Arctic 12 – ett svenskt skidäventyr utöver det vanliga

Med fingrarna halvt avdomnade hugger jag desperat med isyxorna i den porösa blomkålssnön. Stegjärnen krafsar efter grepp samtidigt som någon hårt drar mig i repet uppför den vertikala snöväggen. En tilltagande vind får remmarna på ryggsäcken att snärtigt fladdra när jag tar mig upp på den knappt två meter breda bergskammen som sammanfogar Sarektjåkkås nordtopp med Stortoppen. En storm är på väg in och den där efterlängtade fikapausen får vänta.

Bakom ett frostigt skägg flåsar en fransman när han ihärdigt och trots en köldfaktor på säkert 25 minus, barhänt drar mig i repet över kanten. Tydligen får han bättre grepp utan handskar. Jag kommer flämtandes på benen, knyter mig lös och pustar ut medan repet skickas ner igen. 

En timme tidigare hade Benjamin själv klättrat upp på kruxet med en näst intill lodrätt bergsvägg stupandes 600 meter ner under sig. Med tanke på snökvalitén ställer jag frågan, »challenging conditions?«

– No, just winter conditions, svarar Benjamin.

Här på cirka 2 000 meters höjd får vi en god överblick av Sarek nationalpark. Vita fjälltoppar fyller landskapet till horisonten. Vi ser tydligt Akkamassivet i norr och vad som nu väntas när de solbelysta fjälltopparna runt om oss sakta översköljs av det insvepande havet av tjocka stratucumulusmoln. 

Jag tittar ut över bergskammen, sedan på Reine som kom upp strax före mig. Vi skakar båda på huvudet. »Vad håller vi på med för dumheter egentligen?« säger Reine som knappt lyckas överrösta den starka vinden. Repet trasslar, temperaturen sjunker och snart försvinner sikten.

– Are you youtubers? 

En ung tjej står vid vårt middagsbord på Kvikkjokks fjällstation och ser nyfiken ut efter att hon fått servitrisen att ställa frågan. Ett lätt skratt sprider sig över bordet. Vi förstår att hon undrar eftersom vi pratat engelska och filmat sen vi kom in i restaurangen. Vi förklarar att vi är skidåkare som ska ut på en expedition och göra en film om äventyret.

Tillsammans med Erin Smart, Jackie Paaso, Reine Barkered och Benjamin Ribeyre har vi som mål att under kommande fyra veckor klättra upp och åka nerför Sveriges tolv 2 000-meterstoppar. Detta ska göras i ett svep och för egen maskin, med start i Kvikkjokk och målgång i Nikkaluokta. En beräknad sträcka på cirka 400 kilometer. 

Av gruppens CV att döma är vi ett starkt gäng, där paret Erin och Benjamin som erfarna bergsguider bosatta i La Grave har många expeditioner under bältet. Jackie är hjärnan bakom hela projektet och tillhörande världseliten i friåkning, tillika hennes man Reine, även känd som »The Mayor of Stomptown« från Freeride World Tour.

Intensiva dagar med förberedande packning samt en lång bilkörning har gjort alla trötta och en viss stress präglar stämningen i gruppen. Det känns som att hälften är glömt och samtidigt att för mycket plockats med. 

Den ursprungliga idéen vars planering började över ett år tillbaka, var att utforska delar av Denali nationalparks mindre besökta regioner. Restriktioner och förbud ledde till att resan istället blev omgjord till en brantåkningsexpedition i franska Alperna, som sedan de globala omständigheterna hindrade och ledde till plan C; Lappland, efterföljt av en betydligt kortare planeringsperiod. 

Men bara för att våra svenska fjäll är lägre än de i Alaska och Alperna ska man inte underskatta utmaningen som det innebär.

När skotersurret tystnar efter att vi viker av från Kungsleden ser vi inga mer människor. Här finns varken stugor eller mobiltäckning. Kvikkjokks varma fjällstation blir mer avlägsen för varje steg och vi är själva med endast den mat och utrustning som är packade i pulkorna. Som fotograf är jag priviligerad att dra en lite lättare pulka än resten av gruppen som vägt in packningen på mellan 50 och 70 kilo per person. 

