Anders Enar Olsson lägger branta svängar i Ränna Radikal i Sylarna. Foto: Emrik Jansson

Anders "Enar" Olsson lägger branta svängar i Ränna Radikal i Sylarna. Foto: Emrik Jansson

Sverige

Sylarna – Sveriges sydligaste stora berg

Sylarna i Jämtland är Sveriges kanske sydligaste riktigt högalpina terräng med toppturer för alla nivåer.

Johan Jonsson • 2021-03-08
SverigeJackie PaasoJohan JonssonReine BarkeredSverigeSylarnaTopptur

Internet. Det ställer till med en massa elände – filterbubbblor, fake news (fake powder) och avslöjande av tidigare hemliga skidåk är trist. Men för nyfikna skidåkare har det även inneburit att en ocean av information ständigt finns vid våra fingertoppar, och att bara söka på en hashtag kan göra att helt nya områden upptäcks.

Sylarna i västra Jämtland har aldrig varit någon doldis, men det är först med ökande stighudsanvändning bland människor med internationella referenser (och uppdaterade sociala medier) som detta massiv kom till djupare kännedom för många. Man skulle utan överdrift kunna kalla det en hajp.

Så vad handlar denna hajp då om? Sylarna har fått ett rykte om sig att vara de sydligaste »riktiga« bergen i Sverige. För att se om detta stämmer eller ej behövs dock andra undersökningar än hashtagsurfande på Instagram och några bra stories från dina vänner – några nätter på plats till exempel.

Jackie Paaso och Johan Jonsson i sin version av kärleksåkning i kvällssolen. Foto: Emrik Jansson
Reine Barkered försöker slå rekordet ner till Tempeldalen. Foto: Emrik Jansson

I onådens år 2020 stängde Sylarnas Fjällstation tidigare än vanligt när hela världen ställdes på kant, så valet mellan bandvagnstransport in, torkmöjligheter för pjäxor och lagad mat i restaurang vs lång marsch med tung pulka, tält och vintersovsäck, det slapp vi ta. Det blev det tunga alternativet. Men beroende på vem du frågar så klassas det också som det roliga. Det äventyrliga.

Promenaden in till Sylarna från Storulvån, dit närmsta bilväg går, är 16 kilometer. Det är lite backar upp och ner (mest upp på vägen dit), men inget som en normal och glad pulkdragare från Skandinavien ska ha några problem med.

Undertecknad blir, som vanligt, väldigt sen, och har för »att testa« även packat sin nya, stora pulka överfull. Det visar sig gå bra ändå, men det tar en del på krafterna, och jag är väldigt glad att mina snälla medcampare har grävt en plan och fin tältplats åt mig innan de gick och lade sig.

Dessa medcampare består av Jackie Paaso med tillhörande make, Reine Barkered, och Emrik Jansson. Vi är dock långt ifrån ensamma. När jag passerar fjällstationen i mörkret vid tiotiden är det väldigt gott om tält både i närheten av stationen och utspridda i kluster några hundra meter åt olika håll.

Jackie Paaso skippade pulkan för att träna inför kommande monsterturer. Foto: Emrik Jansson
Jackie och Reine med tung packning på väg mot basecamp. Om vädret är bra ser man Sylmassivet under stora delar av inmarschen. Inspirerande och vackert! Foto: Emrik Jansson

Efter en första natt i tälten är vi alla redo att ta oss en titt på om det vi har omkring oss är fjäll eller »riktiga berg«. En gemensam ovilja att krångla till det i onödan gör att första turvalet faller på Martins åk. Storfräsare kanske inte kallar detta för Sylarnas mest spektakulära men det är en klassiker som bör tickas av på listan. Med på just den här turen är också Årebon Anders Olsson som kommit ut över dagen.
Från vårt camp en bit söder om fjällstationen tar det drygt ett par timmar till toppen av åket. Det inkluderar Instagrampauser och relativt många »Men fan, det där åket är på riktigt ändå!« och »Tänk den där linjen i bra snö!«. Ett gott betyg. Halvvägs in i hajken har vi Storsylens mäktiga östvägg rakt framför oss och Pyramidens inbjudande rännor på vår högra sida. Till vänster huserar Slottets västra vägg också den några linjer av det mer spektakulära slaget. Att ingen verkar ha brytt sig om att ta med dem i någon guidebok eller turförklaring är även det en hint om vad som finns i området i övrigt.

