Gastronomi och puder i genuina La Thuile

Snöfallet ligger som en tät gardin över himmeln, en sådan som utplånar all utsikt från linbanan upp till toppen. Utanför plexiglaset skymtas former av träd stundtals, för att sedan försvinna in i snöfonden och passera som månskuggor.

Det är dags för vårt första åk i ett skidområde i alla fall jag aldrig hört talas om tidigare. Vädret ger ett kittlande välkomnande, samtidigt är förutsättningarna besvärliga eftersom vi inte har den blekaste om vart vi åker och sikten är lika med noll. Tänk er att gå igenom en okänd stads mörka bakgator och du har ingen aning vad eller vem som kan dyka upp, här har vi skidåkningens motsvarighet. Skidåkare som vi är väljer vi att landa i den lika ovissa som spännande känslan.

Stefano Jacquemod har tipsat oss om ta sikte mot skogen. Vi följer visdomsorden och skråar över ett öppet fält som tippar över in i en skog av granar och lärkträd. Snö rasar runt våra midjor och backen öppnar upp sig som en glänta för att sedan återigen fyllas av skog. Och så fortsätter dansen med ett åk som öppnar och stänger sig likt ett timglas. Varje stund av sikt fyller kroppen med en lättnad av att slippa de villkorslösa faceshotsen och en chans att lista ut kommande svängar. Till slut har vi stökat oss ner till botten av berget och en pist som välförtjänt tar oss tillbaka till boendet.

La Thuile kan ses som något av en doldis, men det ligger i bekant skidrevir högt upp i nordvästra Italien, belägen vid den franska gränsen längs en väg som sträcker sig från Pré-Saint-Didier, strax söder om Courmayeur i Aostadalen, till Bourg-Saint-Maurice i Frankrike och Val d’Isère. Vi tog oss hit på en stigande serpentinväg som avslutades i en hängande dal full av lavintunnlar, som skyddar vägen från eventuella ras. Vem har egentligen valt att bo här?

Boskapsskötare var några av dem som en gång hittade hem i La Thuile. Så gjorde såklart även gruvarbetare. Före andra världskriget, var kolbrytning områdets huvudsyssla, och utgrävningar och gamla gruvstrukturer kan fortfarande ses.

Här hittar du rätter och gomkittlare som står sig starkt även med italienska mått mätt.

---

Men precis som andra tidigare gruvstäder i bergen är nu La Thuile beroende av turism – skidåkning och andra vintersporter under de vita månaderna, vandring och mountainbike under sommaren. Byn i sig har också mycket att erbjuda med romerska ruiner och en historisk, nästan museiliknande övre by i kullersten, plus ett modernare område byggt längre ned längs floden. Boenden hittar du på båda ställena, samt vid foten av skidområdet. 

Men La Thuiles mest säljande egenskap är en skön kontrast mot folkmassorna och modenördarna i grannen Courmayeur. För där Courmayeur lockar åt sig slarviga sammankomster av turismbranschfolk, kläddesigners, Formel 1-fantaster och ett sommarevent för rockare där 1 500 amatörmusiker klinkar på instrumenten samtidigt i jakten på en plats i Guiness Rekordbok, är La Thuile värd för konferenser som organiseras av Italien och Frankrikes internationella institut för kärn- och partikelfysik. Mer cerebralt absolut, men du kan pusta ut om du är ute efter mat och dryck i högsta snitt, här hittar du rätter och gomkittlare som står sig starkt även med italienska mått mätt.

Det första stället vi glider in på är Hotel Chalet Eden och träffar på den ovannämnda Stefano, vars familj driver det här charmiga boutiquehotellet. Restaurangen är helt ekologisk och serverar traditionella italienska rätter som endast innehåller genuina produkter från lokalt kontrollerade gårdar. Maten är briljant och hållbarhetstänket behjärtansvärt, men allra mest lockar att nörda ner mig en Demaria Bartolomeo Barbera D’Alba 2012. Smaken är himmelsk, men inte tack vare hållbarhetsarbetet utan för att vi befinner oss i Valle d’Aosta – en av Italiens bästa vinregioner.

