Efter ogästvänliga istappar kommer gästvänligt puderfält. David Kantermo älskar sin lätta turutrustning. Foto: Erik Westberg
Almdalen – det lilla paradiset i ödemarken
Djupt inne i Jämtlands ödemark ligger Almdalen. Här hittar du kreativ skidterräng, ett entusiastiskt värdpar och tyska hundspannsturister.
Den här relativt okända pärlan till snöhål ligger i Hotagens naturreservat. Det här betyder två saker. Man får endast köra skoter längs leden, således håller sig de gasglada raggarna kvar utanför området. Nummer två är att det är en bit in från närmsta parkering till själva fjällstugan, eller lodgen som jag väljer att kalla den. Det här håller de flesta topptursfantasterna kvar i Åre eller i Storulvån där man ser toppen från parkeringen – tryggt, enkelt och bra.
Sista biten in mot Lakavattnet antar vägvallarna kanadensiska proportioner och man början kunna ana Westbergs prilla under överläppen när leendet följer med snövallshöjden upp mot skyn. Väl framme på parkeringen är avsaknaden av Q-park total och det finns två andra bilar på plats, bägge med nerfällda släp. Spåren vittnar om att det är bredbandare, lukten om att det är pimplare på jakt efter ädelfisk. Inga andra snösurfare här inte. Vi lastar kälken med skidor, sovsäckar, tre påsar militärmat och trycker gasen i botten.
Man får endast köra skoter längs leden, således håller sig de gasglada raggarna kvar utanför området.
Det är kallt här uppe, vilket man får säga om man som jag är bördig från Åre socken. Jag tittar över axeln och ser om Erik (Sunnerheim alltså) fortfarande har greppet om linan bakom släden. Mitt i virvelvinden av tvåtaktsrök och kall pudersnö står han, och precis som mig tittar han inte framåt utan rakt åt sidorna på all den lekfulla terrängen som uppdagar sig ju närmre Almdalen vi kommer.
Än inga imponerande fjällsidor, men bakom varje sväng kommer en ny brant ås med små klippor, släta fält och ståtlig gles urskog. På bönpallen syns nu hela Westbergs prilla.
Just innan vi kommer fram blir vi nerstirrade av Stor-Erfjället. Jag stannar och plockar fram Sunnerheims ryska militärkikare som ligger längst ner i släden och tar en titt på rännan i mitten. Likt många av kvinnorna i Norrlands inland så vet inte Stor-Erfjället att hon är skitsnygg – här ute glöms de bort och det är liksom för krångligt för att ta sig in till stan.
Vi bestämmer oss för att gå till toppen innan vi åker sista biten till lodgen. Jag väljer noboarden istället för skidorna då skoterkängorna är på, och pjäxorna ligger lika styva som Westbergs ansiktshår i botten på släden. På vägen upp går vi genom en magisk skog med höga granar som böjer sig ner mot oss, vi kommer ut i en glänta och ser det första självklara åket.
Det blir ett sådant där ögonblick när man släpper allt annat och bara insuper stunden.
Mitt i fallinjen ligger en gigantisk kudde som väntar att bli landad på, några meter ovan en lucka mellan två träd. Sunnerheim går upp och kikar ner på skapelsen men känner att det är lite väl platt för att vara det första vi gör på resan, jag själv hävdar att jag lätt skulle kört om jag haft skidor. Såklart …
Efter en dryg halvtimme är vi i botten av åket och en kungsörn cirklar ovan rännan som att den vill visa vart vi ska. Det blir ett sådant där ögonblick när man släpper allt annat och bara insuper stunden.
Rännan visar sig vara ett riktigt fint åk. Lagom bred för att bränna på i, lagom brant för att få puls och lagom lång för att slippa få puls på riktigt. Den mynnar ut bland glesa fjällbjörkar följt av granskogen vi nyss gick igenom. Jag går upp till slutet på rännan och härifrån känner jag inget annat än kall, silkeslen snö som smeker träbasen på mitt bindningslösa åkdon när jag snirklar ner mot granskogen.
Jag vänder mig om och ser att Sunnerheim nu kommit upp till toppen efter att ha klättrat upp genom den andra rännan som kopplas ihop med den större likt ett gigantiskt V.
Örnen är sedan länge borta, men Demonen från Järpen riktar sina spetsar neråt och det är dags att se om luftens okrönte kung visat oss rätt. Man hör att ytan är hård på toppen, men när han väl tippar in i första svängen där bergväggarna skyddat snön från vinden blir allt ljudlöst och man ser bara honom dyka upp korta stunder mellan svängarna.
Han kommer ner till mig, svär, spottar och berättar om vilket jävla fint åk det var. Örnen hade rätt, men det har han ju alltid förstås. Vi garvar på vägen ner till skotern, slänger höger ben över dynan och kramar åter igen höger tumme tills det blir stumt.
