Piero Gros – den blå lavinen

Vintern 1973-74 tillhörde Piero Gros. Blott 20 år gammal skulle han bli den yngste vinnaren av totala världscupen. Han besegrade den store stjärnan, landsmannen Gustavo Thoeni, som då hade vunnit cupen tre år i rad. Gustavo Thoeni vann visserligen både slalom och storslalom vid VM i Val Gardena. Men Piero Gros tog bronsmedaljen i storslalom och spåddes bli det nya, stora affischnamnet inom utförsåkning.

Det fanns dock ett orosmoment, den ännu yngre svensken Ingemar Stenmark. Mot slutet av säsongen 1974 fick Piero Gros en föraning om vad som komma skulle. Ingemar Stenmark började klättra uppåt i resultatlistorna

– Efter en tävling blev det känt att Ingemars ena skida hade haft en trasig stålkant, något de flesta åkare aldrig ens skulle ha försökt åka med. När Gros fick reda på det ville han knappt tro att det var sant, minns Olle Rolén, som var svenskarnas andretränare och senare blev expertkommentator på radiosporten.

Piero “Pierino” Gros blomstrade tidigt som tävlingsåkare. Som 18-åring vann han sin första världscupseger i storslalom i Val d’Isère, med startnummer 45. Det skulle faktiskt dröja ända fram till 2000-talet innan någon med lägre startnummer än så vann en världscuptävling i slalomgrenarna, österrikaren Mario Matt (nummer 47).

Dåtidens dominant var landslagskollegan Gustavo Thoeni. Som personer var de två italienarna varandras motsatser. Thoeni var tillbakadragen och tystlåten och Gros karismatisk, livfull och charmig.

I efterhand är det nog just Piero Gros personlighet de flesta minns. Att han gjorde korstecknet innan start och kastade sig i väg. Att han lät skägget växa. Att han körde enligt devisen “låt det bära eller brista” – och ofta gjorde storstilade uråkningar.

På samma sätt som svenska skolor och arbetsplatser på 1970-talet stannade upp så fort det var utförsåkning på TV, så skapade Gustavo Thoenis och Piero Gros framgångar en liknande hysteri i Italien. Landslaget döptes lite typiskt italienskt till “Valanga Azzurra” – den Blå Lavinen. Världscuptävlingar, VM och OS följdes av miljontals italienare. Men det dröjde inte länge förrän den Blå Lavinen passerades av Fjällvinden.

Det ironiska var att uppjagade TV-tittare i både Sverige och Italien ofta trodde att Piero Gros var på väg att vinna. Med sin kraftfulla, yviga stil såg han ut att åka snabbare än den kontrollerade Ingemar Stenmark.

Men efter mållinjen kunde både Piero Gros och TV-tittarna läsa på tidtavlan vem som verkligen hade åkt snabbast. Gros slet av sig skidglasögonen och kastade dem i snön.

Vintern 1975-76 blev hans sista riktigt lyckade. Han kom tvåa i den totala världscupen, liksom i slalom och storslalom. Han fick äntligen stå överst på pallen igen, när han vann specialslalomen i OS i Innsbruck.

Piero Gros fortsatte att tävla fram till 1982, då han slog sig till ro i sin lilla hemby Jouvenceaux. Byn ligger i nordvästra Italien intill skidorten Sauze d’Oulx, där Gros startade en sportaffär.

Mellan 1990 och 1995 blev Piero Gros till sist en vinnare inom ett helt annat område. Han valdes till borgmästare i Sauze d’Oulx. Som Olle Rolén säger:

– Piero Gros är lätt att tycka om.

Av: Gabriel Arthur