Les Marécottes – den lilla jätten i Schweiz

Det doftar nyfallen snö. Molnen har skingrats och jag har sett fram emot den här dagen i kanske 20 år. Det var då jag hörde talas om den lilla orten Les Marécottes för första gången. Det, tack vare »the Falquet Brothers«, eller »Huck & Chuck«, AKA Nico och Loris Falquet. 

I enkla termer kan de presenteras som den schweiziska motsvarigheten till det svenska Free Radicals, det vill säga hardcoreåkare som har haft ett rejält inflytande på det som friåkningen är idag. 

Redan på den tiden, det vill säga för över 20 år sedan, drog de två bröderna enorma bakåtvolter utför imponerande klippor, skapade kreativ skidfilm och var allmänt rock n’ roll på snö. 

Ingen som sett deras nyskapande skidfilmer har kunnat undgå den intressanta terrängen med Alaskaliknande spines och mäktiga backdrops. Många var vi som undrade var den spännande terrängen fanns och Les Marécottes, i Trientdalen i gränslandet mellan Schweiz och Frankrike, blev lite smått mytiskt bland skidåkare runt om i Alperna. 

När brödernas storhetstid började avta försvann drömmarna bort någon annanstans. Men plötsligt dök Jérémie Heitz upp på skidscenen – den övermänskligt starke friåkaren som har ruckat på alla gränser för vad man trodde var möjligt inom något mellanting mellan fri- och brantskidåkning.

Det visade sig att unge herr Heitz också är ur-local från Les Marécottes och att Falquetbrorsorna är hans viktigaste mentorer. 

Till historien hör att legendernas legend inom brantskidåkning, Sylvain Saudan, bodde i Martigny nere i dalen, och åkte skidor i Les Marécottes med Jérémie Heitz farfar. 

Det var dags att besöka denna hemliga lilla ort och ta reda på varför ett okänt familjeställe med endast tre liftar och en liten autentisk by på 400 invånare har lyckats trolla fram sådana giganter till skidåkare.

Jag kliver på det röda alptåget Mont Blanc Express i Vallorcine, i utkanten av Alpernas mesta metropol Chamonix i Frankrike. Tåget är korat av The Guardian som nummer ett av världens vackraste tågresor. Tåget går från Chamonix över trånga, djupa och branta dalar hela vägen ner till Martigny i Schweiz, där en hel ny dal, Rhônedalen, öppnar sig mot skidorter som Verbier, Bruson, Nendaz och vidare in i Valais. 

Nöje förenas med nytta då tåget är det enda sättet att ta sig till Marécottes från den franska sidan. Det finns helt enkelt ingen bilväg, bara järnvägen. 

Chamonix – Vallorcine – Châtelard – Finhaut – Les Marécottes – Salvan – Vernayaz – Martigny. I ett pärlband av små stopp hoppar lokala invånare, skidåkare och andra turister på och av. Glädjen av att uppleva enkelt, nyfiket och svindlande vackert resande bådar gott för kommande dagar. 

Nico Falquet står och väntar på oss vid liften med ett stort leende, ett sånt leende man ofta ser på passionerade skidåkare som har en hel dag framför sig på berget. Liften är av modell äldre. En trång kabinlift där man sitter två mot två men som i verkligheten är svår att ens rymma tre av den moderna tidens skidåkare med ryggsäckar, hjälmar, kameror och allt vad det innebär. 

Både fotograf Mattias Fredriksson och jag fattar direkt tycke för den ödmjuke schweizaren. Han är enkel, rolig och en totalt hängiven skidåkare som älskar sin hemort. Det är en ren ynnest att få upptäcka det här området med en av dess mest entusiastiska förespråkare och dessutom en av de bästa skidåkarna i området. 

Det tar inte lång tid innan de gröna ängarna runt byn på 1 100 meter över havet förvandlas till vitpudrad skog under kabinen, som tar oss upp till La Creusaz, 670 höjdmeter högre upp. En »mellanstation« på 1 770 meter är inga höjdmeter att tala om i alpmått mätt och just det har vi varit något oroliga för då det har regnat i stora delar av Alperna de senaste dagarna, även på orter på mycket högre höjd. Men på grund av ett unikt mikroklimat är det fullt med snö häruppe. När stormarna kommer från väst och för med sig dåligt väder från Chamonix, blockeras de just ovanför Les Marécottes, på grund av vind som kommer från det andra hållet, från Rhônedalen i Schweiz. Då snöar det mycket och ofta. 

