Magnus Strand – han som smet undan
Magnus Strand ser fram emot fler dagar i bergen, och färre på kontor. Foto: Mattias Fredriksson

Magnus Strand – han som smet undan

Magnus Strand är familjefadern som gjorde kometkarriär inom bankvärlden. Men i bakhuvudet fanns en dragning till en värld med mindre pengar och mer skidåkning. Så han bröt upp och började om på nytt.

"Jag önskar det fanns ett jävla spöke här, för min man är aldrig hemma." 

Hårda ord. Men idag kan Magnus Strand även se humorn i dem. Han var gift med sin första fru i 18 år, och kanske hade det blivit minst 18 till om han inte gjort allt för familjen, som han uttrycker det. Det låter lite bakvänt, att bli lämnad på grund av det, men inte om man låter Magnus prata klart.

– Så här i efterhand är det väldigt enkelt att förstå hur min fru kände sig. Hur mina barn kände sig. Men när man är mitt i det är det inte lika lätt. Tydligen…

Mitt i smeten. Där hade Magnus varit under lång tid innan hans fru började önska att det skulle spöka hemma. Men finanskarriären var allt annat än solklar.

– Jag växte upp i Fruängen utanför Stockholm. När jag blev lite äldre tog klättringen större och större plats i mitt liv, så efter gymnasiet och lumpen reste jag runt och hängav mig mycket åt det. Jag hamnade i Chamonix där jag städade toaletter för att finansiera uppehället, och där träffade jag en amerikansk tjej som jag blev stormkär i. Hemma i Sverige igen jobbade jag mycket och försökte lista ut hur jag skulle kunna ta mig till USA. Jag åkte norrut, frågade om jag fick bli amerikansk distributör för Hilleberg, Trangia och Klättermusen. Och det fick jag. Jag åkte över till USA, gjorde marknadsanalyser och ett ganska bra jobb tror jag, även om huvudanledningen var att klättra och få träffa min kärlek. I maj året efter gifte vi oss. Då var jag 23.

"Jag vet att det här livet inte är för alla. Det är många som tror att de radikalt vill förändra sitt liv."

Som ung, nyförälskad klättrare började Magnus tänka på vad som skulle ske nu. Vad han skulle göra med livet. Någon form av entreprenör inom outdoorbranschen skulle varit det naturliga, om man frågar honom själv. Men istället hamnade han på civilekonomutbildningen på Stockholms Universitet.

– Vi skaffade barn tidigt. Det blev mycket ansvar redan under studietiden, men det fungerade. Jag hade ett driv framåt som gjorde det möjligt att kombinera allt. Efter examen, 1996, fick jag jobb på HSBC, och avancerade till administrationschef ganska snabbt. Jag hade bra kontakt med min chef och fick ansvar för att bygga upp en derivathandel i Stockholm. Allt gick fort. Det gick bra. Men fort. Snart hoppade jag över till att trejda på OMX istället. Det passade mig bättre egentligen. Jag är bedrövlig på detaljer, men att handla och beräkna risker, det märkte jag snabbt att jag var bra på.

Rikedom beräknad i puder. Magnus Strand längtar inte tillbaka till kontoret. Foto: Mattias Fredriksson

Vi som sitter runt bordet och pratar med Magnus har dock inga detaljer att klaga på. För dem som befinner sig på Trollviken Lodge, som är Magnus hem och även där hans gäster bor, är det garanterat andra saker som hamnar i fokus. Utanför fönstret breder ett widescreenvykort ut sig – fjorden, bergen, och så den lilla bastun nere på stranden. Det är en form av total motsats till ett finanskvarter i någon av Europas storstäder. 

Där och då, hemma hos Magnus, är det otroligt lätt att förstå varför en människa som jobbat stenhårt i finansvärlden hellre tjänar lite (alltså mycket) mindre pengar och fokuserar på andra värden. Men i verkligheten är det ett steg väldigt få ens försöker göra.

– Jag kommer så väl ihåg en av mina vänner i finansbranschen. Han jobbade otroligt mycket, och hade för sina pengar skaffat ett fint hem, fina bilar, fina semesterboenden. Men ändå frågade hans barn honom om han inte skulle kunna tänka sig att vara hemma lite mer istället för att alltid jobba. "Men, vill ni hellre att jag är brevbärare? Att vi inte kan bo kvar här? Att ni inte kan gå kvar i skolorna ni går i nu?" De svarade ja. Han jobbade också för familjen. Det är ett märkligt sätt att resonera. Skygglappar på liksom. Men jag har ju själv varit likadan. Så jag vet att det inte är lätt att tänka annorlunda. Och många vill inte tänka annorlunda heller.

