John Crawford drop a cliff in Whistler, Canada. Photographed in February 2012.

Själens spegel – Whistler

En av världens bästa skidorter eller ett själlöst tempel över en överkommersialiserad skidindustri? Och finns det någon själ bakom allt det glättiga? John Crawford-Currie reder ut sina känslor för Kanadas största skidort Whistler.

John Crawford-Currie • 2014-10-13

Finns själen? Teologer, psykologer, filosofer, evolutionsteoretiker, shamaner, mystiker, LSD-knaprande monoskiåkare och allehanda religiösa fanatiker från världens alla hörn har brottats med frågan i årtusenden. Och om själen finns, hur ska det i så fall bevisas? Hur kan den definieras? Går den att mäta eller på något annat sätt viktas? Var kommer den ifrån, och kan den försvinna, eller dö? Och på vilket sätt hänger den ihop med kroppen, om den nu gör det?

Många frågor, inga svar. Problemet är nog närmast att betrakta som olösligt. En grov förenkling är emellertid att man kan förhålla sig till själsbegreppet på två sätt:
Antingen är den materiella kroppen – ben, muskler, korsband, hjärna, tänder och annat kladd – och den icke-materiella andliga “själen” två åtskilda saker, sammanflätade hos människan i livet, men i övrigt fristående från varandra. Detta synsätt kallas ibland för dualism och är populär bland religionsutövare. (Många av dessa anser dessutom att själen lämnar kroppen vid dödsögonblicket och är odödlig på ett eller annat sätt.)

Eller så är själen ett romantiskt ord för summan av de miljarder hjärnimpulser vår fantastiska hjärna skickar av och an i våra huvuden och det självmedvetande som i så fall antas uppstå som ett resultat av detta. Detta kallas även för reduktionism. Vi kan anses ha en själ helt enkelt för att vi råkar vara smarta nog att sätta ett namn på den. (I det senare fallet kan man visserligen diskutera huruvida människans “jag” och “själ” är en direkt effekt av just antalet impulser och därför i teorin skulle kunna uppstå även i en superavancerad dator någon gång i framtiden – eller om summan av 1 plus 1 i det här fallet blir 3 och att något större, okänt, sker i våra huvuden och skapar just det högre medvetande som kanske eller kanske inte är själen. Men det är överkurs.)

Det här var inget jag funderade på första gången jag var i Whistler. Jag hade helt enkelt fullt upp med annat. Whistler hade då på några år gått från att vara i det närmaste okänt för den breda massan av europeiska utförsåkare till att plötsligt kallas för “världens bästa skidort” av skidtidningar, tävlingsåkare, friåkare, skidlärare, fotografer, guider och alla andra som överhuvudtaget ansåg sig ha någon som helst koll på läget.

Efter att först ha besökt mytomspunna orter som Red Mountain och Kicking Horse bestämde jag mig för att spendera några veckor i byn med ett gäng kompisar för att ta reda på hur det egentligen låg till.
Det var fina veckor. Snön bokstavligt talat vräkte ned. Varje dag. Hela tiden. Vi bodde i hålan Pemberton och tog bilen upp till skidorten varje morgon. Och varje morgon låg det trettio till femtio centimeter puder på Blackcomb. Pistmaskinerna formade pisterna till enorma halfpipes eftersom de inte mäktade med att trycka ned all snö ute i kanterna.

Jag varken såg eller åkte på Whistler Mountain eftersom vi aldrig fick tid att åka dit och eftersom det kontinuerliga dumpandet begränsade sikten till några hundra meter som bäst. De första fyra dagarna gjorde vi i princip inget annat än att åka varv på varv i Solar Coaster, köra rakt igenom parken där snömassorna innebar att man kunde göra nästan vad som helst på kickarna (“vad som helst” på den här tiden innebar på sin höjd en 360, möjligtvis med någon slags tafflig grab), sedan vidare in i den kolsvarta pisten Gear Jammer – ett passande namn – där de meterhöga pucklarna inte ens märktes under pudret. Åket kröntes av ett jätteflyg utför den korsande transporten till Mid Station med en mer eller mindre kontrollerad puderlandning i Lower Gear Jammer, och avslutades med ett kinesiskt störtlopp ned till Wizard Express.