De bredare skidorna vi alla släpade med oss har fått stanna vid tältet. Tur det, eftersom fötter, knän och benhinnor får slita nog de sista, lite brantare, och hårdare, 300 fallhöjdsmetrarna. Vi väljer att smyga upp i passet till höger om Djävulspinaklarna för att kunna strosa runt och välja insteg där snön ser bäst ut. Det är skönt att få solen på sig efter en sval hajk i skuggan.

Snön har dock också gottat sig i solen och vi svär över att ingen har valla med sig. Sent i april är sydsidorna sugande slaskiga under en lång period av dagen men vi skyndar oss så gott det går.

Reine droppar in först med karaktäristiskt enorma svängar trots att utrustningen under fötterna är lättare än den brukar vara. Anders är inte långt efter.

Hög Instagrampotential för resans plåtis, Emrik Jansson.
Det är ok att gå upp på sönderblåst, så länge man kan droppa in slask i världsklass. Sylarna i ett nötskal. Foto: Emrik Jansson
Visst är det fint att bo på fjällstation, men… Foto: Emrik Jansson

Vi andra står avundsjukt och tittar på våra vänner som går från skidåkare till möss till myror där långt nere i Tempeldalen. Det ser ut som att vi kommit upp i grevens tid, och förhållandena kan under stora delar av åket kategoriseras som världsmästarföre — slask som är så lättåkt att alla känner sig som bäst på planeten.

Resten av oss skråar en bit skiers right för att komma till andra sidan bowlen, och förhoppningsvis få lite kallsnö. Det får vi. Tyvärr är den inte bara kall utan också till stor del stenhård. Den sista biten ner mot de andra, i perfekt 40-gradig lutning, får vi dock också känna oss som världsmästare när våra lätta turskidor skär genom det perfekta slasket som om vi hade tre gånger så tung utrustning på oss. Puder i all ära, men… »…slask alltså!« ropar vi i munnen på varandra samtidigt som vi slår oss ned i en färdigbyggd solgrop och lunchen packas fram.

Men vi sätter den nästan i halsen när vi upptäcker spåren som går från toppen av Slottet. Kan det verkligen… Jo, det kan det, visar det sig när vi fått fram en kikare. Någon har kört en riktigt, riktigt, brant och exponerad linje, och det där om att det finns »riktig skidåkning« på Sylarna stämmer tydligen, även om man är dragen åt no-fall-åk-hållet.

Efter lite efterforskning visar det sig vara Östersundaren Fredrik Lönn som lagt de snygga svängarna (plus ett litet dropp som man måste sätta mitt i linjen). Fredrik är ingen kändis för de breda massorna men med flera riktigt svettiga linjer under skidbältet.

Artikelförfattaren och tidsoptimisten Johan Jonsson med mörk ankomst. Foto: Emrik Jansson
Heta diskussioner om alternativa insteg på Storsolas nordsida. Foto: Emrik Jansson

Att Sylarna inte heller varit någon kändis är inte konstigt. Topptur som fenomen har funnits i många, många år men det är först på senare år som våra mindre lättillgängliga fjäll fått fler besökare. Och då inte bara sådana som vill passera nere på platten utan även de som vill åka skidor utför. Lite i det tysta, innan sociala medier slog igenom, har de här fjällsidorna såklart sett massor av skidåkare, men den topptursboom vi sett de senaste åren har såklart ökat antalet radikalt.

