Simone Le Grand rundar av dagen på baksidan av Titlis genom att lägga svängar ned för Grassen i solens sista strålar. Foto: Axel Adolfsson
Himlen runt på Titlis baksida
Titlis Rundtour är den mest kända, högalpina turen i Engelberg. Men runt hörnet väntar en ännu större utmaning på samma tema i XL.
Simone stannar upp, vänder sig om och väntar på min reaktion. Solen har precis lämnat och nattens skugga slingrar sig sakta omkring oss. I väster bildar bergen mörka siluetter mot den orangea horisonten. Himlen ovan oss antar en metalliskt blå ton. Kylan kryper inpå kroppen och biter tag i kinderna. Skuggorna från de formationer vinden skapat i snön är långa men bleknar nu snabbt. En dag är till ända.
Vi befinner oss mitt i Europa. I fjärran glimrar gatlyktor. Civilisationen finns där runt hörnet, nedanför berget, men just där och då kittlar det till i magen från känslan av att vara utlämnad till väder, vind, bergen och våra egna beslut.
Sydostväggen av Titlis reser sig betydligt mycket mer majestätisk framför oss än jag någonsin anat under alla de skiddagar jag spenderat i systemet byggt på motsatt sida. För första gången har jag tagit mig ned på baksidan, den oexploaterade sidan av Titlis. Berget som utgör själva huvudattraktionen i svenskhålan Engelberg i Schweiz.
Simone får ett positivt besked på radion. Hon skriker till som svar, på sitt spralliga vis. Spralligt som bara hon kan och som är det sigill som är signumet för hennes evigt unga själ. En flicka som i tonåren fann en snowboard och en själ som hittade sin frände. En tonårsförälskelse som, av allt att döma, kommer hålla fram tills döden skiljer dem åt.
Via radion låter jag Simone veta att jag troligtvis lyckats fånga några av dagens sista svängar precis på det vis vi tänkt oss. Gemensamt åker vi sedan i mörkret den sista biten ned från toppen av Grassen mot Grassen Biwak, euforiska av att upplevt ännu en solnedgång i bergen.
Inne i bivacken möter vi bergsguiden Sämi Späck och hans klient som precis avslutat sin kvällsvard. Sämi fingrar på en påse tobak och avslutar samtidigt en kopp kaffe. Det är trångt trots att vi endast är fyra. Samtidigt som jag trött och stel kränger av mig de stelfrusna pjäxorna, noggrann med att inte stöta till eller stöta ut något, kokar Simone upp en gryta med linser som ska bli vår middag.
En övernattning i bivacken bokas via ett telefonsamtal till Herr Hurschler och betalas med en transaktion till ett schweiziskt konto.
Byggnaden som påminner om formen på en amerikansk månlandare hyser enligt dess hemsida plats för 18 personer. En uppgift som jag efter vår natt där betvivlar starkt. Möjligtvis går det in 18 personer i de tre våningar med sängar som tar upp halva innanmätet, men fyra personer är gott nog för att fylla utrymmet.
Utan att jag lagt märke till hur står det en rykande varm linsgryta framför mig. Simone öppnar en av flaskorna från vinkällaren, en liten lucka som döljer ett litet förråd med flaskor. Betalningen för vinet sker till samma konto som betalningen för övernattningen och allt bygger på frihet under ansvar. Både tillgången till alkoholhaltiga drycker och betalningen. Tilltron till individen och dess förmåga är större här än hemma. Men friheten skapar inte problem, den skapar istället en trivsam tillvaro.
Samtidigt som Simone med van hand drar ut korken ur flaskan talar hon med Sämi som nu krupit till kojs. Den snabba schweizertyskan är ett annat språk än den högtyska jag pluggade under mina år i skolans värld. Delar av det som sägs snappar jag upp, men det är inte tack vare tragglande av läroplanens glosor. Timmar spenderade tillsammans med schweiziska vänner i bergen har sakta men säkert byggt upp förståelsen för detta språk, som saknar officiellt skriftspråk och där varje by har sin egen dialekt.