När vi kom upp igen, utvilade efter den fyrtio minuter långa liftfärden, var de gamla spåren översnöade. Det var bara att köra på igen. Varje åk höll vi lite, lite högre fart och flög lite, lite längre över krönen.
Än idag är det bland de roligaste – och mest okomplicerade – skiddagarna i mitt liv. Till slut började vi förstås utforska systemet på Blackcombsidan ytterligare, men eftersom det aldrig slutade snöa behövde vi inte jobba för åkningen. Därför var det snarare tur än skicklighet att vi var på plats just den timmen då skidpatrullen bestämde sig för att öppna traversen Spankys Ladder. Vi såg ett gäng håriga typer snällt stå uppradade mitt ute på ett snöfält vid ett rep och förstod direkt att något var på gång. Efter några minuters väntan öppnades vägen och vi började hajka.

Vyn över Blackcomb Glacier som mötte oss efter den korta promenaden var fantastisk. Vi sparkade i bindningarna och började glida utför. I början försiktigt, sedan fortare och fortare. Efter några åk hade vi lärt oss var klipporna fanns, vilka som gick att hoppa och inte och vilka rännor som var åkbara. Vi fick några oförglömliga dagar i Sapphire, Diamond och Ruby Bowl. Snön tog aldrig slut och ytorna var till synes obegränsade. Det var paradiset.

Varje eftermiddag släpade vi sedan, svettiga, glada och törstiga, våra smala skidor genom byn till La Brasserie Des Artistes där vi drack för mycket öl, åt för mycket chilinötter och snackade puderåkning med långhåriga kanadensare i rutiga skjortor. Vi åt fantastiska middagar på Mongolian Grill och Sushi Village, partajade järnet på nätterna, pulsade genom knädjup nysnö till en taxi, sov några timmar och gjorde sedan om exakt samma sak nästa dag igen.

Efter tio dagar var vi tvungna att ta en paus. Kropparna sade ifrån. Det låg 50 centimeter puder på berget, solen tittade fram mellan snöbyarna och vi strosade omkring på byn, drack kaffe, kollade på prylar och souvenirer. Det har aldrig hänt varken förr eller senare.
På flyget hem var jag fullkomligt övertygad om två saker: Att Whistler verkligen var en av världens bästa skidorter. Kanske världens bästa. Och att Whistler hade själ. Riktig, äkta jävla skidortssjäl.

Själens spegel - Whistler
Foto: Mattias Fredriksson

Att avgöra om en skidort har själ eller ej är om möjligt ännu svårare än när det gäller oss människor. Vi brukar slänga oss lite slarvigt med uttrycket och säga att orter som Mount Baker eller kanske Chamonix har själ och att Sälen eller kanske Vail saknar densamma.

Men kan en skidort överhuvudtaget besitta en själ? Och är det i så fall ett dualistiskt förhållningssätt det handlar om, där själen är någon slags andlig omätbar kvalitet höjd över ortens historia, dess innevånare, dess besökare, antalet fallhöjdsmeter, terrängen, snökvaliteten, barerna och restauranger? Eller är det tvärtom så att en skidorts själ är just summan av dessa grundförutsättningar? Att det finns ett slags grundrecept för lyckade skidorter som är universellt och som varje riktig utförsåkare direkt känner igen, även om hen kanske inte kan spika de exakta ingredienserna?

Utan att bli alltför personlig vad gäller min filosofiska, eller möjligtvis religiösa, läggning kan jag avslöja att jag lutar starkt åt det senare, både vad gäller människor och skidorter.

Man skulle kanske kunna kalla mig för skidortsreduktionist. Om världens mest själfulla skidorter låg i Vatikanstaten eller Mekka skulle jag kanske luta åt ett annat håll, men nu gör de inte det. Tvärtom handlar det om platser som Telluride, La Grave och Revelstoke… I rest my case.

Det här är inget jag funderar på när jag återvänder till Whistler igen, tio år senare. Åtminstone inte till en början. Jag har helt enkelt fullt upp med annat. Visserligen hade jag hört rykten om att Whistler hade knackig ekonomi, att byn var sönderbyggd och att orten hade förlorat sin själ.
Men när vi rullar in i Creekside har snön just kommit tillbaka efter några dagars värme och begravt bergen i ett vitt täcke. Det finns helt enkelt ingen tid för skidfilosofiska funderingar. När bilen är felparkerad och urpackad tar vi oss snabbt upp i systemet. Målet är den högst belägna liften Peak Chair på cirka 1 800 meters höjd.

