Cody Townsend på väg mot toppen av Mt Shasta i norra Kalifornien. Foto: Ming Poon

Skidäventyr

Cody Townsend åker Nordamerikas 50 största skidåk

Cody Townsend ska under sitt 50 Project bestiga och åka lika många klassiska skidåk i Nordamerika.

Text: Tobias Liljeroth • 2021-08-18

– Mest troligt kommer det här projektet inte att slutföras.

Cody Townsend låter bombsäker när vi träffas på det pittoreska Pond Café i Tahoe City en dimmig januarimorgon. Imman ligger tät på insidan av fönstren samtidigt som kaffemaskinerna pyser och fräser medan vi väntar på våra frukostburritos. Projektet ifråga är hans skapelse The 50 Project som går ut på att han ska åka alla linjer i coffee table-boken Fifty Classic Ski Descents of North America från 2010, skriven av bland andra den forne friåkarhjälten, numera skidalpinisten Chris Davenport. Boken beskriver såsom namnet antyder 50 olika åk, från relativt enkla till rejält hårresande, och har fått en närmast ikonisk status bland skidalpinister världen över.

En åkare som definitivt fastnade på listan av åk och inspirerades av alla bilder var just Cody Townsend. En numera 38-årig friåkare från beachen i Santa Cruz i Kalifornien som fått sin skiduppfostran i Squaw Valley vid Lake Tahoe i den östra delen i samma delstat, där han numera bor i Tahoe City på heltid tillsammans med sin fru Elyse Saugstad, även hon professionell friåkare på den allra högsta nivån. 

– Jag ville åka en hel del av åken i den där boken så till slut sa jag bara till mig själv, »varför försöker du inte bara åka alla av dem?«.

Jag ville åka en hel del av åken i den där boken så till slut sa jag bara till mig själv, »varför försöker du inte bara åka alla av dem?«


Townsend funderade länge och väl i två år och övervägde alla aspekter som faran och utmaningen i att försöka åka alla de här, stundtals extremt branta och exponerade åken, ihop med det rimliga i det innan han bestämde sig och gick ut offentligt med sina planer. Jag frågar om inte det här projektet är lite väl överambitiöst, för att inte säga rent korkat. Townsend ler lite lätt, som han för övrigt gör för det mesta.

– Absolut, det är superambitiöst och väldigt farligt. Och det tog mig två år att komma till ro med tanken på att jag mest troligt inte kommer att klara av det men det fick mig att ändra inställning till att jag ska försöka att åka alla 50 åken, så även om jag misslyckas med det så har jag i alla fall gett det en ärlig chans.

Den första planen var att slutföra projektet inom två år, något som fullständigt kastas omkull både på grund av coronapandemin men också den monumentala utmaningen i projektet. De flesta åken är av den storleken att bara att ha ett av dem i sitt CV hade varit fullt godkänt för vilken skidalpinist som helst med självaktning. Townsend ska göra det gånger 50.

Cody Townsend på Pontoon Peak utanför Valdez i Alaska. Foto: Ming Poon
Foto: Bjarne Salén

Cody Townsend

@codytownsend
skithefifty.com / codytownsend.com

Foto: Ming Poon

Bjarne Salén

@bjarnesalen
endlessflowfilms.com


Vi tar med oss vår frukost, hoppar in i våra bilar och kör ner längs Highway 89 vid Lake Tahoes västra strand. Vi stannar vid en parkeringsplats strax norr om Emerald Bay och kliver i pjäxorna för att tura upp mot ett område med det passande namnet Emerald Bay Chutes och njuta av gles skog i veckogammalt puder. Cody och Elyse hoppar ur sin Ford Ranger med en specialbyggd camperdel med taktält bakpå, fylld med alla prylar som man kan tänkas sig för att ta sig både upp- och utför branta, snötäckta berg med – i princip en våt dröm för en topptursfantast.

Cody börjar prata om det som han tror kommer bli den hårdaste och farligaste utmaningen i hela 50 Project, University Peak i Alaska, ett 4 410 meter högt berg med en 45-55 grader brant ramp med rejäl exponering ovanför. Åket har bara körts två gånger tidigare och har sett massor av misslyckade försök.

– Det är definitivt det åket som håller mig vaken om nätterna. Det och Mt Robsons nordsida plus Mt St Elias är de tre åk som jag hela tiden pekat ut som kruxen i det här projektet.

