Schnalstal – glaciärskidåkning och historia i hjärtat av Sydtyrolen

Dimman ligger som en tjock, mjuk filt över det karga, men just nu, helt osynliga bergslandskapet.

Den skapar en vit, ljuddämpad värld där saker som riktning och lutning helt förlorat sin betydelse.

Hade det inte varit för de rödfärgade träkäpparna som passerar förbi till höger med jämna mellanrum hade vi lika gärna kunnat flyta omkring i ett mjölkigt vacuum, ovetandes om vad som är upp och ner.

Vi befinner oss dock på skidor, uppe på glaciären Hochjochferner i det för oss helt okända Val Senales på över 3000 meters höjd.

Snön är iskall, knädjup och så lätt att det förstärker den overkliga känslan av tyngdlöshet i den tjocka dimman.

Backen under våra breda skidor är brant och i det närmaste helt jämn, en förutsättning för att möjliggöra någorlunda säker skidåkning i dessa väderförhållanden.

Val Senales, eller Schnalstal som är det tyska och mest använda namnet, ligger i en sidodal i området Vinschgau i Italienska Sydtyrolen.

Det är en mindre glaciärskidort, framförallt känd för sina branta snösäkra pister vilka främst nyttjas av diverse alpina landslag under lågsäsongens träningsläger.

Det första som slår en i Schalstal är att pisterna faktiskt är ovanligt branta för att vara på en glaciär, något varken vi eller alla de landslagsåkare som besöker glaciären varje år ser som någon nackdel.

Trots en spännande och dramatisk både nutida och forntida historia har destinationen, till skillnad från de österrikiska skidorterna på andra sidan gränsen, aldrig gjort särskilt mycket väsen av sig.

För minnesgoda svenskar kanske dalen är mest känd som Schnalstal och när Ingemar Stenmark kraschade och blev medvetslös på störtloppsträning 15 september 1979.

Då var dalen välbesökt av inte minst det svenska landslaget.

Idag är det långt ifrån trångt i pisterna, och »liftkö« verkar vara ett relativt okänt begrepp här. 

Man behöver inte vara nobelpristagare i ekonomi för att förstå att ekvationen stora investeringar, dividerat med få besökare, inte går ihop.

Det fick den lokala entreprenören och visionären Leo Gurschler tyvärr erfara i praktiken då skidorten Kurzras byggdes och de första liftarna placerades ut under början av 1970-talet.

Åka Skidors beresta och välinformerade läsare har säkerligen hört talas om den världskända bronsåldersmannen som hittades i glaciärisen i Ötztalalperna men på den italienska sidan i Sydtyrolen.

Han namngavs till det tyskklingande namnet Ötzi.

Österrikarna försökte direkt ta på sig äran och basunera ut fyndet och att kapitalisera på fyndet.

Idag ligger dock ismannen på museum i italienska Bolzano.

Ötzi har dragit masspublik under åren och alla som gått i skolan har väl läst om den djupfrysta mannen och hur välbevarad han var efter att ha legat i isen i mer än 5000 år.

Även i Schnalstal har man försökt associera sig lite med Ötzifyndet. Men kanske är man här inte de mest slipade pr-människorna.

Jag hittar en liten notis på pistkartan och en besynnerlig utställning i en källargång direkt utanför herrarnas pissoar under Glacier Hotel Grawand.

Den lite märkligt placerade utställningen är dock värd ett besök.

Det är smått otroligt att se Ötzis välbevarade föremål som grävts fram tillsammans med hans frystorkade kropp ur den flertusenåriga glaciärisen.

Vad gjorde då Ötzi långt uppe på en glaciär i Italien redan för 5 300 år sedan?

Kanske var han påväg mellan bosättningar i Ötztal och Schnalstal. Kanske vallade han boskap, kanske var han en ensam vandrare eller jägare.

Forskarna är i alla fall relativt säkra på att Ötzi dog av skadorna från att ha blivit träffad av en pil.

Dessutom verkar han ha varit överviktig och förmodligen haft diabetes. Så inte konstigt att han strök med på den höga höjden om han också blivit skjuten med pilbåge.

Kanske blev han också oturligt nog överraskad och begraven av en lavin i samma veva.

I vilket fall som helst verkar det ha funnits en förbindelse mellan Ötztal och Schnalstal som nyttjades av människor redan på bronsåldern.

Vi spolar fram några tusen år, till medeltiden.

