Innsbruck Road. Foto: Daniel Bear

Österrike

Bilfri puderjakt i Innsbruck

När Neil Willimans bil gick sönder utforskade han sin hemstad Innsbruck via andra transportmedel. Resultatet blev en film om organisk skidåkning.

Text: • 2022-03-17

I nästan hela mitt liv har jag haft turen att bo på platser där jag kan titta ut genom fönstret och se berg, eller åtminstone kullar – som nu när jag bosatt mig med min lilla familj i Innsbruck i Österrike. När jag inte kunnat göra det känner jag mig lite vilsen och intalar mig själv att det är på grund av att det blir svårt att skilja norr från söder. 

Men i verkligheten tror jag att det beror på att jag inte får någon visuell inspiration för vart jag ska åka, vad jag ska utforska, vad jag ska vandra, klättra, cykla upp, flyga iväg eller åka skidor härnäst. Kanske är det någon form av missbrukartillstånd, men i så fall mår jag bra av att vara en fungerande knarkare som gärna underkastar mig den här lasten som terapi.

Rörligheten och flexibiliteten som en bil ger är både en välsignelse och en förbannelse för att klia det som kliar och stilla beroendet. När du effektivt kan resa var som helst inom ett par hundra tusen meter för en dagstur är pressen stor på att välja det absolut bästa alternativet.

Fabian Lentsch och Dominique Heinrich njuter av natthimmeln. Foto: Daniel Bear

Släng in icke-överensstämmande snöförhållanden, halvpålitliga väderprognoser, flertalet olika åsikter och önskan om nya upplevelser kontra gamla goda favoriter, och kvällen som ägnas åt att planera morgondagens äventyr kan kännas mer som en övning i teambuilding än en avslappnad och njutbar pratstund om hur rolig morgondagen faktiskt ska bli.

Fabi Lentsch preppar för att flyga ner, tura upp, klättra och åka skidor under en
och samma dag.
Neil Williman lämnar sitt avtryck på berget. Foto: Daniel Bear

De flesta människor skulle inte överväga att skippa bilåkandet för att lösa »problemet«, och ärligt talat inte jag heller. Men när den andra bilen som vi migrerat från Sverige till Österrike gick sönder och lämnade oss utan hjul och två takboxar, gav vi det en chans.

Många av våra favoritåk på den lokala resorten Axamer Lizum tar dig ner till en annan dal ändå, och då är det lättare att ta en buss hem än att försöka ta sig tillbaka till bilen. 

Bergskedjan Karwendel vakar över Innsbruck. Foto: Daniel Bear

Genom det här skälet, miljöpåverkan och annan delvis övertygande korrespondens som absolut hade något att göra med pengar, parkering eller att inte vilja ta itu med bilregistreringsbyråkrati på tyska, satte vi »modigt« ut för att göra vad många människor hade gjort tidigare, att försöka att ta sig till stor skidåkning, utan bil.

Neil Williman lägger en dubbel bakåtvolt i Kühtai. Foto: Daniel Bear

Plötsligt beslutade vi oss också för att göra film av den här idén och det kändes nästan overkligt. Som att jag hade vaknat upp från en trevlig tupplur och dagdrömt om idealistiska begrepp och att någon då hade tagit mitt sömniga mumlande som ett muntligt kontrakt om att göra skidfilm. 

Att sedan i praktiken producera en riktig skid- och snowboardfilm med stora åk som kan ses från de närmaste orterna till Innsbruck och ta sig dit med bussar, liftar och turande kändes en aning svårare under de kalla höstmorgnarna. Men nu hade vi bestämt oss och var dedikerade till uppgiften.

Lavinfaran var stor under början av vintern, och det var bara säkert i skogen. Christoph Schöfegger klagar inte. Foto: Daniel Bear
Leo Rauch är en parkråtta fångad i en alpinistkropp. Foto: Daniel Bear

Att befinna sig i positionen som producent, platsscout, idrottsman, assisterande regissör, pseudoguide och allmän beslutsfattare var ett stort ögonblick för någon som jag som precis avslutat ett ingenjörskontorsjobb och förväntade sig att bli pappa när vintern tog slut.

Särskilt i och med att det hela började med att jag bara ville åka skidor på stora face och linjer som jag kunde se från mitt hem och ta mig dit för egen maskin. 

Christoph Schöfegger har hittat hem I Innsbruck. Foto: Daniel Bear

Men övriga i filmcrewet pushade och stöttade verkligen mig i att förena de tvivelaktigt namngivna Team Useless- och Snowmads-gängen för att skapa en österrikisk och nyazeeländsk fusionsrätt med lite spanska och tyska kryddor. 