Liftköerna är skrämmande långa nere i dalen redan nu, tidigt på morgonen, men tar inte så lång tid som vi hade befarat tack vare välorganiserade kösystem och snart sitter vi i stolliften på väg upp mot Whistler Mountains topp på 2 182 meter. Under oss dundrar en aldrig sinande ström av ryggsäcksbärande åkare utför den stora konkava ytan som kallas för Whistler Bowl, på feta rockerskidor och med den lätta snön virvlande runt benen.

Vi kastar oss av liften och stakar ivrigt runt lifthuset och utför sluttningen. Efter fem-sex snabba, branta men ansträngande puderåk tillåter vi oss att slappna av och vrida ned tempot något.
Peak Chair är en fantastisk lift för den som söker både kvalitet och kvantitet. Du når lätt och snabbt otroligt stora och branta ytor och hela området är som en lekplats för duktiga skidåkare, det är bara att välja nivå på utmaningen. En sak är dock säker: vad du än hittar på så är det någon annan som gör något värre. Whistler Peak-området är utformat som en perfekt amfiteater och ingen som sitter i liften missar vad som pågår där nere.

Efter en bra, men dyr, backlunch på The Roundhouse Lodge (enligt uppgift Kanadas största restaurang) tar vi några åk med en gammal kompis och tillika skidlegend, Matti Notlind. Han är en äkta galning och en skön typ som flyttade permanent till Whistler 2011 efter att ha bott i Chamonix sedan 1984. Han har sett allt, gjort allt, varit överallt, träffat alla och har bilderna som bevisar det om någon nu skulle våga tvivla. Mattis dom över Whistler är hård:

– Byn har förlorat sin själ, berättar han.
– Fast bara på vintern. På sommaren är det en skön känsla, människor tar det lugnt och lever, men på vintern handlar det bara om pengar, pengar, pengar. Min känsla är att många gick in för hårt inför OS och nu gör de vad som helst för att få in degen. Dessutom vimlar berget av friåkare med one-piece och för stora skidor som inte vet vad de håller på med. De har ingen respekt vare sig för berget, för snön eller för andra skidåkare. Det finns förstås ett litet gäng i dalen som är seriösa, men de är inte lika extrema som de som bor i Chamonix.

Chamonix har ju äntligen fått tillbaka sin själ, fortsätter han och konstaterar att de inte kommer att flytta tillbaka dit.
– Nu bor vi i Squamish och det är fantastiskt här. Jag brukar säga att jag är en kvalitetskille, därför cyklar jag på sommaren och kör skoter på vintern, ibland med topptursprylarna på ryggsäcken. De aktiviteterna är helt unika här, det finns helt enkelt inget som är bättre någonstans i världen. När jag cyklar ser jag björnar och vithövdade havsörnar. När jag tar skotern ut i terrängen kan jag hitta områden stora som Mer de Glace i Chamonix, och jag är ensam där. Den liftburna skidåkningen däremot, och skidorten, där finns det mycket som är bättre.

Själens spegel - Whistler
Foto: Mattias Fredriksson

En eftermiddagspromenad genom Whistlers gator ger Matti åtminstone delvis rätt. Det känns lite som Disneyland – på ett dåligt sätt. Utbudet är fantastiskt och människorna trevliga, men den där genuina skidortskänslan saknas. Souvenirbutikerna 

känns lite för risiga och för många. Flera av hårdvarubutiker och uthyrningarna ägs av Whistler Blackcomb Corporation och har samma sortiment.
Detsamma gäller företagets egna restauranger där känslan saknas och priserna är uppskruvade. Men efter en magisk middag på innovativa Sushi Village och några öl på en stökig bar tillsammans med några lokala skidfilmsproducenter känns det bättre. Här blandas bybor och turister upp på ett skönt sätt. Vi träffar en annan kompis, Jenny Liljegren från Åre, som bott i byn till och från de senaste tre åren.
– Visst, det kan kännas lite som Disneyland om man är här en vecka eller två, säger hon, men ger man det lite tid hittar man pärlorna. Det finns en skön stämning här, många sköna människor, lite som i Åre fast större. Men då får man inte fastna i byn, man måste söka sig utanför. De flesta jag umgås med bor i Emerald, Alpine, Creekside eller Pemberton. Är man bara här en vecka däremot är det nog smartast att hålla sig i byn. Ta rygg på någon som ser ut att ha koll, eller ännu bättre: fråga dig fram. Folk här är otroligt trevliga och hjälpsamma.

