gråa Sverige och låga berg.
Som på beställning börjar sydsidorna att släppa och vi ser en stor slasklavin komma farandes ner från Titlis sydostsida. Det här är ingen miljö för den som saknar gedigen kunskap om hur bergen och vädret fungerar. Tur att vi har Mattias som har det åt oss, i mängder.

Under våra första förvirrade år tillsammans i alperna lovade jag Mattias att om han någonsin klarade av att bli bergsguide skulle jag fan bli den första att boka honom. Nu blev det inte riktigt så och jag måste erkänna att det känns lite konstigt att hyra en av sina bästa polare. Men utan Mattias hade vi inte heller fått åka meterdjupt puder och uppleva en alpinmiljö som är så vacker att man får nypa sig i armen.
Det är bara inse, man kan inte baka ihop en sådan här upplevelse utan ett enormt kunnande och kontaktnät. Som tur är har jag en kompis som har allt det.

Vår Plan A var hans idé och den skulle ju vara så bra, men ibland går det inte som man tänkt sig, inte ens med en bergsguidesnål på bröstet.
Plan D, å andra sidan, blev rent ut sagt: Världsklass.