Nere i dalen är det barmark och vårkänslor, uppe på berget njuter Filippa Ring av orörd kallsnö i Col des Hauts.
Magiska Mauriennedalen
En hel dalgång, mitt i Alperna med väldigt lite trängsel och magisk åkning. Linus Meyer tar sig till Mauriennedalen i Frankrike och upptäcker en ny pärla som slår honom med häpnad.
I skenet av ett stearinljus i en strömlös stuga långt inne i den svenska fjällvärlden får jag för första gången höra talas om Mauriennedalen.
Det är den i Sverige bosatta bergsguiden Fred Buttard som efter en genomgång av morgondagens åk får något lyriskt i blicken när samtalet glider in på Mauriennedalen, dalen där han växte upp.
Fred beskriver Maurienne som en gömd dal mitt i Alperna, inklämd mellan franska Val d’Isère i norr och Sestrière i Italien i söder. Att något sådant skulle finnas mitt i Alperna kändes helt osannolikt.
Jag tänker på alla gånger någon berättar om okända eller bortglömda skidorter med ospårad lössnö flera dagar efter snöfall och jag känner mig skeptisk. Kanske är jag märkt av alla de gånger jag lyssnat på dessa sagor, åkt iväg och blivit besviken.
Som den gången då jag hört rykten om en ny puderhåla i Italien. Taggad till tänderna gav jag mig av till en skidort och möttes av två knappliftar och en fallhöjd som en barnbacke, duggregn och en längdskidåkningstävling.
Jag hade i min iver att upptäcka en ort där ingen i vår bekantskapskrets åkt skidor satt på mig skygglapparna och glömt att kolla fakta.
Fred nämner de fyra största skidorterna i Mauriennedalen: Bonneval med högalpin åkning på glaciärer, Val Cenis med sin skogsskidåkning, Aussois med sin solsida och Termignon med sina nordsidor.
Jag känner inte igen en enda men blir väldigt nyfiken. Kanske finns det ändå en dal som har legat gömd för våra skandinaviska lössnödrömmande ögon.
Trots att det inte snöat på tio dagar och att ett stort högtryck parkerat över området är jag oerhört förväntansfull.
Jag trycker näsan mot bilrutan när vi rullar in i dalen, känner igen känslan. Samma känsla som jag hade när jag för första gången rullade upp mot Alagna för att göra min första säsong för 20 år sedan. En upprymdhet över att se något nytt och inte veta vad jag har att vänta mig.
På kvällen möter jag den lokala guiden Sylvain Rechu, som är uppvuxen i dalen. Han hävdar att han åkt orört puder samma dag, jag har svårt att tro honom.
Nästa morgon möter vi de fartälskande friåkarna Filippa Ring och Joakim Johansson som tagit en paus i säsongandet i Verbier för att se om sagan jag tidigare berättat för dem, den glömda dalen med de fyra glömda skidorterna, verkligen stämmer.
Bonneval som ligger längst in i Mauriennedalen blir den första skidorten vi besöker. Skidsystemet är inte stort och består till stora delar av sittliftar och långa knappliftar men kan ända stoltsera med en fallhöjd på 1 200 meter och inga liftköer.
Den sista släpliften är lång, mycket lång, vi når toppen av systemet, kastar skidorna på axeln och tio minuter senare breder en brant nordsida med bara några enstaka skidspår ut sig under våra fötter.
Trots att det är närmare två veckor sedan det senaste snöfallet och solen har lyst från en klarblå himmel sedan en vecka är snön otroligt lätt.
Åkningen är högalpin, lite exponerad till en början, vi följer några branta ryggar och till sist flackar åket av lite. Här blir snön lite sämre men är fortfarande bra.
Sylvain tar fart över det flacka partiet, mina lår brinner av mjölksyra men åket är inte slut än, vi är bara halvvägs. En lång släplift upp igen, en travers och så breder nästa ospårade yta ut sig.
– Jag var här för tre dagar sedan med en grupp, men ingen verkar varit här sedan dess och spåren har blåst igen, säger Sylvain när han ritar första spåret i den oåkta ytan.