Stenbyggnaden på flera våningar byggdes 1914 och har sedan 1943 drivits som hotell av Stefanos familj. Restaurerat och renoverat för 15 år sedan fick det också ett häftigt tillägg. Fastigheten dekoreras nämligen av gamla lantbruksredskap och bergsklättringsartefakter, och utöver den hållbara restaurangen finns en mysig bar, en utomhusbastu och ett nytt spa. Servicen är oklanderlig, med en personal som inte sätter en detalj fel, oavsett om du är på eller utanför berget. 

Anledningen till det är att familjen Jacquemod, utöver hotellägandet, driver ännu ett familjeföretag. Stefano, hans bror, far, farbror och kusiner är nämligen samtliga skidlärare och bergsguider. De lär ditt barn att sätta sina första svängar, guidar dig utanför pisterna och tar med dig på heliskiing – allt i ett och samma paket dessutom. Klarar du dig bättre utan lokala tips slår du kurs mot linbanan Les Suches tio minuters promenad eller två minuter med hotellbussen bort.

Med nästan två meter snö i dalen i februari – jämfört med en halv meter i fjol och gräs som tittade i fram mars – har det här året rullat på bra för Stefano och företaget. Som ung tävlade han och var nära att åka till sig en plats i landslaget, samtidigt skolade en tränare honom att bli en totalskidåkare och klara av puder, puckel och högalpina turer. 

Vid 20 års ålder lades tävlingskarriären på hyllan och ombord på ett par lånade Salomon Pocket Rocket började han med friåkning utanför pisterna. Livet förändrades direkt för Stefano. 

Som fullskalig puderhund bjuder han med glädje på tips om hemliga linjer genom skogen. En ränna här och en ravin där, på den plats där man satte in en fiberoptisk kabel för några år sedan. Allt kräver kunskap och timing, det senare verkar vara på Stefanos sida.

– Inte många kommer hit för den här typen av skidåkning, börjar han. I Chamonix kan du bara drömma om färska spår om du inte är på berget vid sju på morgonen, medan här kan du hitta linjer tre eller fyra dagar efter en storm.

Det må vara sant eller inte, men det spelar ingen roll. Nästa dag snöar det hårt igen och någon brist på linjer existerar inte. Det innebär ny puderdag bland träden, den här gången med guiden Alberto.

Alberto kan sitt La Thuile innan och utantill, och leder oss på en travers vi aldrig skulle ha vågat pröva själva och till linjer vi aldrig skulle hittat. Men kanske är ändå hans bästa drag lunchen på Pizzeria Dahu, mellan bottenstationen och Hotel Chalet Eden. Där nafsar vi i oss en klassisk vedeldad pizza på ett mastigt träbord under bågar välvda av flodstenar, som om det fortfarande var 1200-talet.

Det är mixen av dåtid och nutid som ger en maxad europeisk skidupplevelse, och La Thuile passar verkligen in på den beskrivningen. Spåren har fått sällskap av åkare från den lilla franska orten La Rosière, och går gemensamt under namnet L’Espace San Bernardo Snowpark. Grannsamarbetet ger allt du kan önska dig – ett skönt mikroklimat, 1 600 meters fallhöjd, högalpina åk, brant lutning, fantastisk skogsåkning, restauranger i överflöd, en terrängpark, boardercross-backe och säkrade friåkningszoner. 

Varje vinter kommer skidåkare från alla världens hörn för att testa vad områdets 150 kilometer pist går för. Något av en höjdpunkt för många är den legendariska Franco Berthod Slope 3 i La Thuile, som varit värd för flertalet fartlopp i damernas världscup och dels världscupen i telemark.

Tidigare var Espace San Bernardos högsta punkt 2 650 meter, men från och med 2018 höjdes ribban och den liften tar åkare upp till det gränssträckande Mont Valaisan på 2800 meter. En fantastisk, 360-graders utsikt över både franska och italienska Alperna lovas, med den sydliga glaciären Rutors bländande vita bakgrund och Mont Blanc i norr som två maxade höjdpunkter.

Prognosen har lovat sol för nästa dag men vi möts istället av en gråblå himmel och ett flatljus över trädkanterna som inte lirar med någon av oss. Vi ger oss ut för att utforska och hoppas att någon vinkel, hörn eller exponering ska vara annorlunda. Det slutar med att vi hamnar i ett gäng breda pister som slickar gränsen över till Frankrike. 