Då upprättades nämligen ett avtal mellan invånarna i den lilla byn Vent i Ötztal och bönderna i Schnalstal Tro det eller ej, samma avtal gäller fortfarande 700 år senare.

---

---

Pistfakta

Pistfakta

Schnalstal är beläget i italienska Sydtyrolen, på gränsen till österrikiska Ötztal, och är en mindre sidodal i anslutning till Vinschgau.

Regionen har en uråldrig historia av mänsklig närvaro, från Ötzis vandring över glaciärerna för 5300 år sedan via medeltidens utbyte mellan de olika byarna i området till att senare bli turistdestination och glaciärskidort.

Liftsystemet grundades av den lokala bondesonen Leo Gurschler 1972 med målet att bygga en attraktiv året-runt-skidort på Hochjochferner, den stora glaciären ovanför byn Kurzras.

Kurzras, som är dalens äldsta by, består idag av ett fåtal hus samt det öde, futuriska hotellet som var en av anledningarna till att  Leo Gurschler begick självmord då han försattes i konkurs 1983. I Kurzras finns fortfarande byns äldsta hus och Leo Gurschlers barndomshem Kurzhof kvar. Bredvid det ligger Hotel Piccolo Gurschler, som idag drivs av hans dotter.

Huvudorten i Schnalstal heter på tyska Unser Frau in Schnals – samma betydelse som det italienska namnet Madonna Di Senales (det handlar alltså om jungfru Maria). Byn är en av Sydtyrolens äldsta byar och dess pilgrimskyrka grundades redan 1304.

Enligt den avtalade överenskommelsen mellan de bägge dalarna ska fårbönderna från Schnalstal varje vår valla sina får över glaciärerna och de svårtillgängliga bergspassen till den lilla byn Vent i österrikiska Ötztal. I Vent släpps fåren på bete för att äta av gräset på de branta bergssidorna och därigenom minska lavinrisken. Snön glider nämligen mycket bättre på långt gräs än på kortklippt dito. What’s in it for Schnalstal kan man undra? Gräs.

Avtalet ger helt enkelt fårbönderna i gräsfattiga Schnalstal obegränsat med grönt bete, i gengäld lavinsäkrar de cirka 4000 fåren sluttningarna i Vent. När hösten kommer hämtas fåren tillbaka till Val Senales/Schnalstal, oavsett väder och vind. Den här unika och smått otroliga boskapsvandringen är utsedd till världsarv av Unesco, och går under benämningen transhumance eller transhumans (nej inte i HBTQ-betydelsen). Kanske var det något man praktiserade redan under bronsåldern då Ötzi rörde sig i området.

Skulle fårbönderna mot förmodan misslyckas med att valla över sina får till Vent, något som bevisligen inte hänt sedan överenskommelsen gjordes på 1300-talet, hade det avtalsbrottet inneburit att hela det månghundraåriga avtalet gått om intet.

En förmodligen ganska hård press på Schnalstals bönder att upprätthålla traditionerna.

Med avtalet och medföljande hårda strapatser är det inte svårt att förstå att vissa av Schnalstalborna längtade efter förändring.

En av dem var den lokala bondesonen, visionären och entreprenören Leo Gurschler från byn Kurzras, längst in i dalen.

Leo hade under större delen av sin uppväxt drömt om att konstruera en lift från Schnalstal upp till glaciären Hochjochferner via 3251 meter höga Grawand ovanför byn.

Leo, som växt upp på familjegården Kurzhof med anor från 1300-talet, fantiserade om en året-runt-skidort där turister i mängder skulle kunna njuta av sol och fantastisk snö på den mäktiga glaciären. Dalens invånare skulle få nya inkomster och regionen skulle fullkomligt blomstra ekonomiskt.

Vad Leo inte visste var att drömmen faktiskt skulle bli verklighet, och föra med sig välstånd till invånarna i Schnalstal, men också ond bråd död.

Efter att Leo Gurschler år 1972 hade låtit grunda liftbolaget Gletscherbahn AG Schnalstal och lyckats få sin idé godkänd av både experter och myndigheter, påbörjades arbetet med att bygga kabinbanan.

Under ledning av Leo själv, och genom mycket hårt arbete och tunga investeringar kunde man äntligen slå upp portarna till glaciärskidorten Schnalstal år 1975.

Bland annat hade Leo Gurschler på egen hand kört en jättegrävmaskin över bergen för att få den på plats och kunnat genomföra de grävningar som behövdes i det enorma projektet. 