Är det bara sociala medier som ligger bakom detta? Nejdå. Någon forskning på detta område finns näppeligen, men utrustningen är helt klart en annan stor faktor. För bara några år sedan tyckte de flesta skidåkarna att en Marker Duke med ett par racepjäxor var det man som »riktig skidåkare« turade på. Tro fan det var få som iddes gå in till Sylarna då…

Men med pionjärer som Eric Hjorleifson och Chris Rubens, som visade att det visst går att åka fett med små pinbindingar och lite lättare utrustning har ögonen så sakteliga öppnats på fler och fler. Idag är det många som fnissar till bara vid åsynen av ett par Guardian rambindningar.

Lunchgängets utrustning ligger någonstans i mellanskiktet, med lätta 130-pjäxor, mindre pinbindningar och lätta skidor modell topptur med ungefär 95 millimeters midja. Det känns som ett lagom val och ingen klagar när vi sätter på hudarna och börja traska uppåt igen.
Skuggorna är snart borta på Storsolas norrsida men i vår hajk upp, som går på norsk mark, är det skugga. Skönt faktiskt.

Middagen är serverad. Den består av svallis med sockersnö och är toppad med stenregn. Foto: Emrik Jansson

Ett par timmar senare står vi på gränsen mellan Sverige och Norge och kikar på de många alternativen. Reine och Anders känner för rännor och kör den blomkålsinbäddade Ränna Radikal — en estetiskt snygg couloir som övergår i ett stort snöfält ner i Tempeldalen. Vi andra går åter in på svensk mark för att åka den mer vanliga Nordsidan.
Ett alldeles ypperligt val visar det sig, då solens strålar inte påverkat snön här. I stora svängar tjoar och tjimmar vi oss ner genom packat puder. Några ofrivilliga faceshots blir det inte, men det är mjuk, bra snö som är lätt att åka i. Sylarna levererar än så länge, på två diametralt skilda sätt.

I de skilda sätten ligger också Sylarnas stora styrka; väderstreck och formationer. Om man tittar på en topografisk karta över den närliggande Åreskutan och jämför den med Sylarna, så blir det tydligt att Sylarna är mer dramatiskt. Lägg ihop det med att byns inbitna locals kan hitta bra åkning på Åreskutan oavsett hur infernaliskt mycket det blåst eller från vilket håll, så förstår man att det i Sylarna väldigt ofta är bra någonstans.
På samma sätt är det ytterst rimligt att vända på steken — det är ofta riktigt fostrande någonstans. Till och med på flera ställen. För i Sylarna blåser det en del. Men ingen tvingar oss att åka de mest avblåsta sluttningarna.

I botten av Storsolas nordsida är det ingen som tvingar oss till någonting faktiskt, utan vi glider stilla tillbaka till tälten. Vi skäms eftersom det fortfarande är sol, men klockan är snart sju, så kanske är det okej att avsluta skiddagen ändå.

Jackie och Reine med lätt packning på väg mot toppen. Foto: Emrik Jansson

Reine berättar om ett tidigare besök här, när Sylarna för ovanlighetens skull levererade både puder och vindstilla. Det låter helt magiskt men det går heller inte att komma undan att det både var riktigt tungt med anmarscherna till åken och att lavinfaran var mycket högre.
Hade vi fått byta till puder överallt hade vi självklart gjort det men med rätt mindset är all skidåkning rolig. Och att kunna röra sig snabbt mellan olika fjällsidor och aspekter i säkra lavinförhållanden är någonting som också det har stora fördelar. Sedan är det ju också kul med väder. Allt väder.

När solen går ner över vårt camp en middag senare är vi lite trötta, men inte slutkörda. Det är inte så sent, men kylan driver oss snart in i tälten och ner i sovsäckarna. Ingen fjällstation, men mysigt. Och allt känns mer på riktigt i tält. Och aldrig sover man väl så gott som nedbäddad i en vintersovsäck.