Lodgen ligger i en liten gryta omgiven av lekfulla toppar där Grubbfjället är fjället med stort F. Vi möts av Randi, och precis som alla andra fjällräddare är hon lugn som en filbunke men stadig som en fura. Hon berättar att det är lite snö i år. Vi blir förvånade med tanke på åket vi precis gjorde. De stora snöfallen som kommer på sydostvindar har i år varit få. Randis föräldrar kom hit 1969 och började med uthyrning 1970, nu finns här 34 bäddar fördelat på fem olika stugor, och på senare år så är Almdalen en del av STF.
Randi bor här året runt tillsammans med Håkan som även han är fjällräddare. Förutom att hålla efter lederna i området och sköta de dagliga sysslorna på gården så har de tolv får som vandrar fritt under sommaren på fjällsidorna som omger gården. Ett rovdjursstängsel gör det här möjligt, då alla de stora rovdjuren rör sig frekvent i området. Fåren gör skogsåkningen fantastisk då de älskar slyn som vi hatar.
Vi lägger oss med en sprakande brasa som vaggvisa och drömmer oss bort.
Vi frågar om det är många som oss här under en vinter, svaret är häpnadsväckande. Av de 1 500 gästnätter de har på ett år så är det bara runt 15 som kommer för skidåkningen. Randis Pappa startade på 80-talet att röja för en skidbacke här, man kan fortfarande se den 700 meter långa liftgatan han röjt upp. Men projektet blev för dyrt och lades snart på is.
Vi lägger oss med en sprakande brasa som vaggvisa och drömmer oss bort.
Jag vaknar av ett eldhav som stormar både här inne och där ute. Sunnerheim har precis tänt upp i kaminen och de första solstrålarna träffade topparna utanför fönstret för bara någon minut sedan. Försvaret bjuder på någon skitäcklig gröt som jag motvilligt trycker ner, sked efter sked. Som tur är kokar det i pannan och efter två stadiga koppar kolsvart är livet på topp igen.
Vi packar släden. En kort överläggning senare bestämmer vi oss för att börja dagen med att kolla Randis tips på andra sidan dalen. En mil bort vid det stupbranta Harafjället där man fått dra om skoterleden för att ingen ska bli träffad av rasen som dånar ner här titt som tätt.
Läs mer om skidåkning i Sverige:
• Marsfjällen – folktomt och snösäkert
• Lätta steg vid Mjölkvattnet
• I fält med lavinpatrullen i Kittelfjäll
När vi viker av höger på Häbbersvattnet är det ingen som lagt nåt spår här sedan de 30 centimeter som kom för några dagar sedan. Den rappa stjärtmassagen övergår snabbt till ett böljande skönt gung som ger en känsla om vad som komma skall. Framme visar det sig dock att det mesta av snön som kom senast valt att fly Harafjället. När vi vänder oss om efter att ha valt att köra tillbaka så visar det sig att snön inte hunnit långt. Framför oss så ligger en ej namngiven fjällsida på 864 meter över havsytan som inte vill annat än att vi ska lägga våra svängar där. Med ögonen fokuserade på små klippor, isfall, böjar, vita granar och björkar, så där fina som de bara är precis i trädgräns, så åker stighudarna på snabbare än någon hinner säga ordet topptur.
Det fina med området runt Almdalen är att i princip alla åk är i direkt anslutning till skoterleden så anmarscherna är minimala och man glider lätt tillbaka till skotern efter man lekt klart.
Vi börjar gå.
Återigen slås jag av tystnaden som gav ett så starkt intryck året innan. De snötyngda träden gör förstås sitt för att maskera alla ljud, men att vi är ensamma råder det ingen tvekan om.
Just nu är faktiskt det enda som hörs Westbergs totala sargsläpp som ekar mellan fjällväggarna, han går omkring utan skidor för att leta vinklar och tar sig helt sonika inte framåt, just nu är det bara skrevet som håller honom uppe. Hade han varit enbent hade han försvunnit där ute.
Strax innan vi når toppen väljer vi att ta några kortare åk för att bli varma i kläderna och känna på snön, se hur den beter sig, texturen, greppet, konsistensen, existensen.
När vi vänder oss om har den norrländska fjällsidan vi precis tittade upp på förvandlats till något som liknar det som en gång kallades Snowboardland. Fast med 30 centimeter nysnö på, och med landningar som inte krossar dina hälben. Vi betar av sluttningen, tar åk efter åk och följer solens vandring runt hörnet på fjället utan namn.
Åk som vi hemma normalt väljer att åka redan innan liftarna öppnar, ligger här orörda i veckor, månader, generationer. Det enda man blir stressad av här är att vi inte kommer hinna köra allt som ögat fångar in.
Vi ändrar vår plan för varje staktag då det hela tiden dyker upp nya ytor som glimrar i februariljuset. Till slut bestämmer vi oss för att gå hela vägen tillbaka till toppen som vi sov nedanför under natten. Skotern får vi hämta sedan. Omedvetet fastnade jag med blicken på det här åket när jag sköljde ur muggen efter morgonkaffet för några timmar sedan. Fönstret vid vasken vetter nämligen hitåt, uppåt.