Vetskapen om att det blir minst tolv tältnätter innan första värmande stugkamin kan torka blöta strumpor och innerskor medför en lätt ångest. 

Men den stora oron som funnits redan innan avfärden är hur vi ska handskas med lavinläget. I Kebnekaisefjällen har en kall och snöfattig början på säsongen format kristaller som sedan snöats över och begravts. I Sverige slås sådana lager ofta sönder tidigt av vindar innan det snöar igen, men inte denna vinter. Nu på vårkanten ligger därför det svaga lagret djupt under snötäcket, vilket kan innebära enorma släpp.

Så för att lyckas med samtliga toppar inom tidsramen kräver det först och främst att vi har säkra vägar för att ta oss upp och ner för bergen. Det väntar en prövning i både fysisk och psykisk uthållighet som också kräver vädergudarnas tillåtelse och förutom Kebnekaise har ingen av oss heller klättrat upp på någon av topparna tidigare. 

Att det är två par i mixen med tre olika nationaliteter, bakgrund och erfarenhet gör sammanhanget extra intressant.

Trots de tunga pulkorna är det en befrielse att skida bort från civilisationen och ut i det okända. Stressen lättar och det känns underbart att äntligen vara på väg. När de väderbitna saxofonbjörkarna glesnar och det mäktiga Pårtemassivet reser sig i horisonten sprids ett leende på allas läppar. Det är storslaget och sagolikt vackert och äntligen får vi se det vi är här för. 

Vi tar en vilopaus, knäpper några bilder och tittar ut över fjällen ett tag. Sarek, ibland benämnd som »Europas sista vildmark« och innehavare av sex av våra 2 000-meterstoppar. Här finns varken markerade leder eller stugor att bo i. Detta spektakulära område med nästan 100 glaciärer, slingrande floddeltan och långa dramatiska dalgångar ska bli vårt hem de kommande dagarna.

Det ökade intresset för toppturande inom skidvärlden är en positiv utveckling. Ju fler som kommer ut och kan uppskatta naturen, desto fler lär bry sig om att ta hand och bevara den. Att folkhälsan och prylarna blir bättre är också en trevlig bieffekt. 

Men samtidigt som intresset för denna aktivitet ökar blir det alltmer konkurrens om de fina orörda åken och sannolikheten att emellanåt få ha »fjället för sig själv« minskar. En aprildag i Storulvån kan numera ofta liknas bilderna från Hillary Step på Mt Everest med ringlande pärlband av skidåkare på väg upp för Snasahögarna. 

Det har helt enkelt blivit så att man behöver ta sig allt längre ut i vildmarken för att komma åt de där tomma slätvita fjällsidorna utan att behöva påbörja anmarschen klockan 04.00 på morgonen för att lägga den första svängen innan traktens mest hängivna morgontuppar kommer.

Pandemiläget har fått fler människor att stanna i Sverige denna säsong och jag väntar nästan bara på att se ett par skidspår till i den hittills orörda snön. Men de enda utomstående spåren jag ser är harskutt och avtryck från fjällripor när vi sätter upp tälten.

Sent på kvällen får vi en prognos som säger att vädret bara kommer vara fördelaktigt en dag till innan en storm rullar in. Detta innebär att bocka av de två första topparna en dag tidigare än planerat och det blir således en strapats på drygt 40 kilometer och 2  000 höjdmeter. Ett maraton, fast med skidor, kryddat med lite höjdmeter. Dags att sättas på prov.

Det blir automatiskt att Erin och Benjamin kom att leda gruppen. Även fast de tillhör den yngre åldersklassen i gänget har de god erfarenhet av den här typen av turer och är byggda för uthållighet. 

Förutom sin hemmaplan i Alperna har Benjamin och Erin varit på expeditioner tillsammans i bland annat Alaska och Nepal. Erin växte upp i Washington, men spenderade mycket tid i de franska Alperna och kom med tiden att flytta till La Grave där hennes bror Miles redan hade jobbat som guide i några år. Där träffade hon Benjamin som på 30 år är den yngsta i gänget, och har en lång resumé av imponerande klättermeriter.