De talar om Sämis dag. Han berättar han tagit sin gäst till toppen av Fünffingerstöck, en omväg om cirka tre timmar mot den normala rutten till Grassen Biwak. Imorgon ska de upp tidigt, väldigt tidigt och ta sig i riktning mot Gross Spannort – en av de mer karaktäristiska bergstopparna, tydligt synlig nedifrån Engelbergs by. Innan Sämi släcker pannlampan berättar han om sin hemliga kaffegömma i bivacken.
Utanför dörren har den solvarma mjuka och snön frusit till is. På himlen har fullmånen stigit upp och lyser från en klar himmel. Om Titlis var majestätisk i solnedgången är det inget mot intrycket den raka klippväggen ger nu i skenet från månen. Tillvaron döljer många överraskningar, de finaste är oftast de mest oväntade.
Sämi och hans gäst är långt bort när jag och Simone vaknar. Kaffet står precis där Sämi utlovat och intill står en tillhörande mockabryggare. Morgonen är långsam och det hinner bli sen förmiddag innan vi reglar igen dörren. Sedan leker vi oss ned från passat i vilket bivacken ligger med riktning mot Engelberg.
Terrängen är kuperad och sluttar lagom för att lägga stora vida svängar på skär. Det böljande landskapet ger svängarna variation. Valmöjligheterna är inte långt ifrån oändliga. Naturliga quarterpipes, rollers och små spines. Åket bara fortsätter och fortsätter ned mot Engelbergtal.
och många historier kommer berättas där i framtiden också. Foto: Axel Adolfsson
I skogen, som vi till slut kommer ned till, får Simone ett infall. Det har bubblat till i hennes sinne av kreativitet – samma kreativitet som driver henne tillvardags i sitt värv som grafisk designer.
Nu har en idé om att vi också borde ta vägen över Fünffingerstöck under en framtida Titlis Rundtour väckts till liv. Jag frågar om vägen till Gross Spannort, hur svårt det är att göra det Sämi gjort under dagen. Som svar får jag veta att det är svår terräng där. Glaciär och svårnavigerat. Att ett felaktigt linjeval kan leda till problem som endast en helikopter kan lyfta dig ur. Att kunskap är allt och att Simone inte vill leda en sådan expedition.
Där parkerar vi idén, den om att göra en Titlis Rundtour XL. Tiden löper. Vår grupp om två kommer behöva utökas för att vi på ett säkert vis ska kunna ta vägen över Fünffingerstöck och också fortsätta mot Spannort.
Jag vänder och vrider på problemet. Funderar över lösningar. Går bet på några av mina försök. Vinter blir vår och mars blir till april. Tiden har snart runnit ut när han uppenbarar sig i neonfärgade kläder.
Ryan Colley vet vägen. Han har varit där och vill tillbaka. I den isande kylan som rullar in när solen gått ned över efterfesten till den årliga 80-talsdagen skissar vi upp planerna. 150 personer klädda som om de kom direkt från inspelningen av uppföljaren till Snowroller omger oss.
Ryan bär en tidsenlig overall men pjäxorna är av modernt snitt. Ursprungligen från Nya Zeeland men sedan något år tillbaka bosatt i Schweiz för att leva ut passionen för bergen och på sikt bli en bergsguide.
På det lokala kafferosteriet sammanstrålar vi när bakfyllan lagt sig för att formalisera planerna. Olika rutter läggs fram. Simone vill fortfarande till Fünffingerstöck. Jag vill ned på baksidan, ytterligare en dalgång bort, och sova en natt i Sustlihütte.
150 personer klädda som om de kom direkt från inspelningen av uppföljaren till Snowroller omger oss.
Ryan ratar idén att ta sig till Gross Spannort, men vill ta oss till Secret Line. Ett åk som inleds någonstans mitt emellan Grassen Biwak och Gross Spannort.
Oscar, som driver rosteriet tillsammans med sin syster, skiner upp när vi nämner Secret Line. Men rättar oss. Det handlar inte om någon hemlighet. Det handlar om sekret. Sedan flinar han ännu mer och försvinner iväg längs med bygatan. Hans inledande leende ger mig en bra känsla. Om Oscar, en profil i byn, gillar idén är det en bra idé.
