Skidåkning på Svalbard – som en björnkram

På kvällen den 5 maj lastar vi ombord vår utrustning på expeditionsfartyget Ulla Rinman vid hamnen i Longyearbyen. Resväskor, ryggsäckar och skidfodral bärs ombord. Vi är ett sällskap på 12 personer som ska tillbringa tre dygn tillsammans och åka skidor på Spetsbergen. En spänd förväntan ligger i luften denna ljusa vårkväll.

Kapten Ismael från Vigo i västra Spanien välkomnar oss ombord uppe på kommandobryggan och berättar vad som gäller kring säkerhet och vilka förhållningsorder vi har att rätta oss efter. Våra två guider Mirko och René går igenom planerna för morgondagen. De jobbar som vildmarksguider på Svalbard Wildlife Expeditions och detta är premiärturen för deras nya koncept Ski & Sail.

Mirko är en ung kille från Italien uppvuxen med bergsklättring medan René kommer från södra Danmark och ser ut som han kommit direkt från en hård helg på Roskildefestivalen. Vi pratar förväntningar och ordet går runt i gruppen. Det står klart att vi kanske kunde ha prickat in en bättre vecka. Det har varit varmt under en tid och snötäcket har krympt. Istället för fantastiska åk i lössnö och puder, sänks förhoppningarna till fina turer, bestigningar och gemenskap.

För att åka skidor utför på Svalbard är man beroende av båt eller skoter. De enda bilvägar som finns går från flygplatsen och runt Longyearbyen. Men skotrar finns det gott om. På tvåtusen invånare finns sextusen registrerade skotrar. Något annat det finns gott om är vapen som säljs i sportaffären tillsammans med skidor, fiskeutrustning och andra sportartiklar. Vapenlagarna i Texas ter sig stränga i jämförelse. Här går gemene man med ett gevär på axeln och ska du vistas utanför gatorna i Longyearbyen är det lag på att man måste bära vapen. Isbjörnarna är nämligen inga gosedjur.

När vi kommer ut på öppet vatten börjar båten kränga och häva sig i vågor som skummar upp på fördäck. Solen står fortfarande högt trots att vi närmar oss midnatt och på kommandobryggan står Ismael i sitt buskiga mörka skägg och blickar ut över det svarta vattnet och ett landskap av is och snöklädda toppar. Till slut kastar vi ankar i Billefjorden i skydd från den sydostliga vinden. Hit sökte sig båtar redan på 1600-talet för en paus i den dramatiska valjakten. På andra sidan fjorden ser man konturerna av spökstaden Pyramiden, det gamla ryska gruvsamhället som övergavs i slutet av 1990-talet.

På morgonen ligger temperaturen runt nollan och den isande vinden känns ända in i märgen. Guiderna har varnat för att vi kanske måste vada iland så jag packar ner extra sockor. Sedan lastar vi gummibåten med skidor, stavar och ryggsäckar. Vi går iland på en stenstrand och hoppar bland stenarna för att undvika att bli blöta. Med gemensamma krafter drar vi sedan upp båten på land medan Mirko med geväret på axeln håller utkik efter isbjörnar.

Vi klickar i bindningarna och påbörjar stigningen. Längst ner är snön mjuk och fuktig men ju högre upp vi kommer desto bättre blir snön. Tempot uppför har varit ganska lugnt och det är mer fokus på en totalupplevelse än att maximera antal höjdmeter. Men till slut når vi toppen på Tyrrellfjellet och enligt René är vi kanske de första att åka skidor utför berget.

En fin sluttning väntar där snön till att börja med är torr och fin. Vad vi ännu inte vet är att detta är det bästa åket vi kommer att få under våra dagar på Svalbard. När vi står där och beundrar utsikten över hav och berg en stund skingras plötsligt molnen och solen lyser upp snön och topparna runt om oss. Vi har ingen tid att förlora och ger oss utför sluttningen under glada tillrop.

Hunden Santos välkomnar oss ombord med viftande svans och medan jag tar en värmande dusch ankrar Ismael upp och sätter ny kurs längs Isfjorden. På kvällen sitter jag uppe på kommandobryggan hos Ismael som styr Ulla Rinman österut genom fjorden. Båten kränger lätt och det enda ljud som hörs är tillfälliga knaster från kommunikationsradion och när fören skär genom isen. Det är lika ljust som mitt på dagen trots att vi närmar oss midnatt och det känns som om vi befinner oss långt ifrån allt, ifrån civilisation och människor, men ändå mitt i världens centrum.

Ismael har ankrat i Ymerbukta. En gigantisk glaciär vältrar sig ut i vattnet mellan två fjällsidor. Vi börjar gå och ju högre upp vi kommer desto hårdare blir underlaget och de som har skarjärn med sig tar på dem. Om man ramlar här blir det rutschkana en bra bit ner och även om alla kan konstatera att det inte kommer att bli någon fantastisk åkning så är siktet inställt på toppen. Här är det bestigningen och utsikten som hägrar.

Även om vi har otur med snöförhållandena så är Svalbard ingen pudermetropol även i vanliga fall. Det faller mindre nederbörd här under vinterhalvåret än vad det gör i vår huvudstad, så är det face shots och knädjup lössnö du söker är Spetsbergen kanske fel destination. Visst finns här massor av berg att bestiga och åka skidor utför och har man bara lite tur med vädret så finns fantastiska möjligheter. Men det gäller att ha rimliga förväntningar. Svalbard är en totalupplevelse och ett äventyr mer än något annat.

Alla isbjörnshistorier till trots har vi inte sett en enda björn. Det sägs att isbjörnarna har flyttat österut och inte lika ofta ses i de områden som vi rör oss. Vi har sett fjällräv, säl och ren och under den tredje dagen när vi lagt ankare i Trygghamna och tar gummibåten in på morgonen sticker plötsligt en valross upp huvudet ovanför vattenytan. Den tittar på oss lite förstrött en stund med sina mörka ögon, sin trubbiga nos och vita betar innan den dyker ner i vattnet igen och Mirko styr in dingen mot stranden.

Omgärdade av Protektorfjellet och Värmlandsryggen går vi under vår sista skiddag uppför en svag stigning i fuktig vårsnö som längre upp förvandlas till hårdare underlag. Jag tror aldrig att jag fått uppleva så många olika snöförhållanden under en och samma resa tidigare. Det har varit allt från vårsnö, slask och vindpinat till skare, is och mjukare torr snö och en del annat som jag inte vet namnet på. Ja, vi har nog åkt på all typ av snö förutom puder. Innan vår sista middag tillsammans näckar Mirko och hoppar i det iskalla vattnet från båtens akter. Några av norrmännen gör honom sällskap. Själv drömmer jag redan om en revansch mot vädergudarna, hur vi kommer tillbaka hit till den 78:e breddgraden när bergen är täckta av gnistrande vit nyfallen snö och att vi till slut får se den beryktade isbjörnen, om än på ett betryggande avstånd.