Liftarna i Bad Hofgastein har i princip bara två bra offpistlinjer: Rockfelsalm och Hohe Scharte. Bägge är riktigt bra. Foto: Tomas Ärlemo

Österrike

Bad Gasteins bästa åk – hemligheterna runt hörnet

När kristallkronor och after ski inte skymmer sikten väntar enastående offpist och riktiga storbergsåk direkt från svenskfavoriten Bad Gasteins liftar.

Text: Gunnar Andersson • 2016-12-26 Uppdaterad 2021-08-26

Skidåkarens nyfikenhet försvinner inte med sommaren. Det räcker med att slå upp ett kartblad över ett bergslandskap eller ställas inför ett okänt berg för att ögat ska spana efter åkbara linjer. Stort eller litet berg spelar ingen roll. Det krävs tropiker om inte fantasiåkningen ska gå igång och efter ett par somrar på vandring för en guidebok över österrikiska Bad Gastein började åkmöjligheterna bli ganska detaljerade.
Så en dag i juli sitter jag där ovan trädgränsen tillsammans med Christian Eberstein som har tillbringat tio vintrar i Bad Gastein. Han pekar på motstående fjällsida och berättar om ett storbergsåk. Jag lägger till ett par egna spaningar och Christian fyller på med ytterligare erfarenhet. Sedan är saken klar. Nästa vinter!
Idén möts av allmän misstro. Bad Gastein må vara skandinavernas populäraste Alpresmål, men stället signalerar snarare kälkborgerlig lyxsemester över evig pistmanchester än storbergsåk. Tretusenmetersfjällen som spärrar Gasteinerdalen i söder betraktas möjligen som storslagen kuliss och den ljuvligt Alaskalika fjällsida som demonstrerar rätt i nyllet tycks ligga bortom de flestas räckvidd.

Utgångsläget kan således knappast bli bättre och några månader senare möts vi upp i Sportgastein, ett förträffligt skidåkarfjäll med en ensam gondol och 1 100 höjdmeter intill glaciärtopparnas väldiga mur.

Bad Gasteins bästa åk - hemligheterna runt hörnet
Nysnö. Då gäller det att vara snabb. Annars kanske det dyker upp en okänd åkare och snor linjen. Foto: Tomas Ärlemo

Sportgastein bjuder på två stora och välkända offpiståk som kallas Norden och Syden bland folket i Schwedendorf (= svenskbyn). Du glider rätt ut i båda åken från liften och vi startar med det sistnämnda. Dels för att vi då kan glida tillbaka till liften, men främst för att den varma solen kläcker nysnö i förfärande snabbhet på sydsluttningar. Snötäcket har redan packats och värmda klippor sätter det snart i rörelse.
Tajming är helt avgörande om solen värmer, och det gör den tyvärr när vi är här. Alltför tidigt på dagen och skidorna skramlar över stenhård skare. Alltför sent och de fastnar i snösörja. Än senare blir lavinfaran prekär och någonstans där emellan blir du världsmästare i friåkning över lagom smörig yta. Åtminstone ställvis eftersom även höjden påverkar temperaturen, vilket betyder att du alltid måste räkna med mycket omväxlande fören under samma åk.

Syden består av en flera kilometer lång fjällsida till vilken du i princip kan vika ut var som helt från pisterna. Skråa vidare öster bortom liftens bergstation och du möter ytterligare åkning. Dra på stighudar och du når ännu mer. Åkningen går helt på kalfjäll och följer fint i fallinjen. Sträckningen är i de flesta fall tämligen självklar. Som brukligt i Alperna kan utstegen bli branta, men resten har hanterlig lutning. När vi glider ut i Syden är det två dagar efter snöfall men vi har tur och möter endast enstaka spår.

Bad Gasteins bästa åk - hemligheterna runt hörnet
Bad Gasteins materialexpert Marcus Illiano håller tempo ned mot fäboden Rockfeldalm. Foto: Tomas Ärlemo

Norden har en annan karaktär, liksom åkningens nya ledare Emil Berglund som slumpen posterar uppe vid gondolens bergstation. En gammal skidpolare och tidigare Bad Gastein-bo som för dagen envisas med att vilja skråa så långt som det bara går längs kanten av den stora kalfjällsgrytan. Han hävdar att fallhöjden som förloras ändå blir försumbar. Jag tror honom inte förrän jag inser att vi snart även behöver knalla lite uppför och fattar motivet.

Norden ligger löjligt uppenbar för alla och utstegsvarianterna tycks oräkneliga. Norden spåras därför snabbare och flitigare än Syden. En kortare hajk räcker ändå för att finna orörd snö och dessutom har Emil koll på alternativ fortsättning genom följande skog.

