Så mycket bättre – Duved & Tegefjäll

Plötsligt händer det. Den täta skogen öppnar sig i en oväntat stor och brant glänta. Snön är fullständigt orörd. Som ett tjockt lager bomull som har fått äran att vila fridfullt fram till detta nu. Ingen annan tycks ha åkt här på dagar och den annars så klåfingriga vinden har för en gångs skull hållit sina ostyriga tassar borta. Osannolikt. Ofattbart.

Vi jublar som om vi vunnit miljoner, spottar upphetsat ur oss superlativ och droppar in.
Det här är Tegefjäll som tillsammans med Duved bildar den västligaste utposten i Åres vidsträckta skidsystem. Det började med en tvåsitsig stollift i Duved år 1966 och sedan dess har området växt successivt. Den första liften i Tegefjäll, ankarliften Tegefjällsliften, såg dagens ljus först 20 år senare.
År 1998 byggdes Duveds skidområde ut rejält, bland annat med den vind- och väderskyddade sexstolsliften Linbanan som är något av ett nav i det väloljade maskineriet. Idag finns elva liftar, två rullband och 27 pister i skidområdena Duved och Tegefjäll som är direkt länkade till varandra.

Tegefjäll är en turistanpassad stugby som byggts runtom skidbackarna sedan mitten av 80-talet medan Duved har en betydligt mycket mer anrik historia och omkring 700 bofasta invånare.
Allt tog sin början år 1658 i och med skapandet av Duveds skans vid Indalsälvens strand, direkt nedanför Duveds nuvarande kärna. Skansen var tänkt som ett värn mot Norge och skulle senare fungera som uppsamlingsplats för Karolinerna – soldaterna inom Sveriges armé under kungarna Karl XI och Karl XII – inför deras fälttåg i norska Tröndelag under 1718 och 1719. Fjällvädret var skoningslöst även på den här tiden, men varken kläder eller utrustning stod pall. Det var en av anledningarna till att 4 000 av soldaterna frös ihjäl på hemvägen över fjällen. De omkomna hedras alltjämt med Karoliner­monumentet några kilometer väster om Duved.

Jag erkänner. Jag har skytt Duved och “Tege” som pesten. Avfärdat åkningen på ett okunnigt och machoaktigt vis. Hävdat att det är “för platt”, “för litet” och “bara för nybörjare”.
Först nu, efter ett par år som bofast har jag krupit till korset och insett två saker: Jag haft helt fel och jag har gått miste om fin åkning, både i och utanför pisterna.

Som nyinflyttad åkte jag bara på Åreskutan. Allt annat i Åredalen tycktes lågt och löjligt.
Östra ravin och Svartberget var det enda meningsfulla – oavsett underlag, väder, sikt och fysisk status, det vill säga även i dimma, med nackspärr och på drivis – självklart ensam. Inte direkt ödmjukt.
Det var bara under försäsongerna jag hade förstånd att besöka Duved. Det spelade liksom ingen roll att det var november­regn – Hamrebacken levererade riktiga högtidsstunder efter det långa sommaruppehållet. Särskilt med tänd belysning, ett par plusgrader och väta. Allt detta gav en svår­slagen kombination av sikt, grepp och glid i backen som är lagom brant och inbjuder till carving och kappkörning. Exempelvis med Duvedssonen och friåkaren Jon Larsson som brukar ta ett par-tre åk och lika många svängar innan han grymtar “vi hörs dö” och drar sig tillbaka till buss och hund.

Till en början är åkningen begränsad men Hamrebackens åkbara del breddas successivt och liftarna tar åkarna allt högre upp ju längre försäsongen lider. Hamrestugan brukar öppna tidigt och bjuder på vacker utsikt och god mat, min personliga favorit är gulaschen. Allt väl så långt. För mig var Duved alltså synonymt med försäsong och piståkning, men tjatet om den “episka” Tegeskogen (utmarkerad i pistkartan) och ravinen i Duved ville inte ge med sig. Jag tänkte att det var som på mellanstadiet hemma i Östergötland – när kompisarnas bräkande fick Tolvmannabacken i Kisa att framstå som Sveriges svar på S:t Anton. I det här fallet lät det snarare som Revelstoke, men – ja, du hajar galoppen.

Det var den lokale friåkarlegenden David Kantermo som på allvar fick mig att ändra uppfattning. I slutet av mars 2010 fick trakterna mer snö än på mycket länge. Undertecknad var insnöad på Storulvån, bandvagn var det enda motoriserade alternativet för den som ville ta sig till och från fjällstationen och de arrangerade splitboardturerna skedde uteslutande på flacken. Hög lavinfara och flatljus resulterade i löjeväckande åk där vi knappt fick styrfart. Omåttligt enerverande när snön var bättre än någonsin. Du som inte har sett Youtube-filmen om “cross country snowboarding” – se den så förstår du exakt hur bakbundna vi kände oss.

Just när jag trodde att frustrationen hade nått sitt maximum började ovan nämnda våghals pumpa ut sanslöst feta puderklipp från Åredalen på nätet (se ruta).
Fullt ös i idiotbrant terräng. Rejäla drops, pillows och annat som jag trodde var förbehållet skidorter i Japan, Kanada och USA. Världsklass på allt – snö, terräng och åkarprestation.
Och apropå världsklass, trakterna har fostrat ett antal grymma friåkare. Förutom redan nämnda Jon och David är den starkast lysande stjärnan vår nykrönte världsmästare på Freeride World Tour – Reine Barkered som är född, uppvuxen och skolad i Duved.