Filippa och Joakim är tysta men ler stort under all snö som sprutar upp i ansiktet. En dag, en skidort och ett åk räckte för att få oss att inse att berättelsen om den gömda dalen mitt i Alperna var sann. Sagan fortsätter att leverera.
Skidorterna Val Cenis och Termignon är ihopbyggda och bildar tillsammans dalgångens största skidsystem.
Här finns det mycket varierad åkning, nordsidor och smala korridorer i Termignon, vacker lärkskog i Val Cenis. Även här är en ovanligt stor del av liftarna knappliftar. Lärkskogen passerar sakta runt mig under liftfärden.
Här har den ibland så förhatliga solen förvandlat snön till sorbet och det bjuds på vårskidåkning i februari.
I toppen av systemet sätter vi på stighudarna för något som ser ut som en enkel stigning till ett pass. Men för första gången märker vi att det inte har snöat på länge. Vind och sol har förvandlat snön till något som mest liknar is.
– Extrem randonné, ropar bergsguiden Sylvain samtidigt som han försöker hacka spår med en isyxa för att vi lättare ska ta oss upp.
Passet Col des Randouillards är en labyrint av stora klippblock och smala korridorer. Gömd bakom ett block börjar en korridor som vid första anblicken slutar i tomma intet, men efter lite tricksande mynnar ut i en bredare korridor.
Här har den ibland så förhatliga solen förvandlat snön till sorbet och det bjuds på vårskidåkning i februari.
Det är en oerhörd fördel att få åka med bergsguider med stor lokalkännedom och det blir inte sämre när de har glädje och lekfullhet i varenda sväng, något som smittar av sig.
Varje gång Filippa eller Joakim föreslår en klippa där de vill droppa eller var de kan lägga en sväng så hoppar Sylvain högre eller svänger större och varje gång med ett glädjetjut.
Vid slutet av rännan nere i Vallée de Clairy gör vi en kort travers och plötsligt är snön mjuk och fluffig igen och lärkträden står lagom glest placerade när vi åker in i Val Cenis.
Här märks det att vi är i en lite modernare skidort. Liftarna är lite nyare och snabbare och jag tycker mig till och med kunna ana en liftkö.
Åket vi är på väg till har tre olika namn beroende på vilken by i Mauriennedalen man kommer från. Col des Hauts om du bor i Aussois, Bonnenuit om du bor i Termignon och La Faculta om du bor i Val Cenis.
Snön är oroväckande hård i passet där vi tar av oss stighudarna som fladdrar vilt i den hårda vinden innan vi lyckas få ner dem i ryggsäcken.
När vi kommit ned en bit i den mycket stora dalgången, i lä från vinden och åkt oss varma i den nu så mjuka snön bjuds det på traditionell fransk picknick med vin, lokala ostar och korvar.
Vi ser ut över den just nu ganska snöfattiga dalgången. Än en gång förvånas jag över avsaknaden av andra åkare.
Freds slogan för sin firma är “We are skiers not flock animals” och den passar väl in i denna dal.
De flesta skidorter kan vara fantastiska i bra förhållanden, allt från Lindvallen till Engelberg, men att presentera den här formen av otrolig skidåkning som Maurienndalen visat upp trots rådande väder och snöförhållanden är nästan overkligt.
Freds slogan för sin firma är “We are skiers not flock animals” och den passar väl in i denna dal.
Som alla sagor har även denna ett lyckligt slut. Vår sista dag återvänder vi till Bonneval där resan började.
Vi försöker spåra upp så mycket som möjligt av den fortfarande oåkta och mjuka snön. Vi stannar till i den lilla bilfria bergsbyn L´Ecot för en sista lokalbryggd öl för att sedan åka slalom mellan kälkåkarna ned till bilen.
En ny dalgång har fått en plats i mitt hjärta och jag kan bara drömma om vad den kan bjuda på när den visar upp sig från sin allra bästa sida.
Text: och foto: Linus Meyer • 2022-09-25
Artiklar • Frankrike • Skidorter • Aussois • Bonneval • Frankrike • Linus Meyer • Mauriennedalen • Savoie • Skidåkning • Termignon • Val Cenis