Dagen därpå bjuder åter på fin skidåkning även om vi får söka oss allt längre bort från pisterna för att hitta orörd snö. Solen skiner, men tankarna maler i mitt huvud. Har världens bästa skidort spårat ur? Har Whistler sålt sin själ till kommersialismens, stordriftens och produktifieringens omättliga demon?
Eller är det så att ingenting egentligen har förändrats, utan det är någon slags “skidvärldens jantelag” som träder i kraft och försöker tvinga bort Whistler från skidortstronen bara för att orten suttit där så länge?

Jag bestämmer mig för att ringa facit.
Några timmar senare sitter jag med en Whiskey Jack Ale från Whistler Brewing Co. framför mig och ännu en gammal kompis, Whistlerbon Leslie Anthony, på andra sidan bordet. Leslie har bott i byn sedan 1999 och är en skidortsexpert med ett track record som heter duga – och då tänker jag inte på hans doktorstitel i herpetologi (läran om groddjur och kräldjur). Leslie är en av världens mest ansedda skidskribenter, han har besökt fler 

skidorter än vad han kan hålla reda på, skrivit två böcker om skidåkning och varit chefredaktör för Powder Magazine på den tiden då tidningen förändrade skidjournalistiken för alltid. Dessutom är han kritiskt tänkande, lite lagom filosofiskt lagd och brukar skämtsamt kalla sig själv för professor i skidortskultur.
– Om Whistler har förlorat sin själ? Svaret är ja och nej. Whistler hade en stolt och stark själ under många år, och lyckades dessutom stärka den när skidindustrin genomgick omvälvande förändringar under slutet av 1900-talet och expanderade in i det nya millenniet. Men i den giriga guldrush som uppstod inför OS 2010 blev själen helt enkelt undanskuffad, nedtrampad, kuvad och marginaliserad. Och de flesta av de människor som förstod och försvarade den gick samma öde till mötes.

– Om man tittar sig omkring idag så är frågan berättigad – men om man söker sig ut i bergen, eller på den där kammen, eller till byns utkanter och träffar de rätta människorna… då kommer man att upptäcka att känslan fortfarande finns där, dold, redo att blomma igen när den får chansen.
Han har förstås rätt, känslan finns där någonstans. Den är bara lite svårare att hitta.

Och det är svårt att gnälla på Whistler som skidort: Här finns två berg att välja på. Det snöar i snitt tolv meter varje vinter. Pisterna är breda, böljande och perfekt pistade. Offpiståkningen håller världsklass och det finns ett flertal stora och smart planerade parker.

Byn har restauranger för alla smaker och plånböcker, några av dem tillhör Kanadas och skidvärldens absolut bästa. Detsamma gäller nattlivet (givetvis finns här ett lokalt ölbryggeri). Du kan gå på bio, konserter, teater eller museum. Du kan shoppa allt från skidprylar och klätterutrustning till haute couture och konst.

Du kan bo för 1 350 kanadensiska dollar per natt på Nita Lake Lodge eller på en madrass på golvet hos några svenska säsongare. Alla är trevliga, liftsystemet modernt och perfekt organiserat. Och om det här inte räcker finns en olympisk längdåkningsanläggning, flera heliskiarrangörer, catskiing och en nära vildmark som inte gör någon toppturare eller skoteråkare besviken.
Och skulle du mot förmodan vara i behov av skidskola, sjukvård, barnpassning, zumbainstruktioner eller tantramassage så håller detta förmodligen också absolut världsklass. Behöver jag nämna att Vancouver ligger knappt två timmar bort?

Slutsatsen är att Whistler fortfarande är en av världens bästa skidorter, men ortens ägare bör nog lyssna noga på Leslie Anthonys visa ord:
– En sak är säker: en skidort, hur exklusiv den än må vara, är ingenting om den saknar själ.

Guide till whistler

Läge
Whistler ligger 125 kilometer, knappt två timmars bilfärd, norr om Vancouver i västra Kanada.

Resa
Flyg till Vancouver. Sedan hyrbil eller buss till Whistler. Shuttlebuss till och från flygplatsen på http://www.whistler.com/shuttle. Hyrbil via http://www.holidayautos.se.
Resebolagen Go West och Langley arrangerar egna resor till Whistler. http://www.gowest.se, http://www.langley.eu

Skidåkning
Åkningen sker på två berg: Blackcomb och Whistler Mountain. 37 liftar tar dig till över 200 pister och markerade åk.
Genomsnittligt snöfall per vinter är 11,92 meter. Mest snö faller i november och mars, minst i februari och april.

