Sugar Bowl i Kalifornien – Disneys favoritskidort

Vid foten av bergskedjan Sierra Nevada med toppar på över 4 000 meter ligger Lake Tahoe, en av USA:s största och djupaste sjöar, på 1 897 meters höjd. Delstatsgränsen mellan Kalifornien och Nevada delar sjön i två delar i nord-sydlig riktning. Runt sjön ligger en rad olika skidorter, en värld som är väsensskild från den betydligt mer kända kusten några timmar västerut.

När vi passerar den lilla västerndoftande staden Truckee är sol och strandhäng bland det sista vi tänker på, det är svinkallt, vita snövallar vid sidan av vägen och full jäkla vinter. Vi styr vår hyrda Chevrolet Tahoe (man får ju ta sedan dit man kommer, både storleksmässigt och namnmässigt) över det 2 151 meter höga Donner Pass och tar sikte på skidorten Sugar Bowl. Vi parkerar vid en gammal transportgondol som tar oss och vårt bagage en knapp kilometer till skidortens huvudlodge. En skylt i den ålderdomliga gondolbyggnaden i trä förkunnar att vi är på väg till USA:s enda helt snötäckta by, här finns inga vägar mer än pistade skid- och gångspår.

Sugar Bowl öppnade 1939, mitt under brinnande världskrig. Bakom projektet låg den utvandrade österrikaren Hannes Scholl från Salzburg som kom till USA för att tävla i alpint 1935 och något år senare blev anställd som skidskolechef i Badger Pass i Kalifornien. Han var en karismatisk typ som pratade engelska med en kraftig, tysk brytning och ofta kunde höras joddla när han åkte skidor. 

Stjärnor som Errol Flynn och Marilyn Monroe hörde till gästerna, ihop med ett pärlband av andra celebriteter från Hollywood.

---

En av Scholls gäster i Badger Pass var en viss tecknare och företagsledare vid namn Walt Disney, som även kom att hjälpa till med en del av Sugar Bowls finansiering när han investerade 2 500 dollar. Som tack bytte Scholl namn på toppen rakt ovanför huvudliften till Mt. Disney. Sugar Bowl – vars namn kommer av den rika förekomsten av sockertall, sugar pine – i den stora grytan där skidorten ligger, blev snabbt en plats för de rika och de vackra. Stjärnor som Errol Flynn och Marilyn Monroe hörde till gästerna, ihop med ett pärlband av andra celebriteter från Hollywood. Mest känt är kanske skidorten från den tecknade filmen The Art of Skiing från 1941 där Janne Långben, Goofy, åker till Sugar Bowl för att lära sig åka skidor. Långbens karaktäristiska joddel som han gör när han klantat till det är hämtad direkt från Hannes Scholl.

Idag har en del av Sugar Bowls forna stjärnglans mattats av något, det är en mer »normal« skidort med nordamerikanska mått mätt, om än med en del Disney-vibbar kvar och fotografier på diverse filmkändisar på hotellet. Däremot flyter stället lite under radarn i skuggan av sina större och mer kända grannorter runt Lake Tahoe, något som gjort Sugar Bowl till en liten gömd pärla som är väl värd att åka till när det dumpat och du inte vill kriga med allt för många andra puderhundar, som mest är det runt 4 000 skidåkare i området, vilket i sammanhanget är väldigt lite.

En puderhund är utan tvekan Xander Guldman, en lokal förmåga från närliggande Truckee som har Sugar Bowl som hemmaberg. Han visar oss runt i området på Mt Lincoln bland gles skog och korta men branta rännor och ryggar, och bjuder Henke på ett par klipphopp med håriga inruns och ordentliga plattlandningar. Från liften blickar vi upp mot ett Alaskaliknande område med branta spines vid namn The Palisades (mer på just det ämnet senare) som är stängt för tillfället på grund av att snön inte täcker klipporna ordentligt.

Xander tar istället med oss på Sugar Bowls mest omtalade åk, ett road lap från Mt Judah ner mot Donner Lake som passerar över Union Pacific Railroads tågtunnel #41. Vi letar oss ner genom den skapligt branta skogen i en mix av skare och gammalt, sockrigt puder, tråcklar oss förbi tågtunneln och landar i ett bostadsområde nere vid sjön innan vi skejtar och promenerar ut till huvudvägen tillbaka till skidorten. Vi hinner knappt lägga ner skidorna förrän en silvrig pickup svänger runt och föraren förkunnar att vi ska hoppa upp på flaket. Han säger att han stått där och liftat själv så många gånger att det är dags att göra en insättning på karmakontot.

Nästa dag möter vi upp med Sugar Bowls främsta ambassadör och även en av USA:s allra bästa skidåkare genom alla tider med tolv världscupsegrar och tre mästerskapsmedaljer i fart på meritlistan, Daron Rahlves. Han krönte sin alpina karriär när han 2003 vann Hahnenkammrennen i Kitzbühel. Ett störtlopp som var något nedkortat det året, men ändå, vinner du där är du en legend och strået vassare än de allra flesta andra.

I en bisats råkar han nämna att han även vunnit Wengens störtlopp, bara sådär liksom – en lyx som man kan tillåta sig om man hör till de verkligt stora. Rahlves lade ner racekarriären redan vid 33 års ålder, ett medvetet val för att kunna satsa på friåkning och på så sätt förlänga karriären med ytterligare några år. Först sopade han banan som skicrossåkare och vann bland annat X-Games 2008. I samma veva började han även figurera i diverse skidfilmer, främst hos Matchstick Productions där han och Henrik Windstedt hade en del från Alaska ihop i 2009 års In Deep. Idag är han ambassadör för ett flertal olika varumärken och är en av de drivande bakom Sugar Bowls skidakademi.

I en bisats råkar han nämna att han även vunnit Wengens störtlopp, bara sådär liksom – en lyx som man kan tillåta sig om man hör till de verkligt stora.

---

Rahlves åkstil är milt uttryckt att betrakta som kraftfull. Och inte på det där slentrianmässiga sättet som var och varannan skidåkare beskriver sig själva med, utan kraftfull på riktigt, som en urkraft. Skare och annan skitsnö forceras med en styrka och bestämdhet som är svår att beskriva, det liksom bekommer honom inte att skidorna vill gå i en annan riktning, han bara trycker till och så går hela ekipaget dit han vill i överljudsfart. Men till skillnad från många andra före detta raceåkare besitter han även en stor dos finess och finteknik, och när han smetar på hudarna visar han också prov på en genuin bergskunskap.

Vi avslutar vår dag tillsammans i Sugar Bowl med några glesa skogsåk bland de gigantiska sockertallarna, täckta i en ljusgrön mossa, vid Crow’s Peak i skidområdet. När han tar fart tvärs över en rejält pucklig sänka och tar luft på ett blint hopp och rider ut den hopplösa landningen utan att så mycket flexa på knäna så är det som att se en seriefigur åka skidor. Det fattas bara en joddel för att allt ska vara komplett och fullt ut i Hannes Scholls anda.