Efter en dag av svett, lätt vätskebrist och faktiskt ett helt ok åk ner från Bálgattjåhkkå kommer vi i ett stapplande tempo men helskinnade tillbaka till tälten med de två första topparna avklarade. Det har varit – utan att gå in på för mycket detaljer – något som kan sammanfattas som en rivstart och pågick i nästan 16 timmar.

Här kravlandes på botten av Maslows behovspyramid smälter jag snö över stormköket för att stilla törsten och famlar efter snuttegodiset som ska tillgodose det rådande kaloriunderskottet. 

Vi är alla trötta, även om våra bergsguidevänner verkar mindre berörda än resten av oss. Erin hade till och med styrkan att dra Jackie en bit när energin dippade på slutet. Jag stöttar mig med att turen är lång, så jag hinner säkert komma i form jag med…

Samtidigt som det känns häftigt att ha klarat av en sådan här strapats så blir det lite paradoxalt när man är ute för att njuta av skidåkning och friluftsliv och samtidigt måste stressa igenom upplevelsen för att hinna med allt inom säkerhetsmarginalerna. 

Men vad är egentligen de olika förväntningarna i gruppen? Är vi här för att njuta, eller är det mer en oundviklig suffer fest som vi nu måste uthärda. Tankarna snurrar och för att stärka motivationen söker jag en djupare mening med varför vi egentligen är här.

Havet av stratucumulusmoln sveper in över Stortoppen i Sarektjåkkå där vinden piskar oss medan vi fumlar efter skidorna med kalla händer. Vi klickar i techbindningarna och låser tådelarna. Att tappa en skida här kan vara fatalt, snön är hård och ojämn samtidigt som hajar lurar längre ner. 

Reine och Jackie kör först. De får det att se så enkelt ut, stundvis nästan njutbart och det syns tydligt vilka som är friåkarproffsen.

Efter ett ansträngt antal svängar är vi till sist nere på Mihkájiegna-glaciären igen. Två toppar till är avklarade, men Nordtoppen visade sig för tekniskt knepig att komma åt från Stortoppen med skidor på, samt en lavinfara som inte var värd risken. Samma sak fick gälla för Buchttoppen i samma massiv. 

Det är lite av en besvikelse, men samtidigt skönt och mer logiskt att klättra utan skidor på ryggen som ändå hade saktat turens helhet för att bara åka några meter från toppen. Att komma åt de här topparna och åka en säker nedfart skulle annars innebära minst fyra dagar extra omväg, förutsatt att vädret gav tillåtelse. Marginaler för en sådan extratur finns inte.

Vår vistelse vid Sarektjåkkå får ändå ett fantastiskt avslut när ett tunt molntäcke lättar och solen får lysa upp oss medan vi får ett klassiskt vårslush-åk från Sydtoppen – en fullkomligt sagolik nedfärd som får alla att glömma de oåkta topparna för stunden. 

Äntligen lite »typ 1«-roligt efter flera dagars överlevnad i tält med nätter som ibland krupit under 20 minus. Leendena går från öra till öra och vi stannar till ett tag, tar en fikapaus och tittar på fjällmassivet som vi nu stolt kan lämna med hakan i vädret.

Erin och Benjamin har fortsatt föra kommandot för turen. De är fysiskt starka och spårar ofta åt oss när vi går de långa sträckorna med pulka. Det är bra att ha någon sorts struktur med ledarskap, men det är samtidigt en underliggande ton av negativitet som skvallrar om missnöje med prestationen från övriga i gruppen. Flera gånger när åsikter och förslag från andra gruppmedlemmar presenterats har dessa blivit åsidosatta. 

Uppe på fjället när det kommer till tekniska klättersegment är vi oerhört tacksamma för deras kunskap och upplevelsen vi får tillsammans men när det kommer till många andra aspekter känner jag att Reine och Jackie borde få mer gehör. Erin och Benjamin  är proffs med väldigt god bergskompetens, men behandlar oss andra, enligt min upplevelse, alldeles för ofta som okunniga klienter.