Glest växande gran och lärk på böljande och generellt buskfritt underrede innan den långa skogsbilvägen slingrar ned mot busshållplatsen. Något vettigt svar till varför Norden, som kräver tidsslukande bussretur, är populärare än Syden som har direkt liftacess får jag aldrig.

Nästa mysterium kallas Ebeneck, ett riktigt storbergsåk på 1 435 höjdmeter som ser färre åkare per vinter än vad du har fingrar. Här drar du i finaste fallinje över exemplariskt lutande nordsida med plats för infanteriplutoner i bredd. Åket syns inte från Bad Gastein-liftarna, utan kan endast nås från motsatt fjällsida, vilken råkar ligga i ett annat österrikiskt förbundsland och kräver annat liftkort, samt 13 minuters tågresa från Bad Gastein följt av lika lång bussresa innan kabinbanan tar dig till start. En alltför komplicerad logistik för Bad Gastein-åkarna, oavsett om de tankar Aperol eller Bacardi Breeze.

Men, det skiter sig. En kraftig föhnvind draperar hela den långa 3 000-meterskammen i moln och följande dag är kabinbanan stängd. Vi försöker trösta oss med en kortare alpintur från hemmaberget i Bad Gastein, men lavinfaran blir alltför uppenbar och eftersom ingen plan fungerar återstår inget annat än en uppkörd och till betong omfrusen offpistsluttning som följs av isad skogsväg ned mot vandringsguiden Erhard Röcks pistservering Jungerstube. Vinterns i särklass sämsta åk på korta turskidor med smal midja. Ordet för dagen är överlevnad.

Bad Gasteins bästa åk - hemligheterna runt hörnet
Österrikarna gillar alkoholsvaga snapsar. På Aeroplanstadl Skihütte levereras de med kabinbana. Foto: Tomas Ärlemo

Varje skidresa är ett lotteri. En lika föränderlig som avancerad mix av lokal snöhistoria, svårberäknelig väderlek och önskedrömmar kryddat med privat tjurskallighet. Stundens tillfälliga kombination gör att jag anländer med alpin turutrustning i lättviktsklass och väl där tycker alla inblandade (som förordat just denna utrustning) att det är smartare med halvfeta alpinlagg.

Snön har ju blivit så svåråkt. Värmen ligger liksom steget före. Molniga nätter hindrar vätan från att dunsta och snön kommer fortsättningsvis att vara besvärande blöt och tung. Lämpligare skidor är mina turpinnar finns förstås att hyra eller låna, men jag envisas med att härda ut.

Nästa skidguide Mattias Mach upplyser om att det kommer att bli väldigt varmt när vi stakar fram över pölarna mot dalstationen i mitten av Bad Gasteins hemmasystem. Mattias är “Staatlich geprüfter Skilehrer”, vilket innebär att han har tagit högsta skidlärarexamen och gått samma vinterutbildning som bergsguider. Dessutom är han inföding och vandringsguide. En svårslagen kombo vad gäller rutin och terrängkännedom. Tillsammans med tidigare portåkare och materialexpert Marcus Illiano höjs åkstandarden betänkligt. Vi loopar åket ned mot fäboden Rockfeldalm, dit Mattias åkning rusar utan hänsyn till underlag och Marcus smidigt följer efter. Vi andra gör vårt bästa.

Rockfeldalm är åket som borde demonstrera uppenbar offpist rätt i nyllet på varenda Bad Gastein-besökare, utan att göra det. En bred och solfjädervälvd sydsida med djupt ristade bäckraviner som nås efter 20 minuters stegning med skidor på ryggsäck från högsta liften på fjället Schlossalm i Bad Gasteins stora system. Åter ett åk med snabbt begriplig sträckning och som även kan varieras till det bättre med ett par stighudar, och dessutom utökas med bestigning av ett intilliggande fjäll. Bättre åkning, men också svårare vägval.

Vi nöjer oss med enklast möjliga standardlinje. Den inleder brant mellan omfrysta blötsnölaviner och djupa glidsprickor innan skidorna svävar ut bland mjuka kullar, öppna fält och hemliga passager, där skidspåren omedelbart separeras efter individ. Hård skare med varm yta som svarar lika exakt i varje sväng på första varvet medan följande vända suger både bildligt och bokstavligt. Taktiken begränsas till att förlora så mycket fallhöjd som möjligt i varje sväng, undvika sänkor där snön ligger blötast och bäckraviner med snöbryggor som kanske inte längre håller.

