Danskarnas hemmabacke – Vallåsen

En dansk träder in i uthyrningen och ber om ett par pjäxor. Personalen frågar efter skostorlek och ger honom ett par. Dansken provar men får inte i fötterna och frågar om det inte finns några större. Han får ett par större pjäxor men kommer snart tillbaka igen och ber om ännu större. Dansken får ett par 46:or och nu följer personalen efter. När de kommer fram sitter han och provar pjäxorna med gympaskorna på och grymtar högljutt: “Hold kæft hvad støvlerne strammer!”
Fyra danskar sitter i en stollift och ska kliva av högst upp. De ser skylten “Öppna bygeln här”. Inget händer trots att de försöker. Alla fyra tar i för kung och fosterland, men bygeln går inte upp. Panik. Liften stannar. Danskarna sitter kvar. Då kommer liftskötaren ut och ber dem ta ner fötterna från fotstödet.

Historierna är många om vårt brödrafolk i sydväst, särskilt när det rör skidåkning. Danskar som klampar in i uthyrningen med skidor som “ikke kan komme løs”, twintipskidor bak-och-fram, alpinskidor i längdspåret, snowboardboots till skidor och tvärtom, och så vidare. Vad som är sant och inte låter jag vara osagt. I stället beger jag mig till det som brukar kallas Danmarks största skidort för att ta reda på om det finns fog för skrönorna.

Det är tolv minusgrader och jag sitter i en fyrstolslift på väg upp till toppen. Panoramat är beundransvärt med milsvid utsikt och snöklädda granar längs sluttningarna. Det känns mer som Norrland än sydligaste Skandinavien.

Rakt under mig dyker en kille i grå gympabyxor upp i full karriär. Han åker bredbent med besvärlig bakvikt utan direkta anspråk på att försöka svänga, likt en nyårsraket med avbruten pinne. Bakom honom kommer en till, i fladdrande svart skinnpaj och med lika otyglad stil, och brölar: “For satan Flemming! Vent på mig!”

Till höger om mig sitter en pappa som förklarar för sina två små döttrar att det bara är “fjolser” (idioter) som åker “styrtløb” på det sättet. Jag frågar pappan var de kommer ifrån och om de brukar åka hit. “Ja, ofta. Vi bor i Köpenhamn och har ju mindre än två timmar hit”, svarar han som det är den naturligaste sak i världen att skidsemestra på dessa breddgrader.

Det tar ett tag att vänja sig vid tanken, men det är bara att kallt konstatera att inom två timmars bilfärd från Vallåsen bor fyra miljoner människor. Hur många nordeuropeiska skidorter kan skryta med det kundunderlaget?
Självklart var det en av anledningarna till att Vallåsen blev uppköpt av Branäsgruppen hösten 2011. Säsongen innan hade de öppet etthundra dagar och säsongen dessförinnan slog de besöksrekord med 124 000 sålda liftkort. Vallåsen blev nionde störst bland rikets alla anläggningar, i Sverige alltså, för “Danmarks största skidort” ligger ironiskt nog på Hallandsåsens nordsida, bara någon kilometer norr om skånska gränsen.

Man ska inte måla fan på väggen, men att bygga sittliftar och puckelpister för skandinaver med tungrots-r verkar först som ett udda projekt. Så varför en vinteranläggning av denna dignitet mitt bland alla rapsodlare och sockerbetsbönder? Backar vi bandet ser vi att Vallåsen långt ifrån är den första anläggningen på Hallandsåsens nordsluttning. Under Stenmarks glansdagar fanns här ett pärlband av skidbackar med lift, ett slags Powder Higway i miniatyr, med allt från traktordrivna liftmonstret i Ränneslöv till plastbacken i Båstad. Tradition och intresse finns alltså.

Och 1986 hände något. Kungsbygget slog upp portarna i östra änden av åsen och plötsligt gick det att färdas uppför med riktiga ankarliftar och nerför på äkta konstsnö. Samtidigt satt Clarence Hedin uppe i Bjursås och funderade på hur hans skidcenter på Bjursberget skulle hävda sig bland de 24 anläggningar som slogs om Mälardalens skidåkare.

Han bestämde sig för att packa ner liftarna och i stället dra söderut, där underlaget är större och konkurrensen mindre. Vintern 1987–88 satte Clarence och hans söner igång liftarna och sedan dess har Vallåsen bara vuxit, och vuxit. I dag finns här sju liftar och elva nerfarter, och det är redan skogat för ytterligare en nerfart och sittlift. Fallhöjden är 145 meter, vilket är ungefär hälften av vad Sälen stoltserar med.

Jag kliver av liften och hittar direkt spår efter danskar i snön – en burk grön Tuborg. Jag petar på den med staven och konstaterar att den är halvfull. Glöden är fortfarande varm, som Zeb Macahan brukade säga. Plötsligt avbryts jag i spaningsarbetet. En röst bakom ryggen utbrister på göteborgska: “Akta, det är min!”

