Alta: Världens bästa snö

En ensam snöflinga faller på min arm. Snart faller ännu en och inom bara någon
minut ligger ett tunt, vitt täcke över hela mig. Efter bara några sekunder
har det byggts upp ett lager snö på mina axlar och armar. Jag tittar upp mot
den jämnvita skyn och ser flinga efter flinga sakta falla mot marken. Låter
dem träffa mig i ansiktet, känner kylan mot huden när de sakta smälter vid
mötet med kroppsvärmen och jag spricker upp i ett brett leende.

Snö. Fruset vatten. Sexarmade iskristaller som klumpar ihop sig och faller
från skyarna.

Hur vi än vrider och vänder på det kretsar skidåkning kring snön. Var den
faller, hur mycket av den som faller, hur ofta den faller och hur bra den
är. Utan snö hade skidåkningen inte funnits, det är ett faktum vi aldrig kan
komma ifrån.

Och utan dess variationer hade nog heller inte vår besatthet av den varit lika
stor. Vi skidåkare har hundratals känslolägen kopplade till snö och dess
olika former: glädje, lycka, frihet, kärlek, längtan, frustration, ångest
eller saknad. Eller en kombination av flera av dem, en slags manodepressiv
känslococktail. Snön är vårt livselixir, på gott och ont.

Av all snö som faller i världen påstår sig den amerikanska delstaten Utah ha
den bästa. I sann amerikansk anda har myndigheterna i Utah gått så långt att
de har registrerat »The Greatest Snow on Earth« som sitt varumärke.

Västra delen av Utah består av öken som angränsar till den vidsträckta, torra
regionen Great Basin. Den östra delen består till största delen av
bergskedjan Wasatch. Ovädren rullar in från Stilla Havet och molnen förlorar
stora delar av sin fuktighet på väg över öknen genom avdunstning. När de
sedan träffar Wasatch innehåller snön väldigt lite vatten i flytande form
och faller fjäderlätt över bergen.

Sanningen är att snön egentligen är ännu torrare i Colorado som ligger längre
österut, men eftersom Utah får mer snö per vinter tycker Utahborna att de
kan kalla sin snö för bäst. Ändamålet helgar medlen.

Och av alla skidorter i Utah får Alta, längst in i den trånga dalgången Little
Cottonwood Canyon, mest snö av alla. Altas logo är en snöflinga; det är rätt
självklart vad de vill säga med just det.

Varje vinter faller i snitt 15 meter superlätta, torra snöflingor. Snö som
skapar drömmar, skiddrömmar. En bra puderdag i Alta är något som de flesta
skidåkare drömmer om. I våra egna fjäll kanske en bra – alltså riktigt,
riktigt bra – puderdag inträffar ett par gånger per sekel. I Alperna några
få gånger per säsong. I Alta händer det kanske en gång i veckan, ibland ännu
oftare.

Alla de drömbilder som Åka Skidor prytt sina omslag och zoomsidor med genom
åren är ingen dröm – det är verklighet i Alta. Det är bara det att
verkligheten nästan är ännu bättre.

Med andra ord är det ingen slump att många av världens bästa friåkare och
skidfotografer flyttat till Salt Lake City, ihop med horder av bummare,
skidbranschföretag och lycksökare i största allmänhet. Ska man flytta till
bergen kan man lika gärna flytta dit snön är som bäst.

Nere i downtown Salt Lake City känns däremot snön väldigt långt borta.
Salt Lake representerar i mångt och mycket det sämsta av Amerika, det
Amerika där bilen fått diktera livsvillkoren. Evighetslånga, spikraka, gator
i en deprimerande, ändlös suburbia kantade av drive-throughs och
shoppingcenter. Fyra filer med ensamma förare som hukar i sina
överdimensionerade, bensinslukande bilar som glider fram i en flytande
ström.

En grådaskig dimma ligger tät över staden. USA är världens största skurk när
det kommer till att släppa ut växthusgaser och som svensk känns det ganska
hopplöst när man ser hur långt de är ifrån en lösning.

Om de inte inser läget väldigt snart och skärper till sitt bilåkande så är den
snö som de kallar för världens bästa snart kanske bara ett minne. Inte bara
i Utah, utan på många ställen betydligt längre bort.

– Det är sant att vi amerikaner släpper ut mest växthusgaser och föroreningar
i hela världen. Men det finns heller inget annat land i världen där det
pratas lika mycket om global uppvärmning som i USA och vad vi kan göra åt
den, säger min kompis Stephan när vi sitter i bilen på väg ut från Salt Lake
City.

Och han har nog rätt, längs vägarna sitter mängder av gigantiska billboards
som mässar ut budskap om växthuseffekten och hur den ska minskas med si och
så många procent. Och, när jag sitter där bakom ratten på Stephans mullrande
3,5-tons pickup kan jag bara tänka en enda tanke: jag vill ha en likadan.
Dessutom tog jag flyget över Atlanten. Jag är inte ett dugg bättre själv.