Sekunden då Marcus Caston, Magnus Strand och Johan Jonsson blev religiösa. Foto: Mattias Fredriksson

Men de allra flesta människor klarar inte av att göra så stora förändringar i sitt liv, trots att familjen ibland skulle önska det. Om det beror på rädslan för själva förändringen, ett bekvämt lynne, eller faktiskt att man trivs i sin situation, det varierar från person till person. 

Men finns det rätt och fel? Måste man älska naturen och vara en person som inget hellre vill än att klättra i berg och åka skidor?

– Jag tror, eller rättare sagt jag vet, att det här livet inte är för alla. Det är många som tror att de radikalt vill förändra sitt liv. Men ska man göra samma resa som jag gjort, då måste man fråga sig om man vill sälja allt, tjäna mindre pengar, bli uppläxad av en fransk bergsguide i fyra år, bo i bakluckan på en bil. Vill man inte det, då får man kanske se sig om efter en annan sorts förändring, om det är det man vill ha. Alltså, det finns inget liv som är för alla. Men för mig är det rätt. Det här jag gör nu. Det ger mitt liv en mening. Jag måste vara på topp, annars kan jag dö i en lavin. Jag måste kunna min snö, veta mina rutter, ha koll på repen. Men just det, gör att jag vill gå upp på morgonen.

En lycklig bergsguide med skidorna i fallinjen genom stabil, djup snö – precis som förutspått. Foto: Mattias Fredriksson

Just den här morgonen har det blivit en alpine start – väldigt tidig uppgång och avfärd. Vi har en liten stund att köra och en ganska stor stund att gå för att ta oss till dagens mål – Nonsfjellet. Jag åker själv med Magnus i bilen, och önskar att jag slapp ta anteckningar under vårt samtal. Dels för att jag bara skulle vilja lyssna till resan han gjort, och dels för att Magnus bakgård är väldigt mycket trevligare att titta på än en mobiltelefon. 

Jag får samma känsla i kroppen som varje gång jag befinner mig i Norge norr om Polcirkeln. Välbehag, lugn. När vi parkerar bilarna gör vi det vid sidan av en liten avstickarväg i en by. Men här finns inga parkeringsvakter eller tutande taxibilar, bara knarrande snö under fötterna och en öppning i skogen där vår tur börjar. Vår amerikanske vän, Marcus Caston, är dock en smula orolig.

– Are you guys sure we can park here? Aren't people gonna get pissed at us?

Magnus breda leende är svar nog, och vi sätter på stighudarna och ger oss iväg. Jag tänker på varför Magnus går upp på morgonen nu, och varför han gjorde det tidigare. För under lång tid fanns samma motivation i bankjobbet. Att tjäna mer. Göra större affärer. Bättre affärer.

Men till slut tappade pengarna sitt värde. Miljonklipp förvandlades till Monopoldrag, och det som tidigare gav en kick framkallade snarare gäspningar. Jag frågar om det inte finns risk att jobbet som bergsguide går samma öde till mötes?

– Nej. Det är inte samma sak. Det här är på riktigt. Jag älskar naturen. Det är här min själ hör hemma. Ett misstag här betyder inte förlorade pengar. Det är… skillnad. Verkliga konsekvenser. Inte siffror på en skärm. Det här jobbet ger mig en enorm tillfredsställelse. Igår hade mina gäster den bästa dagen i sitt liv. Tänk dig – jag har gjort så att de har haft den bästa dagen i sina liv. Tänk att kunna ge det till andra människor. Det är klart att inte varje dag är så, men det händer ganska ofta faktiskt. Det är stort, och det är meningen med mitt liv nu.

Strand spårar i episk terräng… Foto: Mattias Fredriksson

Inte heller dagens grupp har några problem att se livsmeningen för stunden. Vår guide lägger ett rakt spår genom björkskogen och tempot är lagom. Allt är tyst, och så fortsätter det under lång tid, fram till att vi når en stor gryta på ett par hundra fallhöjdsmeter, där det inte finns någon solklar väg upp.

– Här går det laviner ibland, som ni förstår. Men idag sitter snön fast. Vi kommer att gå mot stenen där, sen slå en eller två gånger innan vi fortsätter mot nästa platå.

