På toppen av 7 273 meter höga Muztagh Tower fick Göran Kropp ett efterlängtat besked. Han hade förutsättningarna att bli en riktig Himalayaklättrare. Bara tre expeditioner hade nått denna svåra topp tidigare. Göran Kropp hade fått följa med en expedition med personer ur den dåvarande svenska klättereliten. Nu stod han på Muztagh Tower tillsammans med repkamraten Rafael Jensen.

Två år tidigare, 1988, hade Göran Kropp bestigit sin första 7 000-meterstopp, Pik Lenin. Då mådde han dåligt av höjden. Han hade blivit osäker på om han skulle kunna nå sina drömmars mål, att bestiga en 8 000-meterstopp.

Medan hans kollega flämtande återhämtade sig på toppen av Muztagh Tower var Göran euforisk.

– De spelade in sig själva på band och man hör Göran jubla och skrika av glädje. Han var överlycklig, berättar Renata Chlumska, Görans livskamrat under flera år.

Vissa hävdar att Göran Kropp främst var en proffsäventyrare med känsla för rubriker. Då glömmer man att han under sin korta livstid blev Sveriges främste Himalayaklättrare genom tiderna.

1992 reste Göran i en Range Rover från Sverige till Nepal och besteg sin första 8 000-meterstopp, 8 201 meter höga Cho Oyo. Året därpå blev han förste svensk att bestiga K2, världens näst högsta berg och betydligt svårare än Mount Everest. 1994 besteg han pakistanska Broad Peak, 8 047 meter över havet.

Redan nu var Göran Kropp Sveriges mest framgångsrike klättrare, när det gällde att nå över de klassiska 8 000 meterna. Än idag har ingen annan svensk klättrare varit uppe på fler än två 8 000-meterstoppar.

Göran ville försörja sig på klättring och äventyr. Han hade jobbat på att göra sig ett namn sedan länge. Redan 1990 var han med i Åka Skidor, efter att ha bestigit tre 6 000-meterstoppar i Sydamerika och skärmflugit från en av dem.

Men det räckte inte att vara bäst i Sverige. Här är klättringen en alltför liten sport för att sponsorerna ska öppna de stora plånböckerna. Och steget från Sverigeeliten till världseliten är mycket långt inom klättringen. Det skulle ha tagit Göran massor av extrema klättringar för att nå det internationella rampljuset. Istället fann han en genväg, om än en mycket lång sådan.

Cykelturen från Stockholm till Nepal och solobestigningen av Mount Everest 1996 var tillräckligt extrem för att han skulle bli känd både i Sverige och utomlands.

Vid den tiden hade han träffat Renata Chlumska. Hon var ansvarig för hans basläger och fick en inblick i hans klättringskapacitet. Göran kom upp på tredje toppförsöket, de flesta klättrare orkar bara med ett försök.

– Utan tvekan var Göran väldigt fysiskt och mentalt stark. Han orkade fortsätta där många andra skulle ha givit upp. Dessutom klarade han den höga höjden bra, han behövde inte använda syrgas, säger Renata.

Efter att Göran och Renata cyklat hem från Nepal var försörjningen tryggad för en tid framöver. Göran var en populär föredragshållare och förekom flitigt i massmedia. Hans bok blev en storsäljare både i Sverige och USA. Amerikanska Outside utnämnde honom till en av världens 25 superhjältar. National Geograhpic Adventure kallade honom ”the most entertaining adventurer on earth”.

Göran och Renata besteg Shishapangma. 1999 återvände de till Mount Everest, där Renata blev den första svenska kvinnan att nå toppen. Därigenom hade Göran Kropp bestigit fem 8 000-meterstoppar, inklusive två besök på Everest.

Delvis självförvållat skymdes Göran Kropps klättermeriter av uppmärksamheten kring hans person. Han gillade att spexa och bjöd på sig själv, på gott och ont. Sedan vände turen.

Nästa stora äventyr, skidturen mot Nordpolen tillsammans med Ola Skinnarmo, var som bekant Göran tvungen att avbryta. Rubrikerna började handla mer om isbjörnar och förfrusna tummar än om klättring.

Göran och Renata planerade ännu en maratonexpedition, att med kajak, mountainbike och inlines ta sig runt hela USA. Den expeditionen sätter Renata igång med i sommar. Men ödet ville annorlunda för Görans del. En vacker höstdag 2002 föll han under en klippklättringstur på en vägg som heter Sunshine Wall, två timmar från Seattle. Säkringarna slets ut och Göran dog en ögonblicklig död, när han slog i marken efter nästan 20 meters fall.

Göran lämnade ett stort tomrum efter sig inom den svenska klättringen. Ingen har axlat hans roll som exceptionell Himalayaklättrare. Men framför allt är han saknad som person.

Av: Gabriel Arthur

Text: Gabriel Arthur • 2008-07-24