Tempot är högt och det ges ingen längre tid för att stanna upp, njuta och kanske ta en lunch i solen. En behövlig energipåfyllning som jag tror hela gruppen skulle må bra av istället för dessa snabba energitillskott i form av bars någon gång i timmen. Att gå ner i vikt är oundvikligt på den här typen av projekt, och tempot i kombination med bristen på riktig mat under transportdagarna blir som ett extra minus på kalorikontot. 

En timme hit eller dit borde vara obetydande, men samtidigt märks det att framför allt Benjamin är frustrerad över att det går för långsamt. En underliggande irritation börjar dela gruppen och det skapas en slags märklig stämning där jag upplever att ett gäng blir guidade mot sin vilja av guider som mer förväntade sig att vara »lediga« på denna tur. Jag anstränger mig för att koppla ifrån en stund, slänger på musik och fokuserar på den vackra omgivningen istället.

Det orörda och vilda vinterlandskapet vi rör oss i har fjällmassiv i världsklass. Tillgången och att få uppleva detta världsarv är inget att ta för givet. Många av fjällen här inbjuder till fantastiska åk och under våra transportdagar går vi och fantiserar om linjer som borde åkas. Det får mig att tänka på att det lika gärna skulle kunna gått en väg här, att det skulle kunna vara en korsning av skoterleder eller en gigantisk skidanläggning. Tveklöst hade det varit en fullkomligt magisk anläggning som påmint om något i Alperna. Men tystnaden, stillheten, och allt det vilda är precis vad vi vill ha och jag tror vi alla mår bättre av att bevara den här typen av områden istället för att exploatera dem.

Belöningen att komma till den varma Akkastugan efter att ha spenderat nästan två veckor i minusgrader trodde vi inte kunde toppas tills stugvärden bjuder på nybakad sockerkaka. Vi njuter samtidigt som vi sneglar ut genom fönstret i ett försök att se Akkamassivet bakom molnen. 

Sveriges längsta åk med runt 1 600 meters fallhöjd från toppen ner till sjön Akkajaure är något jag sett fram emot i många år men när topptursdagen väl kommer blir den lite annorlunda än vi trodde. Förvånande nog blossar det upp en konflikt mellan Erin och Benjamin. I jämförelse med Sarekfjällen är Akkas stortopp en betydligt lättare tur, men de verkar vara oense om hur vi ska gå upp på säkraste sätt. Grälet fortsätter och väl på toppen när Benjamin inte ser, faller Erin i gråt. Jackie håller om henne i ett försök till tröst. Jag ger henne några peppande ord, men det känns som att detta behöver redas ut när vi är nere från berget.

Samtidigt som stämningen i gruppen känns halvt miserabel får jag ändå ta tillfället i akt och njuta lite av den topp som jag spanat på i flera år. Härifrån ser vi ut över Sarek och Stora Sjöfallets nationalpark medan solen långsamt sänker sig mot horisonten. 

Vi rycker stighudarna och känslorna läggs åt sidan för en stund när vindpinad blomkål krossas under belagen. Även fast snön är kass är det ett underbart åk. Mest för att jag vill att det ska vara det, men också för att solnedgången och miljön inviger en episk känsla. Detta kröns senare av ett kraftigt norrsken som skimrar över våra tält vid Akkajaure. 

Och under den grönmålade himlen ser jag två röda prickar i mörkret när Erin och Benjamin anammar fransk kultur och tar sin afterski-cigg. De ser ut att vara vänner igen.

Likväl som våra färdvägar går upp och ned är det en bergochdalbana av känslor genom turen. När en topp avklarats är alla ofta nöjda och glada men så snart vi är på transportsträckorna så fylls den där bägaren med bitter stämning snabbt upp igen. Att de två paren sover i varsitt tält får mig också att undra hur mycket som pratas om varandra och spär på bägaren. Och på vår färd mot Sveriges tak Kebnekaise, så kommer till sist droppen som får allt att rinna över.