Hela vår grupp är bergsvana människor, och det är absolut ingen självklarhet för oss att lita blint på en människa vi just lärt känna, även om det är en bergsguide. Men Magnus pondus, lugn och trygghet gör att ingen av oss känner något tvivel på kunskapen hos den före detta trejdern. 

Nog underlättar det att vi vet att Magnus jobbar med de norska lavinprognoserna, men det är någonting annat som lugnar oss mer. Ett sätt att resonera om bergen och farorna. En önskan om att vara utomhus, alltid, antingen på skidor eller med klätterutrustning. Men en ännu större önskan om att alltid komma hem säkert i slutet av dagen. En stor yrkesstolthet. Traversen över det stora snöfältet skulle kunna kännas fel, men idag känns det rätt.

"Här uppe spelar det ingen roll om du har en miljard eller tretusen kronor på banken."

Vid nästa paus frågar jag om meningen med livet igen. Hur ser han på att han hittat sitt kall, medan många av vännerna är kvar i någonting han är glad att ha bakom sig?

– Min livsuppgift är inte att vända om folk till att bli bergsguider. Men jag vill gärna få personer jag möter att se att man kan styra sitt liv själv. Jag är lite amerikansk där. Så om någon av mina gäster pratar om att de haft den bästa dagen i sitt liv, så försöker jag få dem att fundera över sin situation. Kanske tjänar de bra med pengar, och skulle med lite vilja kunna omprioritera sin tid för att jobba lite mindre, och ha fler av de där "bästa dagen någonsin". Det måste ju inte vara i bergen. För vissa kanske det är på en golfbana, för andra havet, eller skogen. Sen har jag full respekt för de som vill jobba på bank, bara. Såklart. Det är inget fel med det. Det är bara inte för mig. Det ger mig ingen tillfredsställelse.

Vykort? Nope, bara Trollviken Lodge, som Magnus, och hans gäster, bor i. Foto: Mattias Fredriksson

Telefonen ringer, och en gäst som vill boka Magnus under en period han redan är upptagen verkar vilja att Magnus ska dela sig i två.

– Det är det här… Det jag vill är ju att vara ute. Klättra. Åka skidor. Det är det jag mår bra av. Men ska man jobba som bergsguide så… det kommer ju en hel del på köpet. Och administrationen är inte den största pluspoängen med jobbet, så att säga. Men jag känner ändå att det är så otroligt värt det. Det är min gärning för mänskligheten, eller vad man ska kalla det. En del vill rädda världen. Jag vill få ut människor närmare naturen. I naturen. Det är det som gör mig glad.

Han är dock inte den enda som är glad för stunden. Ju närmare Nonsfjellets topp vi kommer, desto bredare blir våra leenden, och när vi väl är uppe känner vi alla någon form av enorm tacksamhet inför att Magnus, denna suveräna bergsguide, inte sitter framför en dator på ett kontor i London.

– Här är vi alla lika. Titta där, titta på Andørja. Så otroligt vackert. Det ser likadant ut genom alla ögon. Här uppe spelar det ingen roll om du har en miljard eller tretusen kronor på banken. Det är underbart att se det. Det är nästan som att kunna ge bort en form av universell lycka, att ta gäster till sådana här platser.

Magnus Strand är lugn och trygg när det krävs, kul när det passar. Foto: Mattias Fredriksson

Det är klart att människor är olika funtade. En del gillar berg, en del gillar att göra affärer. Självklart vill ingen vara fattig, och självklart tycker alla att det är trevligt med en fin utsikt. Men det är i fördelningen mellan pengar och berg som Magnus Strand tog en ovanlig riktningsförändring i sin karriär. Efter att, fortfarande i unga år, flyttat till London med familjen, blev det mer och mer uppenbart att människor värderades med pengar som måttstock. 

Ett visst obehag hade sått ett frö, och tanken om att bli klar växte sig starkare. Men för att bli det, och kunna pensionera sig tidigt, krävs att man tjänar mycket pengar. Det gjorde Magnus. Från London gick flyttlasset 2002 vidare till Frankfurt och en position som chef för Commerzbanks aktiehandel i Tyskland.