Jag älskar mikroklimat. Det är en hel vetenskap och hör till många alppärlors bäst bevarade hemligheter. 

Jag har svårt att ta in att det faktiskt endast finns en sittlift till att ta, förutom den lilla knappliften vid sidan om då. Les Marécottes har två röda pister, en svart och två blå. Det är nästan löjligt. Men, när vi sitter i stolliften upp till Golettaz, den högsta punkten i systemet, 2 220 meter över havet, öppnar sig ett helt magiskt landskap framför oss. Stora berg så långt ögat kan nå. Mäktiga berg, toppar, kammar, grytor och dalar. Vi blickar ut mot 4 000-meterslegendarerna i området: Mont Blanc, Matterhorn, Grand Combin, Aiguille Verte. Och så vidare. 

Terrängen i närområdet är unik i sitt slag. Som en stor amfiteater uppdelat på flera kammar med Alaskaliknande formationer i miniatyr. Snön sitter som klistrad på formationerna. Det går att åka en enorm gryta till höger, en annan till vänster eller välja att åka rakt ner. 

Eller så drar du på dig hudarna och knatar uppåt. Är du villig att hajka så tar du dig upp till de branta spinesen som avdelar de olika grytorna. Precis vid liften. Ja, möjligheterna för en ort med tre liftar är nästan oändliga. 

Nico går runt helt ledigt där uppe på den branta kammen medan jag andas djupt och koncentrerar mig för att hålla balansen. Det känns högt och det är brant under oss. Det märks att det här är hans naturliga lekplats. 

---

Det är givet att Nico siktar in sig på just spinesen. Vi följer pisten runt hörnet till höger för att sedan ta fart och staka ut mot de helt overkliga bergsformationerna framför oss. En pistör blir nervös och kör efter. Det är inte direkt obefogat, den lilla pisten på det stora berget är otroligt exponerad för snö som kan rasa ner från de branta bergssidorna ovanför. När han ser att det är Nico som är ute igen så är det lugnt, han är ju alltid runt och ränner här uppe. 

Vi konstaterar att det är ganska vågat att ha en pist under allt det ovanför och har all förståelse för att den här sidan av skidområdet lätt kan spärras av efter snöfall. Dessutom är vi på en sydsida. Den blir fort varm och det gäller att vara tidig och snabb. 

Vi drar på oss hudarna, går upp ett par tre svängar för att sedan hajka upp det sista branta partiet. Vi balanserar upp på en kam med ett panorama framför oss som är svårt att slå. Jag kan inte annat än att tänka att ordet mindblowing på engelska får en helt ny innebörd. Vilken terräng. Vilket ställe! Att det faktiskt finns på kartan, ihopklämt mellan jättar som Chamonix och Verbier.

Nico går runt helt ledigt där uppe på den branta kammen medan jag andas djupt och koncentrerar mig för att hålla balansen. Det känns högt och det är brant under oss. Det märks att det här är hans naturliga lekplats. 

Han knäpper på sig sina stilrena träskidor, tillverkade av en kompis i dalen. Åkningen visar sitt tydliga språk. Den här killen kan åka skidor och det med full kraft, trots de lätta turbindningarna och den ödmjuka attityden.

I Falquets filmer har han alltid letat efter den artistiska ådran, uttrycket på skidor, uttrycket i snön. Han var en av de första, kanske rentav först, med att filma nattskidåkning med enorma spots. Det var då, när han som 15-åring frivilligt ställde upp att släpa lamporna runt på berget om nätterna, som den 10 år yngre Jérémie Heitz blev invigd i den lilla Marécotteska friåkarkretsen.

I filmen Trip använder Falquet naturliga men färgstarka pigment i snön, vilket ger en surrealistisk effekt när den numera invigde Heitz och bröderna sprayar snön i spektrumets alla färger framför kameran.