Dag två startar i bekvämt tempo. En av vårskidåkningens många fördelar är de långa dagarna. Ingen stress med gröten. Mitt i kaffet kommer ett fullkittat gäng förbi oss i bra fart. Det är David Kantermo, Sverre Liliequist, John Crawford-Currie och Henrik Windstedt som precis ska påbörja Syltraversen. De har inte tid med någon lång pratstund, men humöret på gänget är i alla fall på topp.

Snart blir det en krönika om jämställdheten i outdoorköken! Foto: Emrik Jansson
Jackie Paaso med kraftfull storslalom i packat puder på Storsolas nordsida. Foto: Emrik Jansson

Syltraversen är en av Sveriges mest klassiska alpina turer och även en som de flesta med lite pulver i benen och med hjälp av en guide – eller viss alpin klättervana – klarar av. Rekordet är på drygt tre timmar, men en tid runt det tredubbla är rimligare för vanliga människor. Man gör inte den här turen för skidåkningen, utan för upplevelsen, och för att få en bra översikt över området. Rep för att fira drygt tio meter och alpin klätterutrustning är ett måste.

Vi ska dock inte ut på någon travers, utan har tagit sikte på några rännor vi passerade på väg till Martins åk. Vår unge fotograf har dragit på sig några bättre skavsår och passar på den första turen, men vi andra smörjer på SPF 50 och börjar beta av de knappa 600 fallhöjdsmetrarna till toppen av Pyramiden.

Åken som går från Pyramiden ligger någonstans i mittenskiktet vad det gäller svårighetsgrad, men nog lutar det på när vi tittar ner i Dubbbelrännan. 45 grader gör att man bör hålla sig på benen. Dagen innan var det någon som misslyckades med det, och blev hämtad med räddningshelikopter där åket flackar ut, precis ovanför stora klippor. Som tur var. Det går dock bra och även om snön är väl mjuk på sina ställen är det ett fint åk, med lite spänning i mitten där klippan smält fram och vi får ta ett mindre skutt ner i »ofördelaktiga« snöförhållanden.

Vid tälten är det återigen lugnt tempo och varm lunch innan vi beger oss mot Tempelrännan, en annan av Sylarnas klassiker. Vädret är fint, helt enligt prognos. Lätt vind och några tunna moln. Men en bit in på stigningen mot rännan blir det plötsligt svårt att få fast kanterna. Hård snö blir till något som liknar is. Vi tar av oss skidorna och börjar bootpacka, men upptäcker snabbt att där förste man är, går det knappt att sparka in pjäxorna. Trots att vi är på en 30-35-gradig sluttning hinner det bli ganska spännande innan vi får på stegjärnen.

Johan Jonsson på lätta skidor genom lite tyngre puder. Foto: Emrik Jansson

Ett klassiskt misstag där fint väder, »flack« terräng och god stämning gör att vi hamnar på en plats där ett fall förmodligen hade betytt en glidning på rumpan in i ett fastfruset stenskravel. Vi känner oss lite dumma, men är glada att vi inte hann längre utan stegjärn. Snart övergår »typ is« till svallis på vissa gömda fläckar. Det går såklart laviner i Sylarna, men att vara vaksam mot risk för fall på hårda underlag är ofta mycket viktigare.
I botten av Tempelrännan får vi smaka på en annan av Sylarnas mindre trivsamma egenskaper — ordentlig vind. Från ingenstans blåser det plötsligt så mycket att vi har svårt att stå upp i byarna.

Äh, nu är vi här. Vi knatar upp i rännan ändå, säger någon och så blir det.

Bara någon minut senare landar en sten som blåst av klippväggen bara ett par meter från oss. Även om den inte är stor nog för att slå ihjäl en, är det nog obehagligt för att vi snabbt ska ställa oss i säkerhet och sedan skråa ut åt vänster.

