Reine Barkered om sitt mäktiga åk i Verbier

Ah shit, det höll på att nästan på att gå vägen det där, konstaterar Reine när vi pratar med honom några dagar efter avslutningen av årets Freeride World Tour.

Det är ju typiskt att man ska trilla på lätta delen av åket.

Inför finalen på Freeride World Tour låg Reine på en delad andraplats med Kristofer Turdell. Båda hade chansen att ta hem totaltouren med en seger på den avslutande tävlingen Xtreme Verbier. Reine bestämde sig tidigt för att gå för ett vinnaråk. Och nog gjorde han det alltid. I nära överljudsfart satte han ner en enorm dubbel med stabil kontroll. Men det höll inte hela vägen. Med nästan hela åket bakom sig snubblade han på mållinjen. Åket blev därmed ett av de mest dramatiska i tourens historia.

Vi frågar honom hur det var egentligen.

Läskigt som fan. Det var lite nervigt. Jag var lite osäker på hur jag skulle köra i starten. Sedan själva åket var ju inte så mycket att fundera på. Det går snabbt ner till botten och sedan är det bara en windlip kvar.

Jag såg ju när Aymar (Navarro) satte ner det, och såg att det var en linje som betalade riktigt bra poäng. Vi hade rekat linjen tillsammans. Tänkte att när jag lägger till en raggare i botten kan det här bli riktigt bra.

Det blir ju inte lika många klippor som vissa andra kör, men med en dubbel storbracka i toppen borde man ha råd att missa någon liten klippa på vägen ner till windlippen, tänkte jag.

Men alltså, det var ju ett jäkla flyg. Två hollywood på rad.

Här krävs ett litet tillägg. “Hollywood” kallas den stora klippan mitt på det ordinare, stora finalfacet på Bec des Rosses. En brutalt stor klippa mitt i ett område där det inte finns utrymme för misstag. Sannolikt är just den klippan vad många av åkarna på touren ser framför sig innan de somnar de sista veckorna innan tävlingen och när de gör sina benböj på hösten.

Vi måttade. Den första var ganska precis lika stor som Hollywood. Med farten från den första blev den andra nog ännu lite större. Flyget blev jäkligt stort.

På sätt och vis är det lite skönt med en sådan där linje. I vanliga fall har man ju en massa funderingar kring mycket man ska försöka hinna med i åket. Hinner jag in runt den där stenen? Går klipporna att länka ihop? Här sätter man skidorna i falllinjen, och sedan sitter resten i ryggmärgen. Det är bara att köra. Full commitment. När du väl har droppat in så har du passerat Point of no return.

Kameravinkeln ljuger. Det är betydligt brantare än det ser ut. Foto: FWT

Den sista ödesdigra vinddrivan. Foto: FWT

Hur kändes det efteråt?

Först skakade jag av mig snö och tänkte att ”Jaja, jag var ju tvungen att försöka”. Jag ville ju verkligen gå för segern. Men sedan nu dagarna efter har jag ju mått fysiskt dåligt. Det var så nära. Och det hade ju varit en så bra story. Att vinna i Verbier och dessutom ta totaltouren, tio år efter att jag gjorde det förra gången. Fast då hade jag ju nästan blivit tvungen att sluta. Så det kanske var bra ändå.

Överlag sammanfattar Reine en bra säsong med två pallplatser på fyra tävlingar.

Vad gick genom ditt huvud på den sista flippen?

Jag fattade inte vad som hände. Landade helt platt på skidorna, men hade rotation kvar. Och så var det lite studsig snö, så jag poppade upp lite grann efter landningen. Sedan gick det som i slow motion. Äh, jag kanske jinxade det. Jag körde ju med andra skidor än vad jag brukar köra på Bec. Då går det som det går, skrattar Reine.

Här ser du Reines åk från Xtreme Verbier 2021