Idag sprutar det vit spray ner för den minst 45-gradiga rännan ner till platten ovanför sittliften. Det hissnar i magen men åken är inte toklånga och konsekvenserna för ett fall är inte förödande. Vi kan alla dra på och för några korta sekunder drömma oss bort till en föreställning om att vi flyger ner för ett av Alaskas ikoniska brantåk.  

Väl nere vid pisten är det en bråkdel av de breda ytorna som är preparerad. På resten är det upp till dig att signera dina spår i snön. Dessutom, berättar Nico, så lämnas även den officiella pisten allt som oftast opistad. 

Det värmer upp fort på eftermiddagen men snöfyllda moln rullar in lagom till kvällen. Det ska regna igen på hög höjd i stora delar av Alperna. Men i Les Marécottes vaknar vi upp nästa morgon till en vit matta av snö.

Det är sportlovstider i Alperna och de kommande två dagarna sluter min familj upp från vårt hem i La Grave för en gemensam upplevelse av den lilla alppärlan. 

Det snöar och sikten är noll men min då 11-årige Teo är tokladdad att upptäcka vad Les Marécottes har att erbjuda. Idag behöver man knappast se sig om bortanför pistområdet. Vi slänger oss ner rakt under stolliften och en helt underbar terräng med lärk- och granskog uppenbarar sig framför oss. 

Förutom några glada entusiaster som kämpar sig ner i den orörda snön och en och annan skidåkare med hjälm, ryggsäck och breda skidor, är det ingen direkt trängsel mellan träden. Hela förmiddagen spårar vi åk efter åk under stolliften. Det rullar fram lekfull terräng och branta häng. De stora omramande bergen skymtar i bakgrunden och vi konstaterar att vår avstickare till Schweiz är över all förväntan.

Vi möter upp Nico Falquet och Jérémie Heitz till lunch på den enda restaurangen i backen. De är ute och förbereder ett egensnickrat event uppe på kammarna, där deltagarna i lag om två ska ta sig från A till B med några tokiga hinder på vägen som frågesport och tyrolertravers mellan två branta rännor. 

– Det ska vara roligt, skrattar Falquet och Heitz. 

Det mesta de gör är kryddat med humor och en avspänd attityd. Det är förlösande på något sätt, med tanke på det de egentligen sysslar med i bergen, där minsta felsteg får förödande konsekvenser.  

Det är en speciell stund för vår tonåring Luka, som dessvärre inte får åka skidor med en arm i gips, och hans lillebror, som däremot fortfarande ångar från förmiddagens puderåkning. Jérémie Heitz är ändå ett namn för två passionerade friåkarkillar. Red Bull-hjälmen gör ju sitt också. Han engagerar sig genuint i deras skidintresse och vi får alla insidertips om Les Marécottes över en croûte au fromage, en av områdets paradrätter. Huvudingrediensen är givetvis ost.

Heitz kan varenda centimeter av sitt hemmaberg. Ända sedan tonåren har han dissekerat varenda liten glänta, varenda ränna, varenda spine och mycket mer därtill. 

Les Marécottes blir än mer intressant när han förklarar att när sydsidan blir allt för solbakad drar du på hudarna, går en knapp timme de 250 fallhöjdsmetrarna från sittliften till passet Col de la Golettaz. 

På nordsidan öppnar sig en helt ny värld av fantastiska vyer och flera åk i kallsnö ner mot Salanfe-sjön. Det är stor terräng där bak och här hittar man lätt ospårat en hel vecka efter snöfall. En rundtur ner till en charmig restaurang i Van d’en Bas och därefter buss tillbaka till Les Marécottes och turen är komplett.

För den moderna friåkaren, med lite bergsvett och hudar i ryggsäcken, är Les Marécottes nästan för bra för att vara sant. En autentisk bergsby som ligger skyddad från avgaser, vägar och stora komplex. Och dessutom med ett mini-Alaska precis vid liften, en massa offpist utanför och till och med i pisten, lättillgängliga, branta små rännor överallt. Och som bonus ingen konstsnö. Här finns inga snökanoner, bara hundra procent naturlig snö i de få men fina pisterna.

