Schweiziskt charterfynd: Grym glaciär vid gemytlig by.

Från toppstationen är det bara 527 höjdmeter brant glaciärvandring till toppen, där man vackra dagar som denna kan se både Matterhorn och Milano. Klättrarna och deras guider spänner fast stegjärnen och trär på selarna. De måste ta sig upp på toppen och ned innan glaciärbryggorna börjar smälta vid lunchtid. Här är också de japanska brädbummarna. De tränger ihop sig i lägenheter i byn över somrarna, lägger en förmögenhet på coola kläder och hårprodukter, videofilmar varandra med svindyra digitalkameror och hänger vid halfpipen från tidig morgon tills liftarna stänger.

Runt Saastal, som dalgången heter, ligger 13 toppar som är högre än 4 000 meter. De bildar en vacker gryta med många branta stup och spetsiga kammar. Längre ned består glaciären av sönderspruckna isberg. Smältvatten med grus och jord har runnit i rännilar och bildat vackra, grå kurvor på den blåaktiga isen. Det är ett imponerande landskap. Dessutom kalvar glaciären här och var så att jätteisblock välter ut över stup och landar med explosionsliknande dån mot klippan under.

I Saastal finns tre byar med varsitt liftsystem. Störst är systemet intill Saas-Fee. (De andra byarna heter Saas Grund och Saas Almagell.) Vintertid är det ett riktigt bra, ganska brant skidområde med två kabinbanor och flera gondoler. På senare år har duktiga åkare som tröttnat på trängseln och de höga priserna i Zermatt börjat söka sig hit. Bergen omkring är ett eldorado för skidalpinister.

På sommaren är bara den översta delen av systemet öppet, med tre släpliftar. Fallhöjden är cirka 400 meter. Här finns fem pister och till skillnad från på många andra glaciärer är de inte breda, raka autostrador, utan kuperade och omväxlande. De är dock inte särskilt långa och man får vara beredd på att de delvis ockuperas av tävlingsåkarnas banor. På vissa ställen är banorna stakade så tätt intill varandra att det sker olyckor när åkare ramlar och kanar in i grannbanan.

Här finns alltså en stressfaktor: tävlingsåkarna. Jag tror att minst ett tjugotal trupper är på läger här, vilket innebär sammanlagt ett par hundra elitidrottsmän. När de gjort sina förmiddagspass följer lunch, en kort vila och sedan intensiv barmarksträning. De joggar, åker inlines, kör intervaller, styrkepass, bollsporter. Alla är mer vältränade än jag någonsin varit och de blir knappt svettiga eller andfådda.

Det är lätt att fantisera om någon elitistisk utopi, där bredaxlade, vittandade alfamänniskor tränar i ren alpluft. I synnerhet som de äter mat från hela kostcirkeln, knappt dricker alkohol och går och lägger sig klockan tio på kvällarna. Det finns i alla fall flera bra restauranger i byn, men barerna är förstås glesbefolkade. Till och med de japanska snowboardåkarna verkar lägga sig tidigt. I stort sett är det bara ett ställe som lockar folk, Popcorn, en mörk, fritidsgårdsliknande bar med biljardbord och kultstatus. Saas-Fee var en av de första alporterna där man välkomnade snowboardåkare. När den första generationen brädåkare festade loss i Saas-Fee, var det på Popcorn, som också inhyser en snowboardaffär. Men det blir ändå ganska tidiga kvällar för oss också. Det som lockar allra mest med Saas-Fee är fortfarande de där snabba åken på kall, hård snö i gryningen.

Av: Åka Skidor