Allt verkade gå Leo Gurschlers väg.

Turisterna strömmade in i dalen, övernattningarna steg från 11 000 år 1971 till hela 255 000 år 1982.

Bondehusen fick byggas ut, det byggdes nya pensionat på löpande band, och den helt nya skidorten med utgångspunkt från hans födelseort Kurzras byggdes ut vid foten av Grawand.

Sommarskidåkningen på glaciären gick som tåget och Leo Gurschler var plötsligt kungen av Schnalstal. 

Leo, som tagit certifikat som helikopterpilot bestämde sig då för att satsa ännu hårdare.

Han lät bygga ett gigantiskt, futuristiskt hotell och 160 semesterlägenheter i Kurzras.

Men investeringarna var för stora på för kort tid och nedgången kom snabbt.

Leos finansiärer försatte honom 1983 i konkurs och det gick så långt att han tog livet av sig, endast 36 år gammal.

Det sägs att konkursen var den största i Sydtyrolens historia och att Leo Gurschler hade skulder på hela 20 miljoner tyska Mark, motsvarande drygt 350 miljoner svenska kronor i dagens penningvärde, då han dog.

Utan visionärer som Leo Gurschler hade dock världen stått still.

Hans tragiska slut förringar inte vad han lyckades åstadkomma, skapandet av en helt ny skidort med Sydtyrolens högst belägna lift i en dal ingen utomstående kände till.

Han hade satt Schnalstal på den alpina skidkartan och fått en hel generation att leva upp.

Med fyra barn att ta hand om efter makens hastiga bortgång startade Leos fru Hotel Piccolo Gurschler bredvid familjens släkthem Kurzhof.

Familjens arv levde vidare, om än i mindre skala än vad som var tänkt. Schnalstal blev aldrig den metropol som Leo Gurschler hade drömt om.

Sommarskidåkning blev utkonkurrerat av charterresor till Spanien och orten var för liten och okänd för att tävla mot redan väletablerade skidorter i både Österrike och Italien. Men Leo Gurschlers gärning var inte förgäves.

De nya kapitalstarka ägarna av Schnalstaler Gletscherbahn AG, den anrika sydtyrolska tryckeri- och förlagskoncernen Athesia AG, satsar sedan 2018 på nytt i Schnalstal.

Athesia har redan investerat miljontals euro i att uppgradera liftarna i dalen.

Kabinbanan byttes 2023 ut mot en supermodern pendellift med kapacitet att ta 80 personer de 1182 höjdmeterna från Schnals till toppstationen på sex minuter, vilket innebär en maxhastighet på 10 meter i sekunden (drygt 35 km/h).

Fler investeringar är att vänta enligt koncernen som även låtit bygga en helt ny gondollift på den skogsbeklädda bergssidan Lazaun, mittemot Grawand och kabinbanan.

Det är vi väldigt glada för eftersom snön fortsätter att ackumuleras utan minsta lättnad i molntäcke och dimma.

Att åka offpist på glaciären i obefintlig sikt är minst sagt utmanande, och riskfyllt. Schnalstal verkar ha ett eget mikroklimat som drar till sig tjocka, nederbördstunga vädersystem.

Inte konstigt att Ötzi gick vilse uppe på glaciären och råkade ut för tråkigheter om det här är vad han hade för väder.

Funderandes på om vi någon gång skulle ge oss på en transhumans, hänga med på en boskapsförflyttning alltså, på stighudar, tar vi oss ner mellan de branta klippväggarna i colouiren som är en genväg mellan kurvorna i den röda pisten mot området Teufelsegg.

Det är iskallt i luften och våra kläder är helt täckta av rimfrost då vi stapplar in genom dörren till den enkla men charmiga lilla Restaurant Teufelsegg mitt i pisten.

Vi får nöja oss med ett bord precis vid den skevt glipande ytterdörren, och tvingas beställa in en bricka varma Bombardinos med vispgrädde för att värma oss medan vi väntar på maten.

Trots bedrövligt dålig sikt och få valmöjligheter uppe på ett helvitt och högalpint berg kunde vi helt klart haft det sämre.

Det är trots allt början på april i Alperna och många av våra skidkollegor har under säsongen berättat skräckhistorier om vilka besvikelser deras alpvistelser varit och vilken otrolig snöbrist de haft.