Framskridandes på isen finner jag mig tillsammans med Reine och Jackie. För ovanlighetens skull var det vi som var i täten. Vi tycktes glida bättre men fick snabbt höra att vi rörde oss för fort och att vi skulle ha svårt att orka alla dagar om vi fortsatte i detta tempo. Alla förvånades av kommentaren då vi rörde oss utan större ansträngning på detta underlag, till skillnad från övriga dagar när vi legat och jagat täten.

Om någonting blev bättre av diskussionen är oklart i stunden, men det som sades behövde definitivt komma ut.

---

Någonstans här fick Jackie nog och en lång argumentation bröt ut. Det var dags för det stora snacket som förr eller senare behövde komma. Benjamin hade en stark åsikt som han stod fast vid medan Jackie hade en annan. Samtidigt försökte Reine och Erin utöva någon form av diplomati med respektive partner. Själv står jag bakom kameran och tänker att det här blir bra TV. 

Den underliggande irritationen som känts av, blir bekräftad när Benjamin deklarerar sina åsikter om hur han tycker expeditionen varit sedan starten. Och efter att alla sagt sitt så skidar vi vidare i något slags melankoliskt tempo där ingen riktigt vill göra anspråk på täten. 

Om någonting blev bättre av diskussionen är oklart i stunden, men det som sades behövde definitivt komma ut.

Flera dagars sol och varmt väder har smält mycket snö i området. När vi närmar oss Kebnekaise får vi hjälpas åt att bära pulkorna över myren vissa sträckor och sen trampa genom rutten snö. 

Förutom denna värmebölja är det en stark kontrast mot Sarek när vi kommer fram till anläggningen vid Kebnekaisefjällen. Vi har nu helikoptrar som cirkulerar över huvudet, skotrar som kör folk till höger och vänster medan mängder av människor i olika stilar och slag lufsar runt mellan byggnaderna – allt från klassiska turskidåkare och hurtiga skidalpinister till rymdhippies och alkoholglada semesterfirare. 

Det är härligt att se denna mångfald, men vi tycker alla att det går lite till överdrift när vi strax nedanför Kebnekaises glasstrutsliknande sydtopp blir mötta av två helikoptrar som lastar ut en handfull selfiestickbeväpnade Stureplanskaraktärer med pilotbrillor och sneakers. Det tjoas och tjimmas, tas bilder och sen hoppar de in i helikoptrarna igen och försvinner lika snabbt som de kom.

Det tjoas och tjimmas, tas bilder och sen hoppar de in i helikoptrarna igen och försvinner lika snabbt som de kom.

---

Vi tittar på varandra och har någon form av ett kollektivt »WTF-moment« innan vi fortsätter upp.

Lavinläget som i början på vår resa var extremt riskabelt har hunnit stabilisera sig och mycket har redan släppt. Vi ser flertalet käglor på fjällen runtom oss, vissa med brottkanter bredare än fotbollsplaner. 

Vid nordtoppen är snön hård och vi tar oss vidare norrut mot Pallins korridor. Uppifrån ser rännan helt ok ut och första svängen går bra. Men det visar sig snabbt att hela nedfarten är en ren isbana med endast ett tunt skal av hårdsnö ovanpå. Med en ihållande lutning på 45-grader rakt ner i bergschrunden är det med lite blötare kallingar och isyxan framme som jag kommer ner på Storglaciären.

Från början var det tänkt att Kebnekaise skulle bli vår tolfte och avslutande topp. Men av olika anledningar blev det mer praktiskt att ta Kaskasapakte och Kaskasatjåkka efteråt för att sen avsluta med nytillskottet i 2 000-metersklubben; Sielmatjåkka. 

För några år sen, närmare bestämt 2016, gjorde Lantmäteriet nya laserskanningar över fjällen i en del av ett projekt att fastställa en nationell höjdmodell. Här visade det sig att Sielmmácohkka som tidigare uppmätts till 1 997 meter över havet egentligen hade höjden 2 004 meter. Sverige hade helt plötsligt tolv 2 000-meterstoppar istället för den tidigare officiella siffran elva. 

