Luc Alphand – skidkonungens återkomst

I februari 1983 hälsades Luc Alphand som den franska skidvärldens nya kronprins, när han återvände till hemorten Briançon nära Serre Chevalier. Han var 17 år och hade vunnit junior-vm i störtlopp, i Sestriere. Dessutom hade han kommit tvåa i kombinationen.

Att vinna junior-vm brukar vara de blivande skidstjärnornas signum. Luc Alphand fattade ett livsavgörande beslut. I ena handen medaljerna från Sestriere, i andra handen de riktigt dåliga gymnasiebetygen. Han bestämde sig: han skulle satsa allt på skidåkningen.

Det var ett beslut som med tiden framstod som helt galet, i allas ögon utom Luc Alphands egna.

Det finns två hinder på vägen när supertalanger ska bli framgångsrika seniorer. Det ena är stora egon. Unga åkare, vana att totalt dominera sina årskullar, måste plötsligt möta jämlikar, eller rättare sagt övermän. De unga vinnartyperna är mentalt inställda på några läroår i världscupen, men sedan måste framgångarna komma. Annars krackelerar självbilden.

Det andra är skador, framför allt bland störtloppsåkarna. Utvecklingen stannar av, när tävlandet byts mot rehabilitering. Tvivlet kommer smygande.

Vad gäller Luc Alphand uppfylldes kriterierna för båda dessa hinder med råge.

Resan neråt

Med typisk fransk självtillit sa Luc att två säsonger borde räcka för att nå den vuxna eliten.

Första säsongen kom han elva som bäst, i kombinationen i vm i Bormio. Nästa säsong tog han inte en enda poäng och kraschade våldsamt i världens tuffaste störtlopp, Hahnenkamm-Rennen i Kitzbühel. Sånt kan förvandla en karriär från lovande till hopplös. Och så såg det länge ut för Luc Alphands del.

Redan då funderade han på att sluta men beskedet att Frankrike skulle få arrangera vinter-os 1992 gav ny energi. Säsongen 1987-1988 började lovande, när han kom 11:a i störtloppet i Val d’Isère. Han kom med i den franska elitsatsningen ”Top Gun” inför os 1992. Och franska skidförbundet tog ett historiskt beslut: franska skidåkare måste inte längre åka på franska skidor. Luc Alphand bytte till Atomics vinnarstall.

Ändå lossnade det inte, och krascherna var många och hårda. Det som talade till hans fördel var att han aldrig tycktes bli rädd, utan tvärtom fortsatte att älska farten.

Vid VM i japanska Morioka Shizukuishi 1993 gjorde han en av sitt livs bästa tävlingar, och kom fyra i störtloppet. Till och med hans luttrade serviceman började prata om att ”nu är det Lucs tur!” Nästa tävling: krasch igen. Luc Alphand fick gå direkt till sjuksängen utan att passera prispallen.

En dåres envishet

Vintern därpå inledde han med några bedrövliga tävlingar, och kom bland annat 53:a i Val Gardenas störtlopp. Av de franska lagkamraterna kallades han ”le chat noir” – den svarta katten, för sin otur. Andra åkare kallade honom betydligt elakare saker. Supertalangen hade förvandlats till en tragisk figur.

Men Val Gardena-fiaskot blev en vändpunkt. När Luc Alphand närmade sig 30-årsåldern hade han äntligen fått det tålamod och den koncentration som krävdes för att balansera hans galna, våghalsiga sida. Han gjorde sitt livs första säsong utan krascher och skador och tränade hårt under sommaruppehållet. Vintern 1994-1995 var Luc Alphand till sist redo, tolv år efter sitt genombrott.

Återkomsten på prispallen blev storstilad. Denna vinter arrangerades två Hahnenkamm-Rennen i rad, dagarna efter varandra. Luc Alphand vann båda. Frankrike exploderade av lycka, Paris borgmästare Jacques Chirac gratulerade och tidningarna skrev om ”Lucky Luc”.

Han vann störtloppscupen samma säsong och även nästa säsong. Den tredje och sista säsongen på toppen blev ett enda segertåg för Luc Alphand, när han vann den totala världscupen – utan att åka teknikgrenarna.

Av: Gabriel Arthur