– Hela tiden intalade jag mig själv att jag jobbade för familjen. För att vi skulle ha en viss standard, som… som man skulle ha. Men jag märkte hur mina barn nästan började få skeva värderingar av världen vi levde i. Och jag märkte att många i min bransch inte hade samma människosyn som mig. Tvivlet växte sig starkare, samtidigt som jag kände att det jag nu gjorde på min fritid egentligen borde få ta större plats i mitt liv. 2004 blev jag headhuntad till Nordea Markets för att driva deras globala aktiehandel och bygga upp deras derivathandel, och fram till 2007 jobbade jag där. Lyfte deras business. Mycket. Samtidigt kände jag att jag började ledsna på riktigt. Jag var duktig på det jag gjorde, men det kändes inte som att jobbet betydde någonting. Inte på riktigt. Det blev bara siffror för mig. Men när beslutet om att byta inriktning i livet hade växt fram, hade jag tappat bort min fru på vägen. Hon tröttnade på att jag aldrig var hemma. Träffade en annan. Det var först svårt att förstå. Jag hade ju jobbat för familjen! Idag, med lite perspektiv, är det inte så konstigt.

Skilsmässan gjorde dock inte att Magnus grävde ner sig i arbete, utan han sa upp sig från kontorsjobbet och sökte 2008 till SBO, den svenska bergsguideutbildningen. 

Den omfattande erfarenheten inom skidåkning och klättring han behövde för att komma in, hade han redan uppnått under sina tidiga år i Alperna och de återkommande turerna under finanskarriären. Han blev klar 2012 – certifierad internationell bergsguide (UIAGM/IFMGA) – och har sedan dess inte saknat skrivborden i storstäderna.

Yoga view 2000. Foto: Mattias Fredriksson

Skidåkningen håller oss på fortsatt bra humör där vi i stora, svepande svängar får lönen för vårt uppförsjobb utbetalt i prima, norskt puder. När vi tillsammans susar ner mot Eidevatnet kan vi inte låta bli att bryta den sköna tystnaden med lite utdraget tjoande à la österrikisk, kortsvängande pudergubbe.

Vid starten på traversen tillbaka till bilen ser vi att det går att förlänga åket en bit till, om vi är beredda att hajka lite extra. Så när den mjuka kvällssolen förenar sig med ett genom magi uppkommet snöfall blir det svårt att låta bli. 

Tillsammans med Marcus åker jag Super-G med turskidorna och får nästan gråten i halsen för att det är så bra. Våra leenden räcker gott och väl till den extra lilla hajken och hela vägen ner till bilarna. På hemvägen är det inte många ord som utbyts. 

"Ett misstag här betyder inte förlorade pengar. Verkliga konsekvenser. Inte siffror på en skärm."

Magnus ser precis lika nöjd ut som oss. Tillfreds. Kanske är han otroligt duktig på derivathandel, men det är inte där han hör hemma. Och de före detta kollegorna som kallar honom the one that got away gör det som ett skämt, men vet nog samtidigt att han gjorde rätt.

Magnus livsöde väcker många frågor, inte bara för dem som jobbar 70 timmar i veckan som investment bankers. För det är inte bara i finansvärlden det finns ekorrhjul att fastna i – de snurrar i alla delar av samhället. Allt är ett ekorrhjul, på sitt sätt. Även bergsguider, hockeyspelare, journalister och lagerarbetare snurrar runt i samma rutiner efter ett tag. 

Så kanske handlar det bara om att vi inte bör göra samma sak hela livet? Och förändringen måste inte vara lika radikal som Magnus. Det intressanta med hans val, är att han gick från någonting som i vårt samhälle ses som absolut högsta status, till någonting med väldigt mycket mindre status, men blev ändå en lyckligare människa och fann meningen med livet på köpet. Inte illa.

– Ikväll tänkte jag laga ren. Blir det bra?

Magnus Strand. Foto: Mattias Fredriksson

Magnus Lindor Strand

Ålder 51, född 1967
Från Fruängen i Stockholm
Bor Herjangen utanför Narvik i Norge
Familj Sambo med Hilde Tendeland. Tre vuxna barn.
Yrke Bergsguide (UIAGM/IAFMG). Driver Narvik Mountain Guides och Trollviken Lodge.
Instagram @lindorstrand
Info narvikguides.no trollvikenlodge.no

God morning! Another day another $. @fjallravenofficial

A post shared by Magnus Lindor Strand (@lindorstrand) on

Prenumerera på Åka Skidors nyhetsbrev

Nyheter från skidvärlden i din inbox!

  • Få akaskidor.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!