Nu står vi här. Röken dansar från pipan på lodgen och Randis älghundar ropar på oss där nere. Vi håller oss till höger om den lilla bäcken som skurit fjället i två och håller blicken högt som sig bör i tät skandinavisk fjällbjörkskog. Belöningarna avlöser varandra med gläntor, översnöade bumlingar och till slut en lång flack äng som leder ner till lodgen. Vi åker bokstavligt talat fram till ytterdörren och kliver in i värmen igen för en kvick lunch. Det är trots allt februari, dagarna är korta och en ståfika ute i kylan är inte att rekommendera ens för den hårdaste av fjällmänniskor.
Jag reflekterar över det vi gjort hittills under dagen och känner att vi prickat en grym tur för egentligen vem som helst. Vi har gått runt tre kilometer om du skulle dra ett halvsnett streck från Harafjället till Almdalen. Antalet höjdmeter skiter jag i. Vi har gjort det på några timmar, utan att ha svettats. Enda spåren vi sett är harspår, följt av blodtörstiga järvspår. Men inga andra. Det har varit tyst och behagligt med undantag av den arge fotografens svordomar över den djupa snön, som såklart följdes av spontana yes, aaaahh och baaanger.
Landskapet är fantastiskt och fantasin låter mig åka iväg till närliggande fjäll för att lägga linjer även där när jag sluter mina ögon. Vem som helst skulle lätt kunna göra turen, vem som helst skulle lätt kunna göra den svår och utmanande om de hade lust. Det är en lekpark för alla helt enkelt.
Vi går ut och frågar Håkan om vi kan låna en skoter för att hämta den andra som står kvar vid Harafjället.
– Kolla så det finns soppa i femnian, nycklarna sitter i, svarar han släpigt.
Sagt och gjort. Tillbaka bestämmer vi oss för att kolla till rännan på Grubbfjället som vi körde förra året. När vi står och dividerar om det är en bra idé att köra den idag så kommer två alaskan malamutes förbi, dragandes på varsin pensionär från Tyskland samt 70 kilo packning.
– Hello, wie geht’s?
– Fine, thanks. And you?
– Are you going skiing? The couloir looks very good yes.
– That’s our plan, we’ll see. Where are you going?
– Ohh, we are on zee way to Treriksröset, we plan to arrive in some months. We will spend one night in Almdalen yes. Have fun now, bye bye.
I fjällen säger man alltid Hej och det skapar oväntade och underbara samtal.
När chocken lagt sig av mötet med dessa två härliga människor bestämmer vi oss för att idag inte är dagen att åka rännan. En hel del drevsnö har fyllt den och alternativen att ta sig till ett säkert ställe om något händer är noll och inga. Men det är klart, hade jag haft noboarden hade jag lätt kört, såklart. Typiskt …
Vi vänder oss om på plats och väljer att ta ett sista åk på norrsidan av Kojklumpen. Enligt Fjällkartan ska här finnas en ”märklig fast fornlämning”. Förutom de märkliga rörliga fornlämningarna som precis lämnade oss ser vi inget av dessa. Det som dock finns här är ett överflöd av vallar som börjar på toppen och slutar på leden. Ett snöfyllt potatisland, fåror med 50 meters avstånd, runt sju meter djupa. En dröm för kreativa snösurfare med förkärlek till böjar och banks. De påminner faktiskt mycket om Vinkelrännorna hemma på Skutan och hade bara det lokala liftbolaget släppt upp fåren på fjällbete hade det blivit lika bra där som här.
Vårt sista åk blir ett gungigt avslut på våra 30 timmar här i Almdalen. Det känns som vi rider på vågor ner genom skogen och att underlaget inte är fast, utan flytande. En perfekt avslutning i mitt sinne.
Med höger tumme åter pressad i bottenläget har jag 15 minuter på mig att samla tankarna innan vi ska hoppa i bilen och se snövallarna bli mindre och mindre, och husen fler och fler. Randi och Håkan är fantastiska värdar, man känner sig verkligen som hemma här och jag vet med säkerhet att jag kommer hälsa på igen.
Det finns få stugor man kan checka in på i Sverige där åk av denna kaliber slutar vid knuten, ännu färre med snödjupet som bjuds på här. Du kan fara på prognos, bara lyfta luren och höra med godsägaren hur det ser ut så kommer du få ett rakt och ärligt svar. Det är kallt. Det är glest. Det finns ingen pist här, inte en endaste.
Lokalpatrioten i mig får fritt spelrum – i Jämtland är det artut att vara. Fagert om sommarn då öringen hugger och hjortronen locka. Roligt om vintern på skidorna glida i milsvida fjäll.
Länge leve republiken.
Almdalen, Jämtland
Almdalen ligger i Hotagens naturreservat och i väglöst land, 9 km från närmaste väg. Det innebär att du behöver ta dig till Almdalen Fjällgård via skoter, alternativt tura på platten dit.
För att ta dig dit kör du bil via exempelvis E14 till Krokom (om du kommer från Östersund), sedan väg 339 via Föllinge mot Laxsjö. Cirka 10 km norr om Laxsjö ta vänster till vändplan i Lakavattnet. Följ sedan ledsystemets vägvisare mot Almdalen.
Info
Text: David Kantermo • 2022-04-09
Sverige • Almdalen • Jämtland • Skoter • Sverige • Topptur