Olle Stenbäck tuffar på som tåget i Vemdalens kyliga offpist. Foto: Axel Adolfsson

Vemdalen

Med tåget till Vemdalen

Åka Skidors utsände tar tåget till Vemdalen två gånger under samma vinter, för att till slut hitta det han kom dit för.

Text: Axel Adolfsson • 2022-02-19

Kontrasten mellan matsalen på hotellet i Skalspasset och vänthallen vid busstationen i Sveg är skarp som ett rakblad. Matsalens inredning för tankarna och associationerna till ett jaktslott. En tillflyktsort, eller ett förlängt vardagsrum, för den stora stadens befolkning med resurser att ta sig iväg, långt från sina vardagliga cirklar. Vänthallen däremot, tycks vara skapad och inredd för att hylla det formspråk som endast kan uppstå i ett land där folkhemsprinciper under lång tid influerat samhället.

För att motbevisa mina egna fördomar om att det ska vara omöjligt att åka kollektivt till en skidort djupt inne i det svenska inlandet har jag låtit en webbaserad reseplanerare boka en av de mest snåriga resor jag någonsin löst biljett till. Glasklart är att Skövde-Vemdalen ännu inte trafikeras av några direkttåg.

Utsikt över skalspasset från Hovdefjället. Foto: Axel Adolfsson

Kulmen i negativ bemärkelse på resan norrut når jag i Sveg. I ett kallt, blött, lerigt och höstmörkt Inlandssverige kan jag inte annat än förbanna mig över min envishet och önskar i ögonblicket att jag gjort val som varit mer stringenta med de seder och bruk som kan anses vara ordinära för transport till destinationer i fjällen.

Efter långa timmar sittandes på många, men fortsatt bara en bråkdel, av de säten som utgör svensk kollektivtrafik är träribborna i väntsalens parkbänklika soffa en upplyftande omväxling. Sittandes i vänthallen landar blicken på en affisch som visar upp möjligheterna som erbjuds turister som sökt sig till länet. I hörnet står en mening, ett adjektiv och ett substantiv, som ska sammanfatta affischens innehåll och vad du som turist ska förvänta dig av ditt besök.

Stilla växer en tanke om att »Härliga Härjedalen« måste vara en slogan skapad av någon som slagit dövörat till när landskapets topografi samt klimat i slutet av november månad beskrivits. För snålblåsten och duggregnet utanför väntsalen är långt ifrån härligt.

Eftermiddagsljuset silar in mellan träden på Skalsfjället. Olle Stenbäck utforskar terrängen. Foto: Axel Adolfsson

En stund senare slirar bussens däck betänkligt. Chaufförens panna har blivit allt blankare de senaste tio minutrarna samtidigt som han kämpar intensivt för att hans kära buss ska klara backen upp till Skalspasset. Det duggregn som mötte mig i Sveg har några mil norrut övergått till nederbörd i frusen form och omkring oss har landskapet övergått från grå höst till vit vinter. Vägbanan har tyvärr försämrats till det sämre i och med snömodden som ligger spårig och otäck på länsväg 315.

Min busschaufför är tursamt nog av lokal härkomst och en person i medelåldern vilket med sannolikt innebär att detta inte är den fösta sliriga vägbanan som utmanar honom. Han rattar oss säkert uppför och jag kan lagom till sen middagstid kliva av bussen utanför Högfjällshotellet.

Jag andas ut och ser mig själv som segrare i det slag jag under dagen utkämpat. Jag valde att ta plats i samma ringhörna som den klimatsmarta kollektivtrafiken medan det i motsatt ringhörna gått att återfinna takboxprydda herrgårdsvagnar drivna med fosila bränslen. Segern firar jag i en glest besatt à la carte restaurang på hotellet innan det är dags att krypa till kojs och ladda för morgondagens säsongspremiär.

Carl Regnér på väg nedför Skalsfjället. Foto: Axel Adolfsson

Ödsligheten får tankarna att vandra iväg till filmen The Shining. Det är ännu långt kvar till högsäsongen för skidåkning som vanligtvis infaller i samband med februari och sportloven. Vemdalen är denna säsong en av de anläggningar i Sverige som är först ut med att erbjuda skidåkning och almanackan talar stilla om för mig att vi ännu inte nått fram till den första av de tre vintermånaderna.

Vemdalen, som är känt för att vara snösäkert tidigt på säsongen tack vare sitt läge långt från kusten, brukar locka till sig alpina tävlingsåkare som vill kliva på snö så tidigt som möjligt, utan att behöva resa till glaciärer i Alperna. Denna vinter är inget undantag och som sällskap vid frukosten på Hovde Hotell har jag en mängd alpina tävlingsåkare iklädda fartdräkter vars armar tillfälligt hänger och dinglar runt midjan. På berget utanför ligger ett tjockt lager konstsnö i Persbacken som slingrar sig ned från Skalsfjället, redo att ta emot försäsongspeppade skidåkare.

