Vid foten av Villarica-vulkanen ligger Pucón, 80 mil söder om huvudstaden Santiago. Pucón påminner lite om Wanaka i Nya Zeeland eller Jackson Hole i Wyoming, USA – både till utseende och atmosfär. Här finns alla sorters aktiviteter: forsränning, klättring, mountainbiking, skidåkning, varma källor, ridning och mer därtill. Staden ligger längs stranden av Lago Villarica, den grönblå sjön som förbinder de två städerna Pucón och Villarica (Villarica är namnet på både staden, sjön och vulkanen.) Det som dominerar området är förstås de mäktiga vulkanerna som sticker upp som vita koner ur det i övrigt platta lavalandskapet.

Skidområdet på vulkanen är ett av Chiles största vilket förvånar en smula. Har man varit i Alperna och upplevt gigantiska skidområden som Portes de Soleil eller Tre Dalarna i Frankrike känns detta ynkligt. Parkeringen är lerig, de sex liftarna långsamma och ofta trasiga. Den enda restaurangen i backen är ganska trist och har bara självservering med enklare mat som korv och hamburgare. Chilenarna själva verkar dock inte bry sig om bristen på snabba liftar och välpistade backar. På plastpåsar, träskivor och gummiringar glider de omkring i terrängen och skrattar hejdlöst. Trots närheten till berg och snö är det många chilenare som aldrig har upplevt snö och det är härligt att se deras entusiasm inför det kalla och vita.

Skidåkning är en dyr sport i Chile och steget från stjärtlapp till skidor är stort. Därför är chilenarna inte så noga med skidutrustningen. Skidmodeller från 70-talet, bindningar med fångrem och neonfärgade skoteroveraller hör till vanligheterna. Till och med bakistegspjäxor skulle ha känts moderna här. Vi befinner oss väldigt långt från Alpernas snabba rullband vid liften och effektiva kabinbanor. Här är man nöjd om bara varannan t-krok saknas.

Mitt emellan Santiago och Pucón ligger Termas de Chillán. Det är inte bara en skidort utan även en gammal kurort med gott om varma källor och eget mineralvatten. Skidsystemet ligger på de södra sluttningarna av Volcán Chillán, 3122 meter över havet.
Vulkanen har inte haft utbrott på 1000 år så den är stendöd. Däremot är marken fortfarande vulkanisk och på flera ställen längs sluttningarna saknas snö, och när vi tittar närmare ser vi hur det ångar ur berggrunden.
Värmen från ångan ut underjorden smälter snön till små vattenpölar som stormkokar. Landskapet i skidområdet är dramatiskt med ett flertal rännor att testa utanför det markerade pistområdet. Vi når dem lätt från toppen av liftarna.
Snötäcket är djupt men vinden har gjort det hårt. Det är ändå en njutning att susa ner för branten med utsikt över vulkanerna i fjärran. I slutet av rännan åker vi oväntat rakt på två badkar mitt i snön. Ur ett rör som sticker ut ur berget rinner kokhett vatten från underjorden och fyller badkaren till bredden.

Portillo är den äldsta skidorten i Sydamerika och dess historia går tillbaka över 100 år i tiden. När järnvägen i början av förra seklet byggdes över Anderna mellan Chile och Argentina passade rallarna på att åka skidor i ”det lilla passet” (=Portillo på spanska). På 1940-talet byggdes det stora hotellet i Portillo av den amerikanska familj som äger det än idag. 1966 lyckades man genomföra alpina VM, trots att ett stort oväder saboterade nästan hela skidsystemet året innan.
Skidåkning i Sydamerika är ingen folksport. Tre dagslöner för medel-Gómez räcker bara till ett dagskort. Därför har nästan bara rika chilenare råd att åka skidor.

Av: Åka Skidor

Text: Åka Skidor • 2008-01-21