– Alaska har överhuvudtaget varit den största utmaningen så här långt. Bergen är gigantiska, branta och fyllda med faror. Det är en gigantisk, mental utmaning att klättra 55 grader branta snöväggar med tusentals meter med expo-nering under hälarna och tajma det med rätt förhållanden. Och grejen är att de tre åk som vi gjort i Alaska så här långt är de enkla där.

Cody berättar samtidigt som vi smetar på stighudarna på skidorna. Hans fru Elyse, som kommer från Alyeska i just delstaten Alaska, ser inte helt komfortabel ut när beskrivningen av University Peak kommer på tal, även fast hon själv är en extremt erfaren åkare och dessutom har full koll på Codys förmåga i bergen. Townsend säger dock att hon i grunden litar på honom mer än någon annan person på planeten och har full tilltro till hans approach till bergen.

Vi går tvärs över vägen, kliver i skidorna och börjar arbeta oss uppför spåret genom skogen som gradvis blir allt brantare. Den 190 centimeter långe Cody går på med kliv värdig en mindre älg och mer eller mindre matar sig uppför. Han berättar att just det här åket är vanligt bland Tahoes locals som går här innan jobbet. Själv brukar han använda det som träningsåk inför the Fifty, speciellt tidigt på säsongen då han brukar lasta ryggsäcken extra tungt för att bygga styrka och uthållighet. När spåret börjar bli i brantaste laget och den högsta hälhöjaren inte ens räcker till – Tahoes topptursfolk är uppenbarligen av det hårdare slaget – börjar till och med stålmannen som älgar på framför mig att muttra lite.

– Det här är ju helt löjligt.

Tältmys på Mt Rainier i juni 2020. Foto: Bjarne Salén
Elyse Saugstad och Cody Townsend jämför fotsvett, en av fördelarna med att vara ett gift par som delar samma yrke och passion. Foto: Oskar Enader

Vägen ner bjuder på ospårat, gammalt puder av bästa märke. Och bara att se en av världens absolut bästa friåkare lägga en kraftfull sväng är en ren njutning bara det. Det är tydligt att Townsend kan det här med skidåkning, på riktigt. Cody började sin skidbana med racing i Squaw Valley, tillsammans med bland andra Michelle Parker som även hon är en av världens mest profilerade nuförtiden. Men det var i friåkningen som han verkligen hittade sin väg genom bergen. Ryktet om honom började att gå på Teton Gravity Research forum där han än idag postar frekvent under namnet Alkasquawlik – fortfarande med en profilbild bestående av en Misfitslogga för övrigt. Först stack den unga killen ut sig som ännu en digital kaxmört innan han började posta bilder på åk i Squaw med sina linjer inritade, då började folk fatta att den här killen var något utöver det vanliga.

Snabbspola framåt några få år och han satt med sponsorkontrakt från bjässar som Salomon och Smith på fickan, och hade egna sekvenser i världens största skidfilmsproduktioner och radade upp topplaceringar på Freeride World Tour. Han har kunnat leva på skidåkning de senaste 15 åren, men själv känner han sig långt ifrån som något skidproffs.

– Jag känner att jag helt enkelt bara är en skidåkare som gör exakt det jag drömde om när jag var sex år gammal, säger Cody över chatt några månader efter vårt besök i Tahoe.

Jag känner att jag helt enkelt bara är en skidåkare som gör exakt det jag drömde om när jag var sex år gammal


– Jag gillar mer eller mindre alla former av att glida fram på snö med hjälp av två plankor, så jag kan inte underkategorisera mig själv som den friåkare eller skidalpinist eller någon annan beskrivning, för vilken given dag som helst kan jag gilla den ena formen mer än den andra.

2014 fick Townsend rejält med uppmärksamhet för linjen The Crack, en hårresande, trådsmal ränna i Alaska som han kör i maxfart och som var den givna höjdpunkten i MSP:s film Days Of My Youth. Klippet från när han åker rännan gick viralt och har till idag nära 15 miljoner visningar på Youtube och gav honom även priset för årets linje på Powder Awards. Men det var också efter det som en ny form av skidåkning började ta plats i Codys världsbild.

– Jag insåg att jag typ hade gjort allt jag någonsin drömt om inom friåkningen och jag började att tappa inspiration och driv att fortsätta längs samma väg som jag satt ut på tio år tidigare. Så jag började att kolla efter annat, efter andra typer av skidåkning och andra metoder att nå bergen och lära mig nya saker. Det kändes som att toppturer och skidalpinism gav mig en nystart med samma entusiasm och energi som jag hade när jag var 15 år yngre. Jag kände mig som en nybörjare igen och jag gillade verkligen den känslan.