Jag, Simone och Ryan möts upp vid liften vid öppning och tar den till toppen av Titlis. Vi åker ett par hundra höjdmeter i Steinberg innan vi viker av åt vänster. Skråar in till Never Sun där vi tar av skidor och bräda för att med dessa spända på ryggsäcken vandra längs med kammen som tar oss till ankaret för den första firningen, den som inleder Titlis Rundtour. Ett rejält ankare finns här. Rundtour är en lokal klassiker.
Den normala rutten är en dagstur. Två firningar inleder och en lång hajk med stighudar upp till passet där bivacken ligger tar sedan vid innan åket ned tillbaka till Engelberg avslutar.
Vid det första ankaret råder kö, vilket inte är någon ovanlighet.
I kön får vi veta att en äldre kvinna fått hämtas med helikopter att par dagar tidigare efter att en hängdriva lossnat ovanför henne samtidigt som hon firade sig nedåt. Ytterligare en påminnelse i raden av många om hur snabbt och oväntat det kan gå fel i bergen. Hur lätt det är att ditt livs bästa ögonblick förvandlas till din livs värsta stund. Vikten av försiktighet, noggrannhet och respekt går inte nog att understryka.
Det kittlar till i magen samtidigt som jag låter skidorna glida bakåt ned i rännan och helt förlitar mig på att repet fäst i min sele bär vikten av min kropp. Vid den andra firningen ett par hundra höjdmeter längre ned har våren gjort sig påmind och blottlagt stenar som vanligtvis är täckta av snö.
När vi når toppen av Fünffingerstöck efter timmar av turande med stighudar rullar molnen in. Simone knäpper en sista bild av den storslagna vyn vi haft bakom ryggen under den relativt fysiskt krävande turen nedifrån den andra rappelen.
Ryan är precis lika upprymd som han varit ända sedan vi sågs på efterfesten till 80-talsdagen. Nu än mer tillfreds med tillvaron. Bergens närvaro tycks vara en viktig del i hans själ och vara en stor del av hans hjärta.
De första svängarna i Meiental, dalen där Sustlihütte ligger, ned från toppen av Fünffingerstöck är fina. Snön är så där förlåtande vårvarm. Sorbet på toppen och hård is inunder som ger stabilitet och säkerhet. Det lutar lagom för stora vida svängar. Ytorna är stora. Terrängen stor men inte särskilt hotfull. Landskapet en aning böljande. Molnen som hänger tunga och mörka skänker stunden mystik.
Längre ned, ju närmare vi kommer Sustlihütte, blir snön allt varmare. Lagret med sorbet blir allt tjockare och den isiga, stabila basen allt mindre. Vårskidåkning när den är som mest förrädisk, lömsk och oberäknelig. En för hård sväng på fel ställe kan trigga en flod av tung och blöt snö att glida ned längs berget. Kanske drar den också med dig ned.
Inne i Sustlihütte har samtliga gäster sedan länge gjort sig hemmastadda inför natten när vi anländer med ynklig marginal innan middagen ska serveras.
Ryan berättar om sitt tidigare besök här. Han var här tidigt på säsongen. När det fortfarande rådde full vinter och när stugan inte var bemannad och endast vinterrummet var öppet. Många av stugorna som är en del av Schweizer Alpen-Club har just ett sådant vinterrum. Ett spartanskt rum som erbjuder möjlighet att elda för värme och matlagning samt någon typ av mjukt underlag för en natts sömn.
Nu, sent på säsongen är Sustlihütte bemannad. I priset för en övernattning ingår halvpension. Frukost och middag, enkla måltider som fyller syftet att mätta.
Terrängen omkring det område som går under namnet Herrengrassen är stor. Stora klippor, stora fält med snö, glaciärer. Bitvis brant och utmanande. Vad som ser ut att vara ett intressant och bra åk kan sluta abrupt vid ett stup.
Efter soppan som serverats som förrätt går Ryan igenom morgondagen. Dagen kommer inledas med en längre stigning med stighudar i riktning mot Stössensattel. Vandringen med hudar följs av ett kortare åk ovanför området som går under namnet Herrengrassen. En ny stigning tar vid för att komma till starten av Secret line, uppe på den västra delen av Spannort gletscher. Därifrån väntar sedan 1 500 fallhöjdsmeter av åkning ned mot botten av Engelbergtal.
Terrängen omkring det område som går under namnet Herrengrassen är stor. Stora klippor, stora fält med snö, glaciärer. Bitvis brant och utmanande. Vad som ser ut att vara ett intressant och bra åk kan sluta abrupt vid ett stup.
