Jon Wagenus. Foto: Martin Olson

Funäsdalen

Jon Wagenius – Funäsdalens borgmästare säger som det är

Frispråkig, hemkär och okuvligt entusiastisk. Guiden Jon Wagenius i Funäsdalen lämnar ingen oberörd.

Text: Petter Elfsberg • 2021-10-19 Uppdaterad 2021-10-19

Alla som någon gång varit i Funäsfjällen kan nog känna igen känslan av någonting äkta, långt bortom smart marknadsföring och sociala medier. Här är kokkaffe och myskoxar viktigare än Instagram och Tik Tok. Och här talar personalen på Ica så grov härjedalska att det knappt är någon idé att ens fråga efter tacohyllan, oavsett om det är fredag eller inte. Det genuina genomsyrar på något vis hela Funäsfjällen och det finns en person som i princip är lika förknippad med området som fjälltopparna i sig, nämligen Jon Wagenius.

Den som har haft förmånen att träffa honom vet definitivt vem han är, Jon är ingen person man glömmer bort. Nej, Jon Wagenius är en person som i åratal har gett besökare i Funäsfjällen upplevelser värda att minnas länge. Och idag är det våran tur att genomföra en, förhoppningsvis, minnesvärd topptur på en av Funäsfjällen mest klassiska toppar med en av Funäsfjällens i särklass mest ikoniska guider.

En vanlig dag på jobbet sedan mer än 20 år tillbaka. Foto: Martin Olson
Jon Wagenius njuter av några svängar ned för Lillskarven. Foto: Martin Olson

Men först ska vi backa bandet sisådär fem decennier. Jon Wagenius föddes 1974 och är uppväxt i Funäsdalen sedan barnsben. Vid sex års ålder introducerade Jons moster skidåkning för honom och det dröjde inte länge innan han började delta på träningarna i den lokala slalomklubben.

– Fram med knäna var det enda jag fick höra! Efter någon vecka fick min tränare, Per Wilhelmsson, nog. Han tryckte in en träkil i bakkappan på pjäxorna, haha! Jag var en väldigt medioker skidåkare då, men jag tyckte det var kul, men för min del var det ingen idé att söka till något skidgymnasium, förklarar Jon och ler brett.

För Jon blev det istället en kockutbildning som präglade gymnasietiden, följt av restaurangjobb på olika skidorter i Sverige och Norge. Men bakom stekoset fanns hela tiden skidintresset kvar och slet i honom. 1996 kom Jon in på Fjälledarlinjen i Storuman, en guideutbildning uppbyggd på temaveckor där hela fjällvärlden med tillhörande utbud av aktiviteter presenterades på ett inspirerande sätt. Det var under den här tiden som det började hända grejer på riktigt för denna nu 23-åriga härjedaling. 1997 praktiserade Jon med en annan välmeriterad guidekollega i La Grave, Stefan Palm.

Jag gjorde det aldrig, det blev ingen filmkarriär. Jag vågade aldrig.


Erfarenheten växte och samma vinter ställde Jon Wagenius upp i NM i Riksgränsen på telemark och efter en femteplacering på tävlingen blev han nominerad som en av Sveriges 30 bästa skidåkare av Åka Skidor. Under denna period korsades Jon Wagenius och Free Radicals vägar. Filmbolaget hade vid det tillfället inga telemarksåkare till kommande produktioner och en fantastisk möjlighet öppnade plötsligt upp sig för Jon. Men vita duken var uppenbarligen inget för denna yngling med lös häl från Funäsdalen.

– Jag gjorde det aldrig, det blev ingen filmkarriär. Jag vågade aldrig och man fattade nog inte hur duktig man var. Det är en grej jag funderar på nu i efterhand, berättar Jon och sänker blicken för några sekunder.

Jon anno 90-tal. Foto: Martin Olson
Corporate policy. Foto: Martin Olson

Nej, någon proffskarriär blev det aldrig. Men efter avslutad guideutbildning gick Jon Wagenius snabbt en annan karriär till mötes när han startade guide- och upplevelseföretaget Strapatser strax innan millenieskiftet. Och idag har toppturer, offpiståkning, heliski och fjällsäkerhet varit hans levebröd i över tjugo år. 