– I Duved och Tege hittar man alltid något att göra, oavsett väder. En liten kulle kan snabbt bli en utmaning när man försöker hoppa med så mycket fart som möjligt. Tät skog med drops är otroligt bra träning för att bli snabb i fötterna och reaktionerna. Sist men inte minst får man väldigt mycket skidåkning under en dag i dessa områden.
Reine delar mer än gärna med sig av sina favoritpister men när det kommer till det bästa offpiståket sluter han sig likt en mussla.

– “The secret spot” är det bästa åket och jag kan per definition inte avslöja mer än så, men det är klart, Ravinen i Duved är ju en klassiker.

Inte heller David Kantermo vill ge oss longitud och latitud för sitt favoritåk som han väljer att kalla “Zonen”, jag anar att det kan vara samma plats som Reine svamlar om men vet inte säkert. Åkningen är hur som helst så pass bra att dessa meriterade friåkare helst vill ha den för sig själva.
För all del. Åken är korta, fallhöjden är begränsad och för att hitta de verkliga guldkornen krävs en välutvecklad lokalkännedom, kanske rentav förvärvad och förädlad sedan barnsben. För att bemästra vissa av åken krävs dessutom grymkoll på skidorna och ett pannben som en noshörning. Men som du kanske har förstått: här kan du få skönt surfiga svängar och mycket av det där vi flyger kors och tvärs över jordklotet för att finna.

Faktum är att du, mot alla odds, även kan få en internationell, exotisk och småskaligt charmig krogupplevelse mitt uppe i Tegefjälls backar.
Närmare bestämt i Bramwells Wigwam, ett stort indiantält med kafé. Priserna är förhållandevis låga, inredningen är spartansk och det kan droppa lite lätt från tältduken men mysfaktorn är hög. Här finns varma filtar, en kamin det eldas i för jämnan och sist men inte minst – det härliga värdparet Bramwell.
Reine Barkereds favoritkrog är Linbanecaféet i Duved och i Tegefjäll finns något av en motsvarighet i form av Tegetornet som också ligger nära liftar, bussar och annat vid backens fot. Lillåstugan utgör Tegetornets raka motsats. Den hemtrevliga våffelstugan ligger nämligen mitt ute på fjället och kräver en liten avstickare från Tegefjälls östligaste lift, Fjällvalsliften.

Fjällvalsliften är även en ypperlig utgångspunkt för korta hajker upp på Mullfjället, till vänster i sänkan mellan de båda bergstopparna. Här kan du stöta på renar innan det är dags att åka ner i ravinen på andra sidan. Har du tur prickar du en perfekt glänta en aning till vänster om ravinen eller så hamnar du i allt mer buskig skog eller i bäcken som förhoppningsvis är igenfrusen och draperad i snö som bildar åkvänliga pillows.

Ju mer vänster du håller, desto snabbare kommer du ut i pisterna igen, men se upp med att skråa för tidigt uppe på kalfjället. Terrängen är brant, exponerad och lavinfarlig. I vissa fall direkt oåkbar, exempelvis på stora delar av det karga, brant stupande Tyskhuvudet som ses tydligt från bland annat Gunnilliften.

I princip alla backar har lagom lutning för carving och underlaget är ofta välpistat, jämnt och med bra grepp. Pucklar och is är mer sällsynt än på Skutan. Det finns inte heller några riktigt svåra, stökiga och flaskhalsliknande passager.

– Tegesvängen och Paradisbacken är mina favoriter, berättar Reine Barkered och tonar på sätt och vis ner myten om att friåkare hatar allt annat än stora berg, klippor och puder.
I backarna utmed Linbanan går det att carva riktigt bra och här finns även en medelsvår park samt en snäll skicrossbana.

När köerna ringlar långa i Åre kan det vara befriande lugnt i Duved och Tege. Köerna lyser oftast med sin frånvaro och det fint pistade underlaget kan hålla sig slätt långt in på eftermiddagen, ibland ända till stängning.

Området är synnerligen barnvänligt och det finns en hel del som byggts enbart för de små. Exempelvis temalandet Vildmarksstigen som ligger vid Tegeliften i riktning mot Fjällvallen. Här får barnen följa med olika former av djur på deras arbeten och nöjen. Bävrar som fäller träd, rävar som leker i skogen eller hästar som kan ridas. Målgången utgörs av de odramatiska “Hermelinenrailen” som alla klarar av. Numera har även en hel renorkester flyttat in på Vildmarksstigen.

Duved-Tegefjäll har något för alla, faktiskt även för den som vill gå på tur eller åka längd. I nejden finns även en hel del övriga upplevelser inklusive ståtliga vattenfall, sameläger, glasblåsning, chokladtillverkning, spa, bad och krogar och party. Det är bara din fantasi som sätter gränserna… och kom ihåg – Duved tycker om dig!
Så lyder i alla fall den kramiga slogan som använts i skidbyn sedan långt innan grannorten Åre blev trendig.