Jag ber om ursäkt och beger mig i stället ut i 5:an, en blå pist som man skulle kunna kalla ryggraden i Vallåsens anläggning. När här är mycket folk kan den bli lite trång precis i början, men sedan öppnar den upp sig och inbjuder per automatik till att trycka på gasen och lägga skidorna på kant. En i det närmaste perfekt manchestermatta breder ut sig och jag mår riktigt bra när g-krafterna tar tag i mig och jag låtsas att jag är Ted Ligety de följande åttahundra meterna.

Tillbaka till København, fyrstolsliften alltså. Egentligen hade jag velat åka bort till Vallåsen, en expresslift hämtad från Hemsedal, men den har inte hunnit öppna ännu eftersom det är första dagen på säsongen. I liftkön växlar jag några ord med pistören Kalle. Han är 29 år och gör sin fjortonde säsong på Vallåsen. Jag frågar försiktigt om han spottat några typiska danskar. “Jag rör mig aldrig ut mot backen. Jag försöker alltid ha en kö emellan”, svarar Kalle kryptiskt med ett leende på läpparna.
I liften får jag följe av Fredrik Rundblom, platschef sedan Branäsgruppen tog över anläggningen. Till vänster om oss ligger 1:an, en röd brant med välvårdad puckelpist och park längst upp. Lite högre upp pekar Fredrik mot en av dammarna till snökanonssystemet och berättar att puckelåkarna brukar träna hopp i den. Det är Landskrona Ski Club, en av Sveriges största skidklubbar, som byggt en ramp med bra kick att nöta volter i på sommaren. Rampen har alstrat åkare till freestylelandslaget och trimmat Skånepågarna så pass att de kunnat “ge Årekillarna en hel del däng” enligt Fredrik.

På väg ner får jag syn på något som ser ut som en misstänkt korsning av Dannebrogens kulörer, en äldre man i rosa dunoverall med matchande dunkeps, nästan som hämtad från Sällskapsresan II. Han tar det väldigt försiktigt så jag glider bort till honom. Men han heter Tom och är från Lerberget utanför Höganäs och är här och njuter utförsåkning med sin son. 

Jag börjar fundera över hur det egentligen står till med den där danskmyten. Är det inte snarare så att danskarna får klä skott för våra fördomar bara för att de är lillbrorsan på plattlandet? En jordplätt “utskiten av kalk och vatten” som svenske doktorn Stig Helmer avundsjukt spyr ur sig från Rigshospitalets tak i von Triers tv-serie Riket (Ernst-Hugo Järegård alltså och inte han i Sällskapsresan). Visst har jag sett aningen fler vurpor och skenande skidor under dagen. Men har det med nationaliteten att göra?

30 procent av Vallåsens gäster är förstagångsbesökare. De kommer från Malmö och Göteborg likaväl som från Köpenhamn och Helsingör. Jag tycker mig skönja en helt annan fascination i mångas ögon än jag brukar finna i de flesta andra och betydligt större skidorterna. En tjej i skid­shopen, med flera år som skidlärare i Norge, förklarar att här i Vallåsen finns många “nya nybörjare”, som kanske aldrig skulle få för sig att dra till fjälls utan att först inse tjusningen på hemmaplan. Vallåsen blir ett slags sluss till svenska fjällen, eller Alperna för den delen som faktiskt ligger närmare.

Anläggningen är perfekt för nybörjare, svenska såväl som danska. Här finns flera breda och förhållandevis långa pister, varav en grön på nära 1,3 kilometer, och imponerande 2 500 skidpar och snowboards i uthyrningen. Men Vallåsen är också utmärkt för oss som klämt en del lagg genom åren. Här kan man slipa av rosten och putsa på tekniken, ha kul med hela familjen och köra både park och puckel. Här kan vi sörlänningar stilla den akuta abstinensen. Så tack alla ni danskar som gör detta möjligt! Utan er hade jag inte kunnat åka skidor i ett så pass utvecklat skidsystem på denna latitud.

Strax innan solen går ner stöter jag på Tom från Lerberget igen. Dunkepsen har slirat upp en smula och nu matchar även ansiktet den rosa overallen. Han står på ett ben i en gammal rödvit istegspjäxa inne på uthyrningen och skränar “Dra för fan!” Stora röda plastbitar ligger utspridda över golvet och i andra benet står en tjej och drar så hårt hon kan. Fotsulan på pjäxan har lossnat och nu går inte resten av pjäxan av. Tom tittar desperat på mig och fräser ansträngt: “Stå inte där och glo. Hjälp mig!” Personalen kommer snabbt till undsättning och innan jag går hör jag: “Det går lättare om du knäpper upp spännet.” Nästa gång du hör om den här pjäxincidenten har kanske Tom förvandlats till en dansk?