Det finns såklart folk som tycker dittan och dattan om hur många topparna egentligen är, beroende på hur man ser på vad det sticker upp för knölar på en rygg och vad som ska räknas som topp eller inte. Men vi har valt att utgå från de topparna som är markerade på fjällkartan. 

Till skillnad från den mest tekniska och luftiga 2 000-meterstoppen Kaskasapakte, är Sielmatjåkka mer ett »vanligt« fjäll som inbjuder till en hederlig skidbestigning utan något egentligt behov av massa tekniska handhavanden. 

Visst är skidalpinism helt fantastiskt och visst är det lätt att känna sig råfrän när man i cowboyliknande steg med laggen på ryggen och yxa i högsta hugg trampar uppför en 2 000-meterstopp. Men det är ändå något befriande med enkelheten och att bara behöva använda sina stighudsbeklädda topptursskidor för att sedan ta en »ok-to-fall-zone«-nedfart i en mer avslappnad sinnesstämning. 

Som skidåkare kan det tyckas bisarrt att ha förutbestämda berg att åka på i ett myller av bra åkval. Och faktum är att vi inför sista toppen egentligen bara haft två bra åk. Men eftersom bergen råkar vara uppmätta till en viss höjd i ett visst måttsystem så ger det projektet ett definitivt mål som samtidigt skapar motivation att övervinna fysiska och mentala barriärer. En övning i att pusha sig själv helt enkelt. 

Med alla de bekvämligheter vi har idag är det nyttigt att ibland komma ut och gå back to basics. Att förstå hur människor hade det förr i världen eller i ett mindre civiliserat samhälle, där mycket av tiden bara går åt till att säkerställa grundbehov som vatten, käk och skydd. Det ger perspektiv och förståelse som jag tror är värdefullt på många plan. En upplevelse som får oss att växa, gå utanför bekvämlighetszonen och bygga en starkare självkänsla. 

Att bara vara ute för att ta lite goa åk och bo i stuga är fint i sig, men med definitiva berg att klättra och endast ett iskallt tält att bo i, så tvingas vi köra på när det annars bara är lätt att säga »jag är trött idag«. 

Under den här typen av press får vi uppleva och se mer av våra sanna sidor, lära känna oss själva bättre men också stå blottade för vilka vi egentligen är. Det handlar inte om topparna, kanske inte ens om skidåkningen. Utan att få upplevelsen och erfarenheten av att övervinna något som är jobbigt och svårt. Den ger oss möjligheten att växa, psykiskt, fysiskt och framför allt socialt.

Lite som en avskedspresent från Lapplandsfjällen har Sielmmácohkka klätts i några decimeter nysnö och det är med stora förväntningar vi hasar ner från toppen till de säkrare partierna för att påbörja åket. Snön når strax ovanför knäna och det är med en efterlängtad ro som de första svängarna läggs. 

Den där underliggande dåliga stämningen i gruppen blir som bortblåst när vi flyter fram på den stora tomma vida fjällsidan. Här finns inget utrymme för tankar just nu, inget utrymme för att vara oense om något. Bara tid för snö, skidor och glädjetjut.

---

De tolv topparna

Topp 1 & 2 — 5/4

Pårtetjåkkå 2007 m

Palkattjåkkå 2016 m

Topp 3 & 4 — 10/4

Sarektjåkkå Stortopp 2089 m

Sarektjåkkå Nordtopp 2054 m

Topp 5 & 6 — 12/4

Sarektjåkkå Sydtopp 2025 m

Sarektjåkkå Bucht-toppen 2030 m

Topp 7 — 16/4

Akka Stortopp 2011 m

Topp 8 & 9 — 22/4

Kebnekaise sydtopp 2096* m

Kebnekaise nordtopp 2097 m

Topp 10 — 24/4

Kaskasatjåkka 2071 m

Topp 11 — 25/4

Kaskasapakte – 2040 m

Topp 12 — 28/4

Sielmatjåkka – 2004 m

---

Text: Martin Olson • 2022-01-18
Sverige • Jackie Paaso • Martin Olson • Reine Barkered • Sarek