Vi leker med tanken att fortsätta åka i noll sikt och ta oss ned till La Rosière men förslaget skrotas snabbt. Istället styr vi spetsarna mot en långt slingrande pist med mjukt, orört puder som ligger och väntar på oss vid sidan av den ända ner till trädgränsen, sedan tar en flera kilometer lång backe oss tillbaka till La Thuile.

Vi rullar ut från en middag vi sent ska glömma och möts av en stjärnklädd natt och resans första klara himmel.

---

Det är dags för lunch och vi svänger in på Lo Ratrak, ett knökat men schysst kafé som trängs bland alla restauranger på platån vid Les Suches. Någon av oss slänger en komplimang till områdets skidåkning men diskussionen dör snabbt ut. Vårt fokus ligger helt på vad som ska landa på våra tallrikar härnäst – precis som sig bör vid en resa till stövelns land. Och föga förvånande levererar maten ännu en gång.

Les Granges Bar Ristorante drivs av Claudio och Ester di Giachetto och vi kan inte få ett bättre välkomnade. Skinka, följt av en mjukost från komjölk och underbart ackompanjerad av örter och olivolja, grönsakspaté, gnocchi med kastanj och en kalvköttsgryta. Vi rullar ut från en middag vi sent ska glömma och möts av en stjärnklädd natt och resans första klara himmel.

Vädereuforin blir kortvarig och ett kraftigt snöfall överraskar oss morgonen därpå. Stora delar av berget stängs av och vi bestämmer oss för att låta skidorna vila och återgå till resans andra huvudpunkt, maten. Först ut är lunch på restaurangen La Grota, som står för grym service, hundra procent hemlagat, och en majestätisk spaghetti bolognese – ett gott betyg med tanke på konkurrensen i landet. 

Efter en eftermiddags strosande i gamla byn bänkar vi oss för middag på oprententiösa La Lisse och låter lokalt kött inleda festen. Maten kommer i familjestorlek och vi delar på polenta med ost samt två grytor – en med hemlagad korv och oliver i tomatsås, den andra med biff i vitt vin. En kanna Merlot matchar smakerna perfekt och vi snålar inte på beröm till servitrisen. Hon rodnar och förklarar att det är hennes mamma som är kocken.

Familjeägt är ledordet här i La Thuile och i Aostadalen i stort, vilket för tankarna tillbaka till Chalet Eden. Två sömniga gamla hundar, en Berner och en Golden Labrador, välkomnar alla i receptionen, även om honnören endast utgörs av ett höjt huvud och en mikropaus från tuppluren. Alltjämt ger hundarna en klassisk atmosfär till stället, vars ytor och inredningar fullkomligen osar kreativitet och tveklös stil. Stefanos mamma och svägerska sköter marknadsföringen och lockar snöjägare från hela världen, utan att någon särskild skidkrets dominerar och tar större plats i restaurangen och baren.

Tidigare den eftermiddagen lyckades Stefano, trots avstängningarna, hitta de bästa spotsen och orört puder i åket ned till hotellet. Med frostskägg ger han en sista anledning till varför La Thuile skiljer sig från grannorterna.

– Visst skulle vi kunna ha en liten butik för att hyra ut till exempel lavinsäckar, men vi behöver verkligen inte shopping och allt det. Varför kopiera andra skidområden när vi har vår egen identitet? säger han med en sann friåkares röst. 

– La Thuile är ju.. det riktiga livet. 

---

Espace San Bernardo

Åkhöjder

1 200-2 800 meter

Fallhöjd

1 600 meter

Pister

150 kilometer

Liftar

39 stycken

La Thuile

Hotel

Chalet Eden chaleteden.it

Restauranger

Ristorante La Lisse lalisse.it

La Grotta Ristorante and Pizzeria lagrottalathuile.com

Les Granges Bar Ristorante lesgranges.it

Pizzeria Le Dahu coppapanledahu.it

Resa

Närmsta flygplats är Geneve, drygt två timmar bort. Eller Milano Malpensa, samma avstånd.

Ta dig runt

Kollektivtrafik med regelbundna bussar förbinder La Thuile och Pré-Saint-Didier, vars järnvägsstation hänger ihop med det italienska järnvägssystemet via Aosta. Dörr till dörr-transfer finns från flygplatsen i Genève (120 kilometer).

Info

lathuile.it

---

Text: Leslie Anthony • 2024-03-05
Italien • Italien • La Thuile