Det är fullkomligt svinkallt i Schnalstal, och den tidigare snöbristen håller snabbt på att bli ett minne blott genom det ihärdiga snöfallet utanför fönstret till restaurangen.

Skogsåkningen på Lazaun håller absolut högsta klass. Efter att ha fyllt på med kolhydrater är det otroligt skönt att äntligen få lite kontrast i synfältet i form av träd.

Vi åker varv efter varv i den böljande terrängen och behöver inte konkurrera med varken svenska friåkare eller någon annan.

Ytorna är stora, och träden står glest nog för att vi ska kunna köra på i hög hastighet i den knädjupa sydtyrolska aprilsnön.

Den moderna gondolliften fyller sitt syfte med bravur och den totala avsaknaden av liftköer är nästan overklig.

Nästa morgon lättar dimman, om än tillfälligt, men ändå tillräckligt länge för att vi ska se hur stort området runt Grawand och Hochjochferner faktiskt är.

Molnen täcker dalen nedanför oss och den storslagna terrängen är nästan överväldigande. Helt otroligt att vi aldrig varit här tidigare och knappt hört talas om stället.

Vi skråar ut vid sidan av piste Grawand nummer tre och hinner få några rejält djupa åk på det branta men korta puderfältet innan dimman drar in igen.

Efter ytterligare en fullmatad skiddag på både Grawand och i skogen på Lazaun, väljer vi att hedra minnet av skidortens grundare genom att avsluta dagen på skär i en av Alpernas absolut bästa svarta nedfarter, namngiven efter kungen av Schnalstal själv: Leo Gurschler.

Kurzras i Schnalstal må ha sett bättre dagar, men med nya kapitalstarka ägare och ett till synes varmare klimat är glaciärskidortens konkurrenskraft faktiskt större än på många år.

Kanske får gamle Gurschler sin postuma revansch ändå, och Schnalstal kan äntligen bli den skiddestination han drömde om.

---

---

Schnalstal, Italien

Högsta åkhöjd 3 251 meter

Byns höjd över havet 2 011 meter

Fallhöjd 1 240 meter

Bästa skogsåkning Lazaun

Mest lättillgängliga offpist Överallt på Hochjochferner, men kom ihåg att ni är på en glaciär som, precis som alla andra glaciärer, har sprickor.

Längsta och mest utmanande offpist-åk Från toppen av Grawand till byn Vernago på 1 700 meters höjd, ett åk på hela 1551 höjdmeter. Eftersom åket börjar i högalpin glaciärmiljö och innefattar flera mycket branta passager rekommenderas att anlita en lokal bergsguide för att genomföra det. Dessutom kan det vara lite si och så med snötillgången i slutet av åket.

Bästa pist pist Leo Gurschler, döpt efter skidortens upphovsman, är den svarta branta pisten som nyttjas av många av världens bästa landslagsåkare som träningspist för slalom och storslalom varje höst. 

Varför inte utmana dig själv genom att åka hela vägen från toppen av Grawand ner till Kurzras utan att stanna? 

Extremt rolig och varierande piståkning från glaciären och ner genom bergets naturliga raviner, i en blandning av brant och flack terräng. Stor risk för mjölksyra.

Bästa restaurang i backen Rifugio Lazaun Hütte precis vid gondolliftens toppstation, som drivs av den lokala entreprenören Armin Gamper. Han bjuder ofta på egentillverkad schnaps smaksatt från familjens kryddodling och berättar om sina får som han har på familjegården längre ner i dalen i Madonna di Senales. Där driver familjen Gamper även det fyrstjärniga hotellet Adlernest med diverse happenings och aktiviteter. Vi gissar att det är entreprenörer och nytänkare som familjen Gamper som kommer att hjälpa till att ta Schnalstal in i framtiden.

www.lazaun.it

www.adlernest.com

Boende Vi bor på Hotel Chalets Edelweiss i Vernago, vilket håller mycket hög kvalitet på både rum och mat. Man erbjuder både traditionella hotellrum och riktigt fina timmerstugor som är utplacerade några meter från huvudbyggnaden. Personalen är trevlig, och loungen är supermysig att bara hänga i efter en lång skiddag. Rekommenderas varmt.

www.chalets-edelweiss.it

---

Text: Martin Söderqvist Foto: Martin Söderqvist & George Koch • 2025-10-24

Alperna • Italien • Alperna • Italien • Martin Söderqvist • Skidåkning • sydtyrolen