Townsend och Hadley Hammer gör sällskap på Mt Moran i Wyoming. Foto: Ming Poon
Snowboardikonen Jeremy Jones gör ett gästspel. Foto: Bjarne Salén

Townsend hade redan kört flera av linjerna i boken sedan tidigare och tanken är att upprepa alla dem igen. Alla utom ett åk, Messner Couloir på Nordamerikas högsta berg Denali som han körde 2017. Vädret och förhållandena var perfekta och han insåg att han inte skulle ha samma tur en gång till, så det åket fick fungera som startskott för projektet. När det var dags för nästa åk, Mt Superior, nära skidorten Alta utanför Salt Lake City i Utah, gjorde en ny figur entré i The Fifty, den svenske filmaren Bjarne Salén. 

Hela projektet bygger på att dokumentera varje åk för Townsends kanal på Youtube och för det behövdes en filmare som inte bara är vass med kameran utan även rejält terränggående, något som Salén minst sagt är. Killen från Orust började sin skidbana med den obligatoriska veckan i Sälen men efter att ha gått på den äventyrsinriktade gymnasieskolan Utsikten tog skidintresset fart på allvar, bara för att explodera när han flyttade till Chamonix och kunde ta rygg på erfarna bergsmänniskor som delade med sig av sina erfarenheter – som sin bror Morgan som numera är certifierad bergsguide. 

De två delade en liten lägenhet i Chamonix tillsammans med en annan svensk skidåkare som skulle betyda enormt mycket för Bjarne, den legendariske brantåkaren Andreas Fransson. Tillsammans utforskade de bergen både runt Chamonix och ute i världen, Bjarne med kameran i näven. Mest uppmärksammat blev kanske Reaching My Limit där Franssson kör den hårresande, extremt exponerade Whillans Ramp på Aguja Poincenot. Den 29 september 2014 förändrades allt när Andreas och JP Auclair förolyckades i en lavin när de klättrade uppför Monte San Lorenzo framför Bjarnes och Daniel Rönnbäcks kameror.

– Vänskapen med Andreas formade mig mycket till den person jag är idag, och formar mig fortfarande dagligen. Senast igår pratade jag med några vänner om honom, så han finns med mig både i vardagslivet och i bergen. Han och Morgan har lärt mig allt jag kan i bergen och med skidåkningen, att ha haft de som mentorer betyder obeskrivligt mycket, säger Bjarne när jag får tag på honom under en jobbresa i Colorado i USA.

Vänskapen med Andreas formade mig mycket till den person jag är idag, och formar mig fortfarande dagligen.


– Efter Andreas bortgång behövde jag en förändring i mitt liv. Det var inte bara den olyckan, utan när jag var 25 hade jag redan förlorat sju bra vänner som omkommit i bergen. En stor del av den känslan fanns i Chamonix så jag behövde komma bort ifrån den.

Han har bott i USA i fem år nu, först på Hawaii och i norra Kalifornien, och sedan en period tillbaka i bergsstaden Hood River i Oregon, strax öster om Portland. »Ett magiskt ställe« enligt Salén.

Townsend och Michelle Parkers cykeläventyr skildras i kortfilmen The Mountain Why. Foto: Bjarne Salén
Tvättäkta brantåkning på toppkammen på Sphinx Mountain. Foto: Ming Poon
Townsend och Parker på väg uppför Mt Hood. Foto: Bjarne Salén

Salén och Townsend hade stött på varandra vid flera tillfällen, bland annat under en filminspelning för Salomon på Svalbard, när Bjarne ringde Cody för att bara kolla läget. Townsend nämnde The Fifty och efter det sattes bollen i rullning på allvar. Till dags dato har Salén varit med på alla toppar utom den första på Denali. Inte sällan är det honom gruppen vänder sig till när det börjar bli riktigt hårigt, kunskaperna från Chamonix värderas högt inom den egna gruppen.

– Det här projektet hade inte varit möjligt utan Bjarne, säger Townsend.

– Redan från start visste jag att jag inte bara ville ha en filmare som kunde dokumentera det som skedde, utan en riktig partner i bergen. Och han kom in i det här med betydligt större erfarenhet än mig av brant, exponerad terräng ihop med en ödmjuk inställning och ett stort säkerhetstänk som vi bägge delar. Det är få personer i världen som kan ta en kamera till de ställen Bjarne kan.

Salén å andra sidan hyllar Townsend för sin skidförmåga och erfarenhet av att åka stor terräng på ett både snabbt och säkert sätt.

