På 1950-talet fanns ännu inte världscupen. Utförsåkning var en nationell angelägenhet förutom vid de stora mästerskapen – OS och VM – då alla de bästa åkarna slöt upp och publiken vallfärdade. Vid VM i Åre 1954 följdes störtloppet av 20 000 åskådare.

Två år senare fick skidåkningen sin första riktiga internationella stjärna på herrsidan. Vid OS 1956 i Cortina krossade den 21-årige rörmokaren Anton ”Toni” Sailer allt motstånd i utförsåkningens tre grenar. Än idag har bara fransmannen Jean Claude-Killy lyckats upprepa bragden.

Dåvarande österrikiske stjärnan Anderl Molterer kallades ”Der Weisse Blitz aus Kitz” på grund av sitt blonda hårsvall. Mörkhårige Toni Sailer utnämndes snart till ”Der Schwarze Blitz aus Kitz”. Svarta Blixten från Kitzbühel var betydligt snabbare än Vita Blixten.

Toni Sailer började med att vinna storslalomtävlingen med 6,2 sekunders marginal, fortfarande ett rekord i OS-sammanhang. Två dagar senare vann han slalomtävlingens båda åk och därmed guldet. I det avslutande störtloppet var han ytterst nära att krascha, men klarade sig och åkte 3,5 sekunder snabbare än silvermedaljören Molterer.

(En svensk nostalgiker kanske minns att Sixten Jernberg var nästan lika framgångsrik i Cortinas längdåkningsgrenar, med ett guld på femmilen, samt två silver och ett brons.)

Ryktet om Toni Sailers tre OS-guld spred sig via radiovågor och dagstidningar genom Europa. De svartvita journalfilmerna från Cortina nådde ända till fjällhotellen i Åre. En av de imponerade tittarna var åregrabben Olle Rolén. Senare skulle han bli landslagsåkare och en av Ingemar Stenmarks tränare, idag är han en av de ansvariga för VM i Åre 2007.

– Jag och de andra åkarna i Åre Slalomklubb blev jätteimponerade av Toni Sailer. Hans teknik och styrka var i en klass för sig. Jag rankar honom som en av världens tio bästa manliga åkare genom tiderna, säger Olle Rolén.

Inte bara Olle Rolén imponerades av ”Der Schwarze Blitz aus Kitz”. Senare skulle Jean-Claude Killy nämna Toni Sailer som sin stora förebild.

Toni Sailer hyllades även på hemmaplan, när han samma vinter vann Hahnenkamm-Rennens störtlopp och slalom. Han fick stadens gyllene ring av borgmästaren och en hedersutmärkelse av österrikiska staten.

Man kan tycka att alla skidåkare som på den tiden i full fart tog sig ned för Hahnenkamm var värda hedersutmärkelser. Bindningarna av läderremmar löste inte ut och underlaget var välstampat snarare än välpreparerat. Toni Sailer ansåg själv att de låga läderpjäxorna var den största utmaningen. ”Jag skulle ha velat se Franz Klammer åka nerför Steilhang i mina pjäxor!” lär han ha sagt i en TV-intervju under Kaiser Franz storhetstid.

Även 1957 och 1958 var Toni Sailer den stora stjärnan, på tävlingar som VM i Bad Gastein och de kända Lauberhorn-störtloppen i Wengen. Men redan året därpå lade han tävlingsskidorna på hyllan och startade ett hotell. Dåtidens sponsorkontrakt gick inte att försörja sig på.

Han blev senare landslagstränare och ansvarig för Hahnenkamm-Rennen, samt president i FIS-kommitén. Men han slog också in på en ny bana: skådespeleriet.

Toni Sailer har medverkat i ett drygt tjugotal österrikiska långfilmer, som Das Grosse Glück och Liebe in Schnee. Dessutom har han sjungit på flera skivor.

Den som ser någon av dessa filmer tycker sannolikt att Toni Sailer kunde ha nöjt sig med huvudrollen i journalfilmerna från OS i Cortina 1956.

Av: Gabriel Arthur

Text: Åka Skidor • 2008-07-24