Liksom för att fördjupa mysteriet med Bad Gasteins orörda offpist leder Mattias därefter ut i Hohe Scharte. Vi som gillar att bränna pist vet att nedfarten med samma namn bjuder på ett av Alpernas bästa åk. Ett par skridskoskär och du lossar pjäxan 1 461 höjdmeter senare.

Hohe Scharte är pisten som aldrig tycks ta slut. Gammaldags smal och svängande med omväxlande rakor, tvära hang och snäva kurvor. Förstklassig underhållning. Mattias bekräftar min misstanke om att intilliggande fjällsida även borde fungera för offpist och den är långt ifrån så komplicerad som föreställts. Vi skråar bara rätt ut från liftens avstigning och då det nu hunnit gå en vecka sedan senaste snöfall kommer vi givetvis att korsa andra spår.

Ändå är det inte förrän skogen tar emot som sluttningen börjar puckla och åkningen blir sämre. Offpisten avslutas visserligen 500 höjdmeter tidigare än pisten, men det räcker väl i eftermiddagens färska cement.

Bad Gasteins bästa åk - hemligheterna runt hörnet
Norden i Sportgastein är enkel att hitta men när den stora öppna grytan övergår i lärk- och granskog sållas agnarna från vetet. Foto: Tomas Ärlemo

Nästan alla stora åk i Bad Gastein avslutas med långa och effektivt lutande skogsvägar. Schareck är undantaget. Ett storbergsåk som antagit en närmast mytisk proportion bland skidortens cocktailåkare och som är klart bäst enligt turistbyråns pålitliga randotanter. Schareck är dock lite meckigt att nå och inkluderar bagarväckning.

Andreas Schafflinger från Snowpsport Gastein möter på tågstationen klockan 07:30 och efter tunnel till andra sidan om den högalpina vattendelaren i söder blir det buss till tunnelbanan i berget upp mot Mölltalerglaciären, där det fortsätter med gondol och stol till 3 100 meter. Väl uppe återstår några enstaka höjdsteg till utsteget. Åket är lika storslaget som högalpint med två åkvarianter: Ostabfarth och Turisten. Båda ger hela 1 516 meters fallhöjd.

Ostabfarth är en vit vägg, där utgången från varje sväng får maginnehållet att signalera fritt fall. Så vi väljer Turisten eftersom vädret är så uselt som det kan bli utan att man ställer in. Vinden ryter och flatljuset konkurrerar med svenska Riksgränsen. Föret serverar en helvetsblandning av polerad betong, bristande skare, skavler av skiftande hårdhet och sursnö i noll kontrast. Det handlar åter om att överleva.

Även för svorsken Eirik Olsen som hakat på och som fem år tidigare gjort mig avundsjuk. Då jobbade han som bartender på Kulan (= Silver Bullet Bar) och var förmodligen den som åkte mest bland samtliga övervintrade svenskar. Här passerar han och en kompis så där löjligt snabbt och självklart som bara riktigt samåkta polare förmår, och de lägger medvetet spåren uppe på en vertikalt liggande ås för att inte störa våra kommande svängar. En spontan artighet som inte glömts.

Idag är jag glad över att ha gjort åket tidigare och lyckas ställvis betrakta miljön ur historiskt perspektiv. Efter inledningens branta svängar skjuter glidet ut över bred och öppen fjällsida utan nämnvärda terränghinder. Du sveper omgående iväg ett par hundra höjdmeter och sedan ytterligare några hundra.
Min dåvarande guide Robert Lindbener pekade mot topparna och berättade att man kunde göra både si och åka så ifall man även hade stighudar. Idag syns störande lite av denna råa vildhet och de möjliga åkalternativ som vi med gott om tid och väl insvettad Gore-Tex brukar gilla. Jag är för tillfället nöjd med att hålla erfarenheten i handen inför den korta och smala korridor av sursnö som leder ned mot sly på skrå, och lite skejting utmed längdspår.

Vi beställer radler på Valeriehaus framme i Sportgastein och krögaren adderar kopparfärgade snapsar av cembratallens kottar. Han tycker att vi ska fira Bad Gasteins bästa åk, men samtalet är redan långt inne i framtiden. Andreas tänder nyfikenhetens eld kring ett par seriösa skidbestigningar samtidigt som min skid- och vandrarkompis Christian Eberstein sufflerar bekvämare logistik med aningen försiktigare pensel.
Förmodligen förstår de hur väl de spelar på känslan av den evigt fortgående alpina upptäcktsfärd som ständigt sätter glid under mina skidor. Jag misstänker att fortsättning följer.


Text: Gunnar Andersson • 2016-12-26
AlpernaÖsterrikeSkidorterBad GasteinFriåkningÖsterrike

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top