På bara ett kvarter ändras förortsbebyggelsen till berg. Little Cottonwood
Canyon skär genom Wasatch skogsklädda bergssidor. Mina ögon rör sig direkt
upp mot berget. Två stolliftar försvinner upp i dimman med gles skog
runtomkring.

Vid daglodgen, Goldminer’s Daughter, är tunna skalplagg dresscode och i
skidställen utanför står en högre koncentration av feta skidor än jag sett
på någon annan skidort. Och det står enbart skidor i ställen. En liten skylt
vid liftkortskassan förkunnar nämligen Altas egen lag: »Snowboarding is not
allowed. Alta is for skiers only.«

Om mormonerna har sitt eget tempel nere i Salt Lake, ser Alta sig som
skidåkningens heliga mark, dess tempel. Här åker man utför på två plank.
Punkt.

Åker man på en bräda får man hålla sig i Snowbird, tvillingorten som ligger
bara någon kilometer längre neråt dalen. Det är bara en liten bergskam
mellan orterna och liftarna är planerade så att du lätt ska ta dig mellan
dem. Att du kan köpa ett liftkort som gäller på båda orterna spelar heller
ingen roll; snowboardåkare göre sig som sagt inte besvär.

Varför? Vissa hävdar att de hasar sönder snön, andra att de förstör
traverserna på berget eller att snowboardåkare är rent otrevliga varelser.
Ingen har en rimlig förklaring annat än att det är så det är i Alta. Vissa
snowboardåkare hävdar att det är diskriminering och ett brott mot USA:s
konstitution. Världens bästa snö är allas rättighet, oavsett åkdon.

I liften upp träffar jag Launce, en telemarksåkande cancerläkare från Salt
Lake City som gått ner på deltid på en forskartjänst för att kunna åka så
mycket skidor som möjligt de dagar snön är bra. Och det är den ofta.

– Snowboardåkarna vill ändå inte vara här, säger Launce apropå brädförbudet.
Vi har så många jobbiga traverser på berget som verkligen skulle suga på
bräda. Det funkar bra som det är nu. Jag tror snön är bra i skogen på
framsidan, förresten.

Launce visar mig ut på den höga traversen, skier’s right från toppliften,
Collins. Vi traverserar över en stor bowl med gigantiska pucklar i spåret,
det smäller i knän och ryggslut när jag brakar in i meterhöga pucklar i
alldeles för hög fart. Vi sidsteppar fort upp på en rygg. Det gäller att
hålla ett högt tempo, drevet fylls hela tiden på bakifrån.

Den torra snön gör att underlaget aldrig blir isigt eller jobbigt, nackdelen
är att den heller inte sätter sig speciellt hårt på stenar och annat skit
under snön. Och är det brantare än 45 grader rasar snön helt enkelt av
sluttningen och lägger sig i en hög i botten där det flackar av. Fast det
skapar å andra sidan mjuka landningar.

Vi letar oss ner genom den glesa skogen på framsidan av berget. Eagle’s Nest,
Alf’s High Rustler, Hourglass Chute. Varje glänta, varje öppning i skogen,
varje klippa, ja varje sten har ett namn – ibland flera olika beroende på
vem man frågar.

Skidåkningen i Alta består av några få preparerade pister men ändå finns det
över hundra markerade nedfarter på den myllriga pistkartan som jag fiskar
upp ur fickan. För precis som på många andra skidorter i USA och Nordamerika
så är i princip allting innanför skidområdets gränser fritt fram att åka
på, ett kontrollerat mellanting mellan pist och offpist, så länge inte
skidpatrullen stängt av något område. Bryter du deras lagar är du snart ett
liftkort fattigare – och ibland även ett gäng sköna, gröna sedlar. Utanför
avgränsningarna börjar backcountryn och där är det i princip laglöst land.

Altas signum är tradition, det vill säga skidtradition. En
tradition som bär skandinavisk prägel. Det lilla samhället blomstrade i
mitten av 1800-talet när silvergruvorna i området var välfyllda. Att
daglodgen kallas Goldminer’s handlar med andra ord om en medveten
felskrivning, eller så syftar den på jakten på en annan sorts vitt guld.
Gruvindustrins nergång ihop med en förödande lavin 1885 gjorde att Alta så
småningom övergavs.

Femtio år senare dök Alf Engen, en utvandrad norrman, upp med sina skidor och
ett mandat från den amerikanska skogsförvaltningen om att undersöka
möjligheterna för en skidort på platsen. Möjligheterna var goda och i
januari 1939 öppnades den första stolliften, som på den tiden var den blott
tredje i USA.