– Sedan känner han typ alla skidåkare i USA som kan hjälpa oss med logistik och info om rådande förhållanden.

När jag kommer in på frågan om hur det funkar att både släpa på alla kameror och objektiv, utöver den ordinarie skidutrustningen, och dessutom klara av att filma i terräng så extrem att de flesta duktiga skidalpinister knappt ens tar sig till, känns det som att han mest rycker på axlarna genom chattboxen.

– Jag är ganska van vid det, jag har gjort det här i elva år nu och den typen av filmning som vi gör för The Fifty är inte i lika stor terräng som när jag filmade med Andreas i Chamonix eller Sydamerika, så det rullar på fint. Men säg inte det till amerikanarna, då blir de lite griniga, säger han med en skrattemoji.

På dagstur vid Lake Tahoes västra strand. Foto: Oskar Enander
Jimmy Chin på Grand Teton. Eller som han presenteras i samma avsnitt, »a very successful ski bum«. Foto: Bjarne Salén
Bushwacking genom regnskogen på väg mot Eldorado Peak i Washington. Foto: Bjarne Salén

Den tekniska aspekten i all ära – för det är en enorm prestation som de två utför där ute i bergen – så är den mest fascinerande aspekten av The 50 Project hur det dokumenteras och delas med resten av skidvärlden via Youtube. Serien erbjuder en fräsch vinkel på skidåkning som faller någonstans mittemellan det klassiska skidfilmsformatet och det snabba, Instagramflöde som dominerar skidåkningen idag. 

Avsnitten är på mellan fem till 15 minuter och tar med tittaren hela vägen från kartbordet till toppen på blåsiga bergstoppar, och ner igen. Vi får träffa intressanta karaktärer som den ikoniske alpinisten och Oscarsbelönade filmaren Jimmy Chin när de åker Grand Teton i Jackson Hole, snowboardhjälten Jeremy Jones och en random åkare som kraschar hårt i Central Couoir på Joffre Peak utanför Whistler och skadar sig så svårt att de får sätta ihop en komplicerad räddningsaktion på fem röda. Och vi får se en Townsend som ligger halvt utslagen vid bilen med en ölburk i näven efter att ha gått Watson Traverse i närheten av Mt Baker. Och vi får följa med Cody och Michelle Parker när de cyklar hela vägen från Lake Tahoe till Washington State och plockar topparna Mt Hood, Mt Rainier och Eldorado Peak längs vägen – en resa som tog över en månad att klara av. 

– Jag ville redan från början att serien skulle vara så verklighetstrogen som möjligt. Jag ville inte arrangera något i produktionen utan att fånga unika tillfällen i bergen i realtid och verkligen visa upp bakom kulisserna när vi åker de här åken. Det skulle vara rått, äkta och ärligt istället för konstnärligt och cinematiskt, säger Cody.

Jag ville redan från början att serien skulle vara så verklighetstrogen som möjligt.


Men vi bjuds inte bara skidåkning och äventyr, utan även en del bonusavsnitt som utrustningssnack och grundliga genomgångar av de bägges fordon. (En hint, Bjarnes egenbyggda campervan med inbyggd vedkamin vinner den kampen överlägset. Den blev så populär att han till och med startat ett företag som custombygger campervans, men det är en helt annan historia.)

– Jag tror att en stor anledning till att serien blivit så populär är att folk lär sig något från den och får en unik insikt samtidigt som de får se den rent mänskliga sidan av att åka stora linjer, säger Townsend.

Jeremy Jones på Pontoon Peak i Alaska. Foto: Bjarne Salén
Brant. Modell värre. Foto: Ming Poon
Brant klättring i The Sickle i Idaho. Foto: Ming Poon

När vi skriver augusti 2021 har duon fortfarande 20 åk kvar framför sig. Den ursprungliga planen att klara av allt på två verkar ha kastats ut genom fönstret, något som inte verkar bekymra Townsend nämnvärt.

– Jag borde vara klar med det här inom de närmsta två till 20 åren. De åk som vi har kvar är några av de hårdaste, farligaste och mest skrämmande åk där ute, och några av dem har bara åkts en eller ett par gånger.

– I slutändan är det bara bergen som säger till mig om det här projektet är genomförbart eller inte, jag är noga med att inte forcera något och klättra eller åka när förhållandena inte är de rätta. Så jag kan antingen avsluta det här snart eller när jag är en gammal man.


Text: Tobias Liljeroth • 2021-08-18
ArtiklarÄventyrBjarne SalénCody TownsendKanadaSkidäventyrToppturUSA

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top