Det är åter vinter och jag får åter stå på skidor. Vardagens grå tankar tvingas snabbt bort när jag är tvingad att fokusera på nästa sväng för att inte tappa balansen.


För dig som planerar att senare på säsongen ta dig till Chamonix och där åka riktigt brant är Persbacken helt fel plats att träna på hoppsvängar. Däremot är det helt rätt plats för dig som under en intensiv höst prioriterat övertidsarbete framför att kvällstid slipa stålkanterna på dina mjuka pistskidor som gillar stora, vida svängar. Backen är relativt lång och lutar moderat. Pass Express, sittliften intill backen, är en relativt snabb lift som ger dig bra ratio mellan tid i liften kontra tid i backen. Skistars snöläggare har gjort ett bra förarbete inför denna säsongspremiär. Konstsnön är riktigt trevlig att ligga på kant i och jag kan med ett växande självförtroende öka insatsen för varje åk.

Leendet är så brett det kan bli bakom halsduken jag täcker nedre delen av ansiktet med. Det är åter vinter och jag får åter stå på skidor. Vardagens grå tankar tvingas snabbt bort när jag är tvingad att fokusera på nästa sväng för att inte tappa balansen.

Olle Stenbäck klev på nattåget i ett ljummet Lund och klev av i ett midvinterkallt Röjan. Foto: Axel Adolfsson

Senare samma vinter är jag åter på väg norrut med Vemdalen som slutdestination. Stärkt av den positiva inverkan på mitt samvete resan med gemensamma färdmedel gav mig vid det förra besöket, har jag också denna gång valt att låta någon annan styra de fordon som tar mig mot Vemdalen.

Till skillnad mot höstens resa har jag denna gång hittat ett sätt att resa med betydligt färre byten. Genom att kliva på Snälltåget i Nässjö transporteras jag och min reskamrat genom den svenska midvinternatten till Röjans station på Inlandsbanan. Därifrån avgår sedan chartrad buss till slutdestinationen, som även denna gång är Skalspasset.

I ombonade, och i vad det tycks, nyligen renoverade tågvagnar där restaurangvagnen är en restaurang värd namnet serveras Olle Stenbäck, min partner på resan, en varm porslinstallrik med pasta. Vid de rustika borden i mörkt trä sitter vi sedan och diskuterar hur tiden inte räcker till för att stå på skidor i den utsträckning som enligt oss båda är önskvärt. 

Arbete av annan sort och studier på orter långt från snöprydda berg står i vägen för att passionen ska få den uppmärksamhet den rätteligen förtjänar. Likt skidåkare i allmänhet är vi dock belönade med möjligheten att tala om åkningen och slipper där med tiga om vår stora passion i livet.

Working 9-15 på Skalspasset. Foto: Axel Adolfsson

Om utmaningen senast var att visa på möjligheterna att resa med minimal klimatpåverkan är den stora utmaningen denna gång att åka puder på en skidort som har ett rykte om sig att vara lämplig för barnfamiljer på fjällsemester, eller alpina tävlingsåkare på träningsläger.

Olle, med ett förflutet som duktig alpinåkare under tiden som tonåring, berättar om svinkalla tävlingar på fjällen i Vemdalen under januari månad. Hans relativt skidtokiga familj brukade kombinera nyårsfirande i fjällen med deltagande på iskalla alpintävlingar dagarna runt trettonhelgen.

I liften på väg mot toppen av Blästerfjället, en del av Björnrike som i sin tur är en del av skidorten Vemdalen, pekar Olle på backen till höger om sittliften och berättar om ett omänskligt kallt fartläger med en av skidförbundets talanggrupper. Backen är lång för att ligga i Sverige och följer den lika långa, men snabba, sittliften vi färdats upp med. Lutningen är precis lagom för att vi ska våga släppa på fullt med relativt breda skidor med måttligt vässade stålkanter. Backen tjänar oss bra som plats för uppvärmning innan vi ger oss ut för att leta friåkning. Ett sökande som fokuseras till ravinen mitt i systemet efter flera tips från lokala ortsbor vi träffat på anläggningarnas skiduthyrningar.

Olle kläcker de bevingade orden »Härjedalen eller Hokkaido?«, en trevlig slogan som skulle kunna pryda vilken marknadsföringsaffisch som helst.


Tipsen vi fick stämde och sökandet var lyckosamt. Olle kläcker de bevingade orden »Härjedalen eller Hokkaido?«, en trevlig slogan som skulle kunna pryda vilken marknadsföringsaffisch som helst, när vi efter femte varvet i den fluffiga snön skidat genom den glesa lövskogen i ravinen. En guldgruva för friåkare men också en smått läskig terrängfälla som behöver behandlas med försiktighet.

