Han försörjer sig med livet som insats

Du har med största sannolikhet redan sätt något av hans drop. Antingen på Youtube eller här på Åka Skidor. Julian Carr är skidåkaren som gjort sig känd på att göra det som det flesta andra drömmer mardrömmar om och tillsammans med landsmannen Jamie Pierre har han utvecklat en av de mer extrema avarterna av friåkning – gigantiska klippdrop.

Men det var långt ifrån en självklarhet att kasta sig ut för gigantiska klippor.
– Under en lång tid kunde jag inte greppa hur man kunde hoppa något större än 15-metersklippor. Det skrämde livet ur mig. Jag kunde droppa 15 meter utan problem, men större än så? Aldrig, berättar Julian Carr.
– Det var inte förrän jag såg Jamie Pierre i Teton Gravitys Hight Life 2003 som jag förstod att det som behövdes var ett lugn genom hela droppet. Så när jag hittade vad som såg ut att vara en bra 30-metersklippa i Whistler bestämde jag mig för att pröva. Jag behöll ett lugn genom hela hoppet och precis innan jag landade andades jag ut. Det kändes knappt att nå marken, det var som att landa i lövhög. Jag bara reste mig och åkte dig därifrån skrattandes. 

Det skulle visa sig att 30-metersklippan bara var starten på vad som skulle komma att bli en karriär för Julian Carr. Året därpå fortsatte att han logga över 20 stycken 30-metersklippor, varav en 42 meter högt drop under US Freeskiing Nations i Snowbird. Men det var först två år senare som Julian Carr skulle komma att bli känd – inte bara bland skidåkare utan i stora delar av extremsportsvärlden.

Carr och vänner hade befunnit sig i Österrike och Schweiz under en månad. Redan första dagen upp i liften i Engelberg hade sett det han kallar en “fantastisk klippa”, men efter att ha sonderat terrängen visste han att snödjupet inte var tillräckligt för ett drop.
Men så två dagar innan han och hans vänner skulle lämna den schweiziska puderhålan kom en snöstorm och dumpade 1,5 meter snö över natten. När de vaknade på morgonen var det till strålande sol, blå himmel och vindstilla. Där och då bestämde han sig för att genomföra det nu berömda droppet. 

Sitt riskabla karriärsval till trots har Julian Carr till denna dag klarat sig förhållandevis fri från skador. Det har givetvis funnits tillfällen då karriären varit hotad, bland annat när han trasade sönder hela knät, inklusive menisken samt slet av vadmuskeln – men hans värsta skada kom långt innan han började kasta sig utför stup och det hjälpte honom at forma det säkerhetsprotokoll han följer till denna dag.
– 2001 bröt jag mitt lårben på elva ställen. Hela benet var draperat över mitt bröst som en våt nudel och pjäxan låg uppe vid huvudet. Det enda jag kunde tänka på under de fem minuter det tog innan hjälpen nådde fram var att jag skulle bli förlamad eller dö av en intern blödning. Det var de läskigaste fem minuter av mitt liv. Men de var helt avgörande för att forma mina tankeprocesser för säkerhetsprotokollet för hela min karriär och till denna dag. 

Under årens lopp har det riktats en del kritik åt Carr och Pierre och andra som sysslar med det dem gör. Kritiken riktas sig främst åt att åkarna inte landar på skidorna utan snarare på höften eller ryggen. Men det är inte något som Carr lagt ner någon större energi på – och han uppmanar kritikerna att följa med ut en dag.
– Jag skulle säga till var och en av dem att följa med mig ut på en stor klippa och titta över kanten utan att skita ner sig, ha ha. Men det är okej. Det är deras perspektiv på hur de vill tolka sporten. Jag respekterar det. För mig handlar det om säkerhet. Men vill folk hellre se någon landa en stor air så rekommenderar jag att de tittar på Hugo Harrisons bedrifter, eller allt Ian McIntosh gör. Jag skulle väldigt gärna stompa 20-25-metersklippor som dem men min kompentens är annorlunda. Massor av människor blir peppade av att se mig hoppa, och det i sig peppar mig. 

Källor: Julian Carr @ facebook, newschoolers, liftopia, Outside Television.