Och denna krispiga januaridag har en skidjournalist, en fotograf och en gäng skidåkare som fick avstå alpresan till följd av Covid-19, äran att låta sig guidas av denna erfarna och levnadsglada guide från Funäsfjällen. Vi ska beträda klassisk mark och det är Skarvarna som står på menyn. Detta massiv bröstar upp sig i hjärtat av Funäsfjällen och går i princip att beskåda oavsett var i området du befinner dig. Mer specificerat så består Skarvarna av två toppar, Storskarven och Lillskarven, som i storleksordning helt logiskt mäter 1 260 respektive 1 224 meter över havet. 

Vi utgår från Bruksvallarna, närmare bestämt vid Fjällbäcken Lodge, en naturnära restaurang- och konferensanläggning med boende, som Jon och hans före detta fru Mia driver parallellt med guideverksamheten sedan 2003. 

– Vi köpte den lilla stugan 1999 och började bygga och några år senare var den första boendedelen klar. 2014 började vi bygga ut och idag är det 300 kvadrat, förklarar Jon samtidigt som han stolt blickar ut över sitt livsverk.

Och Jon Wagenius har all rätt att stå rakryggad inför denna fantastiska lodge som smakfullt kamouflerar sig i den lika drömska fjällmiljön. Efter diverse instruktioner och lite trivsamt snack så börjar vi tolka med skoter upp mot Skarvarna och efter nästan en mil bakom skotern står vi intill botten av Lillskarven, som enligt Jon är den fjälltopp som är lämpligast att bestiga under rådande förhållanden, och det är ingen som ifrågasätter en guide som spenderat hela sitt liv i området.

Jon gör det han gör allra bäst, tar med människor på äventyr. Foto: Martin Olson
Krispig januarisol över klassisk mark som har spelat en viktig roll i svensk friåkningshistoria. Foto: Martin Olson

Till en början visar sig vädret inte från sin bästa sida och en gråmulen himmel kombineras dessvärre med blåst och blygsamma 24 minusgrader. Men efter lite meck med stighudar, bindningar och lavinutrustning följt av några snabba steg uppför så får vi snabbt upp värmen. Till och från stannar Jon upp gruppen och pekar ut vägen eller ger några enkla tekniktips så som att det är dags att dra upp hälhöjaren. Halvvägs upp så letar sig också solen igenom molnen och det är nu nästan så där trivsamt som man föreställer sig när det kommer till att gå på topptur.

När vi når ett flackare parti strax innan toppen tar plötsligt ett dunsande ljud uppmärksamheten från vår i övrigt trevliga konversation. 

– Det var snön som satte sig!

Därefter fortsätter han tydligt men lugnt förklara att om terrängen varit brantare så hade det sannolikt gått en lavin. Obehagligt, men tyvärr går det inte att undkomma detta lömska fenomen som dessvärre alltid är närvarande på ett eller annat vis för alla som vistas i bergen under vintertid, och därmed fortsätter diskussion på ett naturligt sätt.

– Jag var med och drog en stor lavin i Engelberg 02-03 någon gång… det var en massiv jävel! Jag drogs med. Och jag visste inte vad som var upp eller ner när jag sveptes med och tumlade under snön. Men till slut stannade allt och jag insåg att jag måste göra något, när jag sträckte på mig satt jag bara fast från höften och nedåt. Men munnen var full med snö, långt ner i halsen satt det. Det dröjde flera sekunder innan jag kunde andas… huvva. Säger Jon med en allvarlig ton i rösten.

Tids nog når vi toppen utan vare sig snöskred, skavsår eller något annat ovälkommet inslag. Däremot fortsätter solen att skina från en högst välkommen blå himmel och denna i övrigt ganska kyliga dag börjar plötsligt kännas riktigt behaglig.

Hudar tas av och gålägen aktiveras innan det är dags för den efterlängtade belöningen utför. Dock så har det (ovanligt nog) inte snöat på länge i Funäsfjällen, vilket förstås känns på underlaget. Det till trots så lyckas vi hitta några orörda fluffiga fläckar här och var och det går till och med att urskilja några klassiska glädjerop längs vägen ned så att det i det närmsta ekar mellan Skarvarna. Och nog är det rolig åkning allt. Lillskarven levererar en intressant terräng bestående av varierad lutning och massvis av små klippor och formationer som inbjuder till lek och skoj.

Jon anno 90-tal. Foto: Martin Olson
”Ni skriver ju bara om Åre.” Inte helt oväntat har Wagenius gott om åsikter om Åka Skidor. Det är helt ok. Foto: Martin Olson

Efter en välförtjänt lunchpaus i en solgrop så beger vi oss återigen upp mot toppen för ytterligare ett åk. Jon är fortsatt entusiastisk och nu lyser verkligen det genuina igenom hos denna vindpinade karaktär. Trots att detta sannolikt är en rutintur för Jon, med halvdan snö och påtaglig kyla på hemmaplan, så låter han oss ta del av historier och anekdoter från svunna tider och glömda dagar med största entusiasm och med en uppenbar kärlek till skidåkning. Han bjuder på hela sig, hela tiden.