Så fort går det, även om man »bara« är i svenska fjäll. Från att vissla i kör till att gå med stegjärn och isyxa i stenregn och stormbyar. Och kallt. Fruktansvärt kallt. Men också på riktigt. Det är ju kul när det händer något ändå, så länge det går bra. Och det gör det. Vi får bara bocka av Tempelrännan på nästa resa hit istället. Då med rätt approach också.

Stelfrusna in i märgen tar vi några fallhöjdsmeter uppåt innan vi njuter av det sista fina snöfältet ner mot Tempeldalen. Det är inte fy skam det heller. Vi överväger att gå upp och köra Storsola en gång till men vindbyarna gör att Emriks lockande prat om medhavd efterrätt i tältet vinner.
Det är med viss besvikelse vi tittar på ännu en solnedgång från tältet. Vi borde såklart varit där. Men skavsår och vind och efterrätter och… ja, ni vet.

Vindskydden på vägen till Sylarna kan även nyttjas till att vädra strumporna. Foto: Emrik Jansson

Och en sak är säker; även om vi hade gått 2 500 fallhöjdsmeter per dag så hade vi ändå bara skrapat på ytan av vad Sylarna har att erbjuda. Det är ett gott betyg. För de flesta som läser detta kommer inte att vara i Sylarna två veckor i sträck, de kommer inte att gå 2 500 fallhöjdsmeter per dag och de kommer inte att göra fem resor per säsong hit. Därför kan man inte säga annat än att alla borde åka hit. Redan i vinter. Du kommer inte tröttna.

Du kan åka sköna cruising-åk om du vill, och du kan skrämma skiten ur dig om det känns roligare. Du kan bo i tält och äta frystorkat. Du kan bo varmt och äta ekologisk finmat i restaurangen. Framförallt kommer du att få riktigt jäkla skoj.

För Sylarna är verkligen Sveriges sydligaste riktiga berg. *

Sylarna

Plus

✱ Riktiga fjäll på sydlig breddgrad

✱ Långt från närmsta väg

✱ Bra variation på boende och mat

✱ Riktig vildmarkskänsla

Minus

✱ Hårt väder och vind

✱ Långt från närmsta väg

✱ I perioder svårt bokningsläge

✱ Kan upplevas svårtillgängligt

Resa

Närmsta väg går till Storulvån. Dit kan du åka bil, eller så tar du tåget och bussen. Nattågen går direkt både från Göteborg och Stockholm till Duved och Enafors, sedan hoppar du på transfern till Storulvån. Därifrån går du, 16 kilometer med vindskydd vid sju och 14 kilometer.

Bo

STF:s fjällstation vid Sylarna erbjuder allt från tvåbäddsrum till stora sovsalar. Du kan boka din vistelse med frukost, lunchpaket och middag från Sylarnas KRAV-certifierade restaurang Spiseriet, eller laga egen mat i självhushållsköket. Butik med ett okej fjällstugeutbud finns.

Vill du tälta i närheten av stationen kostar det 200 kronor per natt för medlemmar i STF. Det ger även tillgång till dusch, bastu, torkrum, wifi, mobilladdning samt självhushållskök och stationen. Och självklart kan du boka frukost eller middag till det.

svenskaturistforeningen.se

Info

Tidtabeller, priser och allt annat som rör fjällstationen svenskaturistforeningen.se

Information om åkningen hittar du i den utmärkta boken Toppturer i Jämtland calazo.se

Guide

Årebaserade Summit Guides har bra koll på hela Jämtland summitguides.se

För vem?

Här finns något för alla topptursintresserade skidåkare. Sylarna är verkligen Sveriges sydligaste riktiga berg (måhända med undantag för vissa delar av Helags) men det finns även mindre och enklare åkning. Läget, en bra bit från närmsta väg, gör att det känns mer på riktigt men det går ändå att bo och äta bekvämt om man föredrar det.


Johan Jonsson • 2021-03-08

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top