Det är sol nästa dag och vi får återigen uppleva vad vi kom för. Gnistrande vit puder, lättillgänglig hajking till kammar med roliga åk ner i rännor på båda sidor om kammen. Och de svårslagbara vyerna. 

Uppe på kammen möter vi en ensam kille utan vare sig ryggsäck eller sändare och tveksam approach till terrängen. Vi möter två friåkare med all utrustning och bra skidvana. 

Och det är allt. Les Marécottes övriga skidgäster håller sig i eller runt pisterna som har nog så mycket att erbjuda en dag efter snöfall. Vid lunch har snön redan börjat värma upp och på eftermiddagen nöjer vi oss med att testa de fem pisterna. Det är skönt att åka välpistade pister utan konstsnö, något som numera dessvärre hör till ovanligheterna i skidorter runt om i världen.

Vi bor på det enda hotellet i byn, Aux Milles Etoiles, ett i generationer familjeägt hotell bara ett stenkast från liften. Det är sportlov och hotellet är endast halvfullt. Trots charmen av att känna oss hyfsat ensamma om denna pärla finns det alltid en avigsida. 

Vi får höra att under den senare delen av 1800-talet levde Les Marécottes sin storhetstid med minst 35 stora pampiga hotell. Europas aristokrater och förmögna flockades i dalen under sommaren. De skulle bestiga berg och njuta av ett för dem Edens paradis med vilda vattenfall, sprakande natur och noll industrier. Alla ville bestiga berg. 

Chamonix var hjärtat men byar i närheten, som Les Marécottes, fick sin del av den gyllene kakan. Men världskrig och annat elände satte stopp för turismen. Dalen fick finna andra lösningar för att få igång sin ekonomi, i huvudsak med elförsörjning genom dammbyggen. Turism blev mindre viktigt. För 30 år sedan fanns i alla fall sex hotell i byn. Det näst sista stängde för sju år sedan.

Säsongskortet Magic Pass gäller på 30 småorter i Schweiz, kostar endast 400 CHF (cirka 3 850 SEK) och har sålts till 130 000 personer den här säsongen. För Les Marécottes har det inneburit att ett helt nytt klientel av friåkande dagsgäster från närområdet dyker upp, oftast efter snöfall och framför allt på helger. 

Som i många fall är detta resultatet av social media och uppmärksamheten kring välkända friåkarprofiler. Är det bra eller dåligt? Det skadar ju inte direkt det enda i dagsläget öppna hotellet. 

Pistörerna och de lokala friåkarna har fått mer huvudbry när fler åkare börjat knata upp på kammarna. Liftkön kan vissa helger sträcka sig till 15 minuter istället för noll. Men det blåser ju lite nytt liv i orten. 

Om man bara kan hålla lite tyst om dess helt unika potential.

---

Les Marécottes, Schweiz

Skidåkning

Liftar 3

Pister 28 km pist fördelat på 5 pister

Åkhöjd Från 1 100 till 2 200 meter.

Liftkort 47 CHF för ett dagskort och med fördelaktiga familjerabatter.

Magic Pass täcker 30 olika småorter i den franska delen av de Schweiziska Alperna och kostar endast 400 CHF (cirka 3 850 SEK) för säsongen.

Bo

Aux Milles Etoiles är det enda hotellet i byn. mille-etoiles.ch/en

Äta

Följande lista är fullständig, det är allt som finns i Les Marecottes. I grannbyn Salvan finns ett något större utbud.

Au Clair de Lune, precis nedanför liftstationen. Bra mat med mycket lokala råvaror och viner. Enkelt och trevligt med en skön funkiskänsla.

Le Zoo Les Marécottes har ett eget litet zoo. Den rymmer djur som finns eller har funnits i den omgivande naturen som björnar, vargar, lokatter, stenbockar, rävar och en enkel restaurang med pizza, hamburgare och lokala rätter. Restaurangen drivs av Jérémie Heitz bror.

Café de Marecottes Serverar endast de traditionella osträtterna raclette och fondue i en alpautentisk miljö med ost från ägarnas egna kor.

info telemarecottes.ch 

Obs! hemsidan är endast på franska.

---

Text: Josefin Ås • 2022-01-15
Schweiz • Jérémie Heitz • Les Marécottes • Mattias Fredriksson • Schweiz