Med lite hjälp av stighudar når du bättre åk i Björnrike. Foto: Axel Adolfsson

Dagen därpå söker vi friåkning i närheten av den semesterlägenhet vi bor i. Lägenheten är av typiskt snitt för en massproducerad fjällstuga. Inredd lite spartanskt med möbler i furu som av tidens tand antagit en mörk nyans. Lägenheten är belägen inte långt från de lodge-liknande byggnader som utgör centrum för Vemdalsskalet och samtidigt för tankarna till en nordamerikansk skidort i sin arkitektur.

Byggnaderna är en del av de stora investeringar som genomförts i Vemdalsskalet de senaste åren. Förutom nya byggnader har det lagts ned tiotals miljoner kronor på nya sittliftar, vilket gjort platsen till ett område med fina möjligheter för den som vill ligga och snurra i snabba liftar som ger mycket tid till åkningen nedför.

Berget har ett ytskikt av spetsiga stenar som mer än gärna gör djupa hål i ditt belag oavsett hur hårt och dyrt det är.


Utanför de välpreparerade backarna finns det stora ytor för friåkaren att upptäcka, men tänk dig för innan du styr dina splitter nya dyrgripar nedför sluttningarna på Hovdefjället. Berget har ett ytskikt av spetsiga stenar som mer än gärna gör djupa hål i ditt belag oavsett hur hårt och dyrt det är. Att tidigt i januari månad försöka pumpa puder med kraftiga svängar på det sätt jag och Olle gjorde är ett snabbt sätt att förstöra även den bästa friåkningsskidan.

Vi tvingas till ytterligare ett besök hos våra vänner i skiduthyrningens verkstad. Denna gång för att fästa en av stålkanterna på Olles skidor med hjälp av ett starkt tvåkomponentslim. En stålkant som slogs ur sitt läge efter hård närkontakt med en av bergets hårdaste stenar.

Orörda snöfält ned i den centrala ravinen i Björnrike. Foto: Axel Adolfsson

Båda mina besök i Vemdalen sammanfaller med fina skidtester, där jag får möjlighet att åka på sidor med smala midjor och skarpa stålkanter. Stärkt i självförtroendet av det fantastiska isgrepp jag helt plötsligt upplever vågar jag åka allt fortare. Backarna tycks krympa och liftarna tycks bli längre för varje varv jag gör. Men det är fortsatt barnsligt kul att susa ned för för den svarta pisten Hovde, och först när jag är tillbaka inne i lägenheten gör sig tröttheten påmind.

De intensiva dagarna har gjort kroppen mör och på vägen söderut är sätet på Härjedalingens buss en mycket bra plats för återhämtning. Slumrande vaggas jag genom det långa landet Sverige med slutdestination Cityterminalen i Stockholm. 

Där är det lika ödsligt på centralstationen som det tidigare samma vinter var i matsalen på Högfjällshotellet. Sent på kvällen kånkar jag mitt kraftigt överlastade skidfodral genom ankomsthallen, handtaget skär djupt in i handen.

Borta är den verklighetsflykt jag ägnat mig åt senaste dagarna. Omkring mig är det åter grå och verklig vardag.


Vemdalen, Härjedalen

Resa

Bil är det mest flexibla sättet att resa till Vemdalen eftersom skidanläggningarna ligger utspridda.

Med tåg gör du bäst i att ansluta till Inlandsbanan som trafikerar sträckan Östersund – Röjan/Vemdalen – Mora dagligen under vintersäsongen.

Snälltåget kör nattåg från Malmö och tar sedan vägen genom östra Sverige och Stockholm. Vill du utforska andra delar än just den du bor vid finns det transferbussar som tar dig mellan de olika anläggningarna. snalltaget.se

Härjedalingen kör buss från Stockholm. harjedalingen.se

Bo

Vemdalen drivs av Skistar och har ett brett utbud av boende, från hotell till lägenheter och stugor. Åka Skidors favorit är Hovde Hotell vid Skalspasset som mixar klassisk alpstil med svenskt fjällmys.

Liftkort och skidåkning

Gäller på samtliga av de tre anläggningarna Björnrike, Klövsjö/Storhogna och Vemdalsskalet. Totalt erbjuds 58 nedfarter och 37 liftar.

Ät och drick

Restaurang Passet
Listad i White Guide och erbjuder en bred meny med lokala råvaror för dig som vill njuta lite extra.

Hildings Krog
Pasta i stora lass på dagarna och avancerad à la carte kvällstid. Även den med i White Guide.

Torg Ett
Ännu en krog listad i White Guide. En lyxlodge för alla.

BKK Kitchen
Thaikrog på Skalet med en grym Pad Thai på menyn.

Afterski

Baggen på Vemdalsskalets fjällhotell kör både afterski och kvällsstök till långt efter midnatt.

Restaurang Klövsjöfjäll är stället för dig som slagit läger i Klövsjö.

Bräjks Matbar är stället i Björnrike för dig som vill svänga dina långkalsongsprydda ben lurviga.

Info

skistar.com/vemdalen


Text: Axel Adolfsson • 2022-02-19
SverigeHärjedalenSverigeVemdalen

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top