Gänget njuter av hyttelivet. Foto: Daniel Bear

Smaken blev ungefär så vild som det låter. Dessutom anslöt sig Freeride World Tour och Protect Our Winters till projektet och överraskade oss med tågbiljetter över hela Europa för att tävla vid och kommentera FWT-stoppen, vilket gav mer djup åt filmen.

På tur genom magisk skog i Axamer Lizum. Foto: Daniel Bear

Att det mesta löste sig är det galnaste för mig. Någon sa en gång till mig »livet är vad som händer medan du är upptagen med att göra andra planer«, och jag har aldrig känt att det var så sant som nu. 

Vi skulle gå för att spana in en linje, ta reda på att det inte gick att åka skidor, sörja och sedan av misstag upptäcka något lika bra på väg ut. Vi fick åka skidor från toppar som vi tittat på i många år och bara är på under vissa förhållanden. 

Men mest meningsfullt för mig är att vi hittade nya linjer precis intill där vi bor. Tidigare tittade vi bara på snörapporten och hoppade in i bilen och körde till platsen med bäst snödjup. Nu fick vi uppleva åk som man bokstavligen kunde gå eller cykla till från våra hem. Eller helt nya rännor som bara var lite mer dolda och tog en extra dag av förberedelser. 

Stängda liftar och tomma pister på Stubai Glacier. Foto: Daniel Bear

Visst, bara för att dessa »nya« linjer var nära betydde inte att de var lättillgängliga. I vissa fall fanns det goda skäl till att vi aldrig åkt dem. Linjen direkt bakom mitt hus är till exempel ett taggigt och lockande face, som bara råkar vara en över 1 600 meter brant vertikal vandring från vägen. Att bära den tunga friåkningsutrustningen för att åka en filmlinje och börja supertidigt för att få morgonljuset, gör att det känns som en ganska lång väg. 

Så även om det kanske inte var lättare, var det mycket mer tillfredsställande och meningsfullt.

Nu kan jag sitta på min balkong, eller ta en promenad, titta på bergen runt mig och le med den tysta vetskapen om att jag har åkt skidor på det där facet. Jag hittade en linje genom den där couloir-labyrinten som jag aldrig sett ett spår in och jag kom dit på ett sätt som fick mig att känna mig som en upptäcktsresande. 

Visst är det trevligt att det gjordes på ett sätt som är mer miljövänligt också, men jag försöker inte predika om att »leva grönt« och antyda att alla som inte gör det samma är sämre människor.

Ja, det skulle vara bättre för planeten om alla åt en växtbaserad kost, inte hade en bil (om möjligt, eller hade en el-/hybridbil) och aktivt kampanjade och röstade för miljövänlig kraft och politik. 

Jag är ett stort fan av alla dessa saker och redo att ägna en stor del av mitt liv åt att eftersträva och marknadsföra dem, men vad den här artikeln egentligen handlar om är att uppmana dig att utforska din egen bakgård, om du har möjlligheten till det. Bara för att det är lätt att resa till andra platser betyder det inte att du måste.

Kanske kommer du att ha oproduktiva dagar på jakt efter roliga aktiviteter, platser eller människor närmare hemmet, eller kanske kommer du att upptäcka något fantastiskt som alla har förbisett eftersom det är »för uppenbart«. 

Julie Ossovski och Sabine Schipflinger är vänner på en puderdag. Foto: Daniel Bear

Hur som helst kommer du att känna en starkare koppling till platsen du bor på, vilket är ett stort steg för att motivera dig själv och andra att ta hand om den. Kanske hittar du ditt eget sätt att öppna ditt sinne och ögon lite mer.

Oavsett hur du väljer att göra det, oavsett omfattning, är jag ganska säker på att du kommer att hitta något speciellt, inuti dig själv eller utvändigt.


Innsbruck. Powder. People.

Innsbruck. Powder. People. filmades, redigerades och regisserades av Timmy Schröder, filmades och fotograferades av Daniel Bear och producerades av Neil
Williman, Karin Lechner och Sam Good.

Filmen har än så länge enbart gått upp på vita dukar under filmfestivaler. Men följ @ibkpowderpeople så håller du koll på när den blir tillgänglig för kreti och pleti.


Text: • 2022-03-17
ÖsterrikebilbilfrittBussInnsbruckkollektivtrafikNeil WillimanÖsterrikePuder

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top