Förändringar sker långsamt i Alta. För bara några år sedan bestod liftarna här
av enbart sega, långsamma tvåstolsliftar. Det var mer äkta så förklarar
ärrade Altaholics som plöjde runt i kortsväng och lät sig översköljas av
planetens djupaste och kallaste puder. I åk efter åk, dag efter dag. Snön
räckte nämligen mycket längre då påstår de, speciellt ihop med forntidens
två meter långa, spikraka, stenhårda och smala skidor.

Det var då det. Sedan kom revolutionen till Little Cottonwood Canyon. Och då
pratar vi alltså inte om snowboardrevolutionen utan om avkopplingsbara,
supersnabba fyrstolsliftar som skickar upp skidåkare till toppen på en
bråkdel av tiden. Och skidorna under fötterna har blivit över en decimeter
breda i midjan. Nästan som snowboards, ironiskt nog.

Man hinner många fler åk under en dag, men nackdelen är att det inte bara är
du själv som gör det. Halva Salt Lake är också uppe i Alta med precis samma
agenda. Resultatet är att snön blir uppkörd snabbare än du har lust med och
redan efter någon dag måste du dra ut i backcountryn och hajka om du vill få
orörd snö. Och det vill du. Det var väl ändå därför du åkte till Utah?

Efter att liftarna har stängt töms den stora parkeringsplatsen vid botten och
bilköerna ringlar sig långa nerför Little Cottonwood Canyon. På Peruvian
Lodge, några hundra meter från liftarna och daglodgen, inträder
eftermiddagslugnet.

I den ångande poolen utanför fönstret simmar en kraftig man i mustasch runt på
rygg och låter det varma vattnet mjuka upp leder och muskler efter en dag på
berget.

Baren på övervåningen fylls av skidåkare som dricker öl och skrävlar
skidåkning. Bartendern spelar AC/DC och det råder en outtalad, kollektiv
känsla av stolthet över att få vara här. Om inte annat för att få vara en
liten del av allt det mytiska som är Alta, just här och nu. I baren sitter
tonvis med urklipp, klistermärken och puderbilder som alla skvallrar om
samma sak: snö. Djupt, kallt puder. Och en stolthet som liksom skriker ut:
»Du är i Alta. Du är i Alta, fattar du?«

Runt middagsbordet kretsar diskussionen återigen kring skidåkning. Och snön,
såklart. Alla har åkt skidor på många ställen, till och med i Europa, men
inget går upp mot Alta. Visst, det finns bra skidåkning på andra håll. Och
visst, heliskiing i Kanada och Alaska är grymt bra. Men snön här är ju den
bästa som de åkt, varför ska man egentligen åka någon annanstans? Nä, det
låter ju dumt ler jag och försöker få det att se ut som att jag håller med
till hundra procent.

– Du skulle vara här när det är interlodge, säger Thomas, en kille som jobbar
på lodgen och satt sig ner för att käka med gästerna. När det snöar så
mycket att ingen får lämna lodgen för lavinfaran och vägen är stängd. Man
vaknar till kraftiga explosioner när de spränger laviner och man vet att man
kommer att bli först om snön.

Att vara först ut i en halvmeter av världens bästa snö, det måste ju vara
grejen. Jag kollar ut genom fönstret, ut i den svarta natten där cirrusmoln
dragit ihop sig på himlen och filtrerar det svaga månskenet orange. Det är
snö i luften, små flingor har redan börjat falla. Imorgon kan bli en bra
dag.

Gryningen för med sig ett snöfall som bara ökar i styrka
tills sikten är nära noll på förmiddagen. Det är tur att träden står där de
står och ger kontrast till en annars jämnvit värld. Det har kommit en
decimeter nysnö på mindre än en timme, det dumpar verkligen.

Mina mungipor dras uppåt medans leendet växer inombords och fyller bröstet med
en känsla av välbehag, längtan och förväntan. Adrenalinet börjar pumpas runt
i mitt system, mina andetag blir lite häftigare, lite djupare. Det är dags
att börja bryta mitt eget guld, skapa min egen skiddröm. Det är dags att ta
reda på sanningen.

Jag vrider skidorna i fallinjen, ökar farten snabbt och släpper på i stora
svängar. Jag börjar förstå att drömmen faktiskt är verklighet. Snön är
fjäderlätt och bromsar inte farten det minsta. Ett iskallt, vitt hav sköljer
upp över låren, vidare upp över bröstet och träffar mig i ansiktet. I sväng
efter sväng.

Det är mitt första riktiga möte med den mytomspunna snön, Utah blower.
Lättare, torrare, och kallare än någon annan snö jag åkt. Världens bästa?
Kanske det. Men spelar det någon roll? En sak är i alla fall säker: Alta
levererar.

Av: Text Tobias Liljeroth