Ryans kunskaper och erfarenheter är ovärderliga. Sista delen av åket ska bli det mest spektakulära utlovar han. En couloir väntar med höga väggar klädda med blå is. Rännan är ett personligt projekt för honom. Det är en linje han fick syn på föregående sommar. Ett problem som ska lösas. En fix idé som måste genomföras för att sinnet ska få ro. En stark längtan efter att fylla ett tomrum i hjärtat med lycka.
När efterrätten försvunnit från tallrikarna har alkoholen gjort sitt för att lyfta stämningen hos middagsgästerna runt om oss i matsalen. Inredningen i rummet tycks inte ha många år på nacken. Även om faciliteterna är enkla är Sustlihütte som ett slott i bergen. Väggar av sten och bekvämligheter som för en skidåkare är mer än tillräckliga.
Vid bordet bredvid sitter en grupp finländska gäster. Deras sällskap har avancerat snabbt och leder ligan om vilket bord som har trevligast nu.
Morgonen därefter ser jag dem med mina sömndruckna ögon spänna stighudarna. Samtidigt färgar solen topparna runt Sustlihütte röda utanför fönstret till rummet där vi sovit. De är långt bort när jag, Ryan och Simone börjar vandra upp mot Stössensattel.
Alpenrösli couloir, rännan som Ryan haft tanken fäst vid i snart ett år, blir det sista jag gör den här säsongen. En värdig avslutning samtidigt som en bitterljuv smak smyger sig på. Glädje över att vinterns sista dagar spenderats i sällskap med en nära förtrogen och en nyfunnen vän. En euforisk känsla i den smala och majestätiska rännan.
Jämsides med en känsla av ängslan som växer. Om det vill sig illa kommer den skidåkning jag upplever i framtiden vara ynklig, blek och meningslös i jämförelse med det jag nyss upplevt. Rädsla över att morgondagen inte blir bättre än det här. Samma ängslan som när den ditt hjärta slår hårdast för kryper upp i famnen din. I stunden är allt magiskt, men vetskapen om att resten av tillvaron kanske aldrig blir lika fantastisk igen är en klump som växer i magen.
Titlis Rundtour, Schweiz
Bergsguide
Boka en guide via Engelberg Mountain Guide och din upplevelse i bergen kommer bli bättre och säkrare.
Bergshyttor
Grassen Biwak
Den lilla bivacken nedanför sydostsidan av Titlis erbjuder värme, täcke för natten, en vinkällare och rymmer 18 personer. Övernattning bokas via telefon till föreståndaren och betalas med banktransaktion.
Sustlihütte
I denna stora stuga är faciliteterna enkla, lyxen frånvarande men upplevelsen storslagen. Mat och dryck finns i överflöd och betalas med cash eller Twint från att stugan bemannas i början av mars. Innan dess kan du söka skydd i vinterrummet men får då bära med dig din egen mat. Reservera din plats via telefon innan du anländer.
Åkning
Åket ned från Grassen Biwak mot Engelbergtal är lekfullt och böljande. Skogen som avslutar åket kräver kunskap för att hitta ut ur på rätt och säkert sätt.
Från toppen av Fünffingerstöck ned mot Meiental är landskapet stort och fälten breda. Sena eftermiddagar under våren kan snön vara varm och något förrädisk.
Rännan ovanför Alpenrösli är majestätisk med sina höga väggar, under vintern klädda med blå is. Hit är det få som hittar, därför ska du på förhand hitta någon som kan hjälpa dig hitta hit.
Afterski
Vill du fira en framgångsrik dag eller dränka sorger går detta bra i både Grassen Biwak och i Sustlihütte. Pjäxdans på borden får du dock leta efter någon annanstans. Utbudet av öl är obefintligt i bivacken.
Lavinsäkerhet
Spade, sond och transceiver ska finnas i ryggsäcken som alltid. Rep och sele är ett måste för att komma ned på baksidan av Titlis. Läs alltid den senaste lavinprognosen. Enklast kommer du åt den via appen White Risk.
Info
Text: Axel Adolfsson • 2022-03-02
Schweiz • Engelberg • Schweiz • Titlis