Liftkort
Ett dagskort kostar 98 kanadensiska dollar. Fullständig lista över liftkortspriser finns på http://www.whistlerblackcomb.com/tickets-and-passes.

Boende
Det finns alla typer av boende i Whistler, från femstjärniga lyxhotell med skyhög prislapp, till lägenheter och relativt billiga vandrarhem.
Fairmount Chateau Fem stjärnor. Hög lyxfaktor och en prislapp därefter.
Pan Pacific Fyrstjärnigt hotell beläget direkt vid Skier’s Plaza, 100 meter till liftarna upp mot både Blackcomb och Whistler Mountain.
Whistler Superior Har en mängd olika boenden för självhushåll. http://www.whistlersuperior.com
Hi Hostel Bra vandrarhem som ligger i den gamla OS-byn från 2010. http://www.hihostels.ca

Mat
Whistlers utbud av restauranger, barer och nattklubbar är gigantiskt. Här finns något för alla smaker vare sig du gillar gourmetmat med tända ljus eller att brottas med skäggiga skoterförare i rutiga skjortor. Och precis allt däremellan. Här är några favoriter.
Sushi Village (Nästan) Världsberömd sushikrog sedan 1986 där även den mest kräsne sushi-konnässör får sitt lystmäte stillat. Den karismatiske ägaren Mikito Homma, som är en passionerad skidåkare och innovativ kock, har tagit fram unika rätter som faktiskt spridit sig över världen. Trevligt, stökigt, trångt och prisvärt. Missa inte Super Hiro maki. Eller Beautiful Tempura maki. Eller Hot Volcano maki, för tusan.

Bearfoot Bistro Flådigt värre med prisbelönt kock och vinkällare i världsklass. Här kan du inleda en femrätters middag med att sabrera årgångschampagne och avsluta den med vaniljglass tillredd vid bordet med hjälp av flytande koldioxid. Om du är van vid seriösa restauranger i Stockholm, Åre eller Frankrike kommer du att uppleva både inredningen, maten, servicen och prislappen på Bearfoot som något överdriven. Men låt dig inte luras av den glättiga ytan, här serveras mat och dryck i världsklass av kunnig, trevlig och uppmärksam personal. Boka i förväg, gärna med en månads framförhållning.
Pasta Lupino Litet hål i väggen som alla “äkta” Whistlerbor rekommenderar. Här kan du käka en prisvärd pasta och sänka en panna rött utan att bli ruinerad eller lämna restaurangen hungrig. Klädkod: dovt färgad ekologisk t-shirt med diskret tryck och rejält neddragen mössa.

Creekbread Pizza Fantastisk, stenugnsbakad pizza nere i Whistler Creekside.
Ingrid’s eller Moguls Bra snabbmatshak vid Village Square, perfekt för frukost eller lunch on the run. Snabba mackor, snabba burritos, snabba smoothies och snabbt kaffe.

Vattenhål & afterski
GLC Utnämnd till Nordamerikas bästa skidortsbar av amerikanska Skiing, vilket får oss att inse att Skiing och Åka Skidor har olika preferenser. Men GLC är ett skönt ställe, som närmast kan liknas vid ett O’Learys på anabola steroider. Jättestor lokal med jättestora tv-skärmar, jättestora öl, jättestora chipsskålar och jättestora hamburgare. Här slutar skiddagen eller börjar kvällen.
Longhorn Klassisk bar med cowboystuk vid Skier’s Plaza.
Merlin’s Bar vid foten av Blackcomb.
Dusty’s Larmigt ställe nere vid Creekside.
Buffalo Bill’s Nattklubb i centrala byn.
Tommy Africa’s Stökig nattklubb med snudd på legendariska 80-talskvällar. Åka Skidors redaktion har testat de senare grundligt och ger två pudelrockande tummar upp.
Garfinkel’s, Moe Joe’s, Maxx Fish… Listan över bra hak är lång.

Skidbutiker & uthyrning
Behöver du nya skidor eller har du dansat sönder understället på afterskin? Ingen fara, få skidorter i världen har ett lika stort utbud av skidbutiker som Whistler, om ens någon. Möjligheterna att övertrassera kreditkortet är oändliga.
Evolution http://www.evolutionwhistler.com
Fanatykco http://www.fanatykco.com
Summit Sport http://www.summitsport.com
Whistler Blackcomb
http://www.whistlerblackcomb.com

Mer info
http://www.whistler.com
http://www.whistlerblackcomb.com

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top