Det går ju att inbilla sig att dessa klassiska fjälltoppar som vi just nu befinner oss intill spelar en viss roll. Faktum är att Skarvarna sannolikt har en viktig plats i modern tids friåkningshistoria. Detta är nämligen den forna arenan för Svenska Mästerskapen i Extemskidåkning som arrangerades sju år i rad med start vid millenieskiftet, och spindeln i nätet för detta spektakulära evenemang hette förstås Jon Wagenius. Här har åkare som Sverre Liliequist, Wille Lindberg, Janette Hargin och Marja Persson gjort upp i tuffa och ärofyllda bataljer. Det har åkts både fort, fel och farligt nedför dessa branter.

– Sverre har gjort ett riktigt sjukt åk på Storskarven back in the days. Det var ingen som ens trodde det var möjligt att åka där han åkte, men han tog sig ned, helt otroligt! Och sista året körde vi kval på Lillskarven, det var då Reine Barkered breakade och vann sin första tävling.

Första gången jag var uppe på Skarvarna var jag femton år, efter det var jag fast.


– När jag arrangerade den första tävlingen år 2000 var det dels för att få bort stämpeln att Funäsfjällen bara var ett längdparadis. Sedan körde vi detta i sju år, hundratals åkare har varit med. Alla jobbade ideellt och vi gick back alla år utom det sista, då gjorde vi en vinst på tiotusen kronor, haha… det var inte hållbart.

Idag arrangerar Jon fortfarande tävlingar men nu är det barnens tur att briljera och sedan fem år tillbaka har Jon roddat Svenska Mästerskapen i friåkning för juniorer i Funäsfjällen. Han är också drivande i Funäsdalens föreningsliv med friåkningsklubben som tränar varje vecka i området.

– Jag är glad för ungarnas skull. Det kommer nog vara någon från Funäs på Freeride World Tour om några år om de bara fortsätter, och det hoppas jag.

– Jag har döpt många av mina first descents här i trakten efter mina barn. Messners Ränna, Fannys Vägg och Zebs Kanon. Och Agnes var med då jag och Magnus Loo körde Ridges of Pain på Storskarven, så den är tillägnad henne, säger Jon med ett leende på läpparna.

Skarvarna. Foto: Martin Olson
På väg till ännu en dag på kontoret. Foto: Martin Olson

Sedan tar vi av stighudarna från skidorna för andra gången idag. Den härjedalska fjällvärlden tonar åter upp sig framför ögonen på oss och det är enkelt att förstå tjusningen i att ha tillgång till detta intill sin bakgård. Vi tar en annan väg ned denna gång som är snarlik vår första variant. 

Ibland är det hårt, ibland är det mjukt, men skidglädjen är fortfarande stor och samtidigt som vi glider ned mot botten av berget så börjar solen sakta skymma och kylan blir åter allt mer påtaglig. Jon sätter fast tolkningslinan på skotern och det dröjer inte länge innan vi sitter djupt tillbakalutade i en varm soffa på Fjällbäcken Lodge samtidigt som Mia och Li serverar oss ett gravat lamm och en röding från Helagsområdet. Smakerna fullkomligt exploderar och maten smälter i munnen. 

Kanske smakar det extra bra just idag med några färska höjdmeter i benen, men mest sannolikt så är maten vi bjuds på bara vansinnigt god. Jon har ju trots allt en bakgrund som kock vilket givetvis präglar kvaliteten på maten som serveras på den egna lodgen. Vi småpratar lite om dagens strapatser på Skarvarna samtidigt som vi avrundar eftermiddagen med att bläddra i några gamla fotoalbum från en svunnen och nostalgisk tid i Funäsfjällen.

– Första gången jag var uppe på Skarvarna var jag femton år, efter det var jag fast, avslutar Jon och sätter därmed punkt för dagen.

Tiderna förändras, men Funäsfjällen och Jon Wagenius består.

strapatser.se
fjallbacken.se


Text: Petter Elfsberg • 2021-10-19
ArtiklarFunäsdalenJon Wagenius

Copyright © 2024 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Karlavägen 96, 115 26 Stockholm, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Rulla till toppen