Tobias Liljeroth hittar en ficka med puder ner från Weissfluhgipfel. Foto: Mattias Fredriksson

Schweiz

Klosters bjuder på kunglig friåkningsterräng

Klosters i Schweiz är både den brittiska kungafamiljens tillhåll i Alperna och ruvar på en friåkningsterräng som det talas oväntat lite om.

Tobias Liljeroth • 2021-08-16
ArtiklarAlpernaDavosKlostersSchweiz
Artikel i samarbete med

– Menvaf*n? 

Det är med vidöppna ögon och munnar som fågelholkar som vi står vid Gotschnaboden, på mellanstationen för kabinbanan som går från Klosters by i två steg upp mot Gotschnagrat. Rakt i blickfånget strax vänster om kabinlinorna nerifrån sett ligger ett vidöppet face som ser ut som… ja, ett halvt Laub i Engelberg ungefär. Det är brant, det är brett och det ser som skapt ut för att åkas skidor utför i puder i stora svängar. Vi vet det inte ännu men åket heter Wang och har en mörk historia med en brittisk kunglighet i centrum.

Det har varit varmt de senaste dagarna så snön på facet har konsoliderats till ett rejält skarlager som inte skvallrar om att man faktiskt får åka just där, och den rådande temperaturen gör att vi letar oss högre upp på berget för att hitta åkbar snö. Men känslan av att ha klivit på en lift i botten utan några som helst förväntningar, ingen av oss har varit i just Klosters tidigare, och att mötas av något sånt här är snudd på överväldigande.

Vi åker upp med den andra delen av kabinbanan, passerar förbi ännu en gigantisk reklamposter på Roger Federer – Schweiz nationalhjälte #1 säljer allt från svindyra klockor till chokladdryck var i landet du än vänder näsan – går ut i den stekande solen vid Gotschnagrat och rör oss vidare via ett kort pist och den evighetslånga stolliften Totalp upp mot Weissfluhjoch, går genom en betongbunker och kliver på kabinen den sista biten upp till Weissfluhgipfel. 

Det blev många namn där på en gång, jag erkänner. Men det Klosters som öppnar upp sig framför våra ögon överträffar de i ärlighetens namn ganska obefintliga förväntningar vi haft på stället på förhand med hästlängder. Några av oss har varit i Davos förut men den här delen av systemet, kallad Parsenn är faktiskt en liten vit fläck för oss. Mattias (Fredriksson, fotografen) säger att han var här en gång för en massa år sedan för att fota åt Sebastian Garhammers film Broken Radio, men säger också att han inte minns så mycket mer än ett stort face i utkanten på skidområdet som åkarna bootpackade upp till.

Men från liftarna breder stora, varierade ytor ut sig med ett gäng åk som ser riktigt aptitliga ut om bara det där utlovade snöfallet kommer in som planerat. Nu steker däremot solen på rätt rejält när vi kliver ut på 2 844 meters höjd och får de schweiziska Alpernas prakt kastade rakt i ansiktet. En bit bort, på andra sidan dalgången där Chur ligger ser vi Arosas pister breda ut sig. Vi kan även se 4 000-meterstoppen Finsteraarhorn som med sina 4 274 meter är det nionde högsta berget i hela Alperna.

Vi skalar av ett lager kläder, droppar in skiers right och börjar leta oss nerför baksidan på berget, ner för stora, fina fält och breda rännor tillbaka till en släplift som tar oss tillbaka in i huvudområdet igen. Solen och värmen har stekt snön till en hård skare längst upp och tungt puder längre neråt. Vi får till ett par ensvängare framför kameran men det är uppenbart att vi behöver kallare temperaturer och en påfyllning med snö för att det här lovande området ska leva upp till sin potential. Som tur är verkar det vara på ingång.

Giulia Monego rekar terräng. Foto: Mattias Fredriksson
David Kantermo i det vita rummet i Wang. Foto: Mattias Fredriksson
Wes Anderson style i Davos. Foto: Mattias Fredriksson
David Kantermo går på djupet vid Gotschnagrat. Foto: Mattias Fredriksson

Klosters är en av de där skidorterna i Alperna som på något sätt lyckats flyga lite under den svenska skidradarn, trots att de flesta skidintresserade garanterat hört namnet en massa gånger. Kanske är det närheten till bergsgrannen Davos som ställer till det, eller att orten ligger i det lite bortglömda sydöstra hörnet av Schweiz, lite för långt från Zürich (hur nu något i Schweiz kan anses vara långt bort från något annat med svenska mått mätt) och de mer strategiskt belägna skidorterna som Engelberg och Andermatt. 

Mest känt är Klosters dock för sin mest prominenta och ständiga gäst Charles, prins av Wales och hängiven skidåkare. Den brittiska kungafamiljen har haft Klosters som tillhåll sedan årtionden tillbaka och Charles har haft den överdådiga Chalet Eugenia som sin bas i området i många år, enligt ryktena en av Alpernas absolut flådigaste chalet. Sönerna William och Harry lärde sig åka skidor i den lilla barnliften bakom Eugenia på Madrisa-sidan av Klosters och har i vuxen ålder kunnat skådas både på berget såväl som i baren på den lokala nattklubben Casa Antica. 

Pappa Charles var ett frekvent ansikte i världens skvallerpress under det extremt välbevakade äktenskapet med prinsessan Diana (läs mer om Dianas favoritort på sidan 42 i det här numret). Och stekiga kungligheter med svajiga äktenskap på skidsemester är ju godis för paparazzis och ettriga slaskjournalister. Så inte sällan dök Charles upp på bilder från Klosters iklädd onepiece och solbrillor, extremt sällan med mössa – kungligheter åker inte skidor i dylikt om de inte absolut måste. 

Däremot är faktiskt prinsen, blått blod och brittiskt ursprung till trots, en skapligt erfaren offpiståkare. Något som kunde ha kostat honom livet den gången 1988 då han åkte offpist tillsammans med en guide, en lokal polis och tre vänner. Prinsen åkte först utför det branta åket Wang (japp, samma åk som vi kollat in från kabinbanan) vid Gotschnagrat när sällskapet utlöste en lavin. Samtliga i åkgruppen förutom Major Hugh Lindsay och Patricia Palmer-Tomkinson lyckades undvika att bli tagna av den framrusande snön. Charles och de andra grävde frenetiskt för att få upp sina vänner ur snön, men Lindsay visade sig ha avlidit omedelbart medan Palmer-Tomkinson bröt båda sina ben och fick undergå akuta operationer. En helikopter plockade upp den märkbart tagna prinsen och förde bort honom från berget. Major Lindsay var bara 34 år gammal och väntade barn med sin fru Sarah som var hemma i London vid tillfället.

The Guardian rapporterade efter olyckan att samtliga medlemmar av den brittiska kungafamiljen burit »electric bleepers« sedan 1980 ifall de skulle hamna i laviner. Om inte annat så kan vi konstatera att prinsen var något av en föregångare med att både åka offpist med guide och att använda transceiver. Men har Charles åkt Wang sedan dess? Det avslöjar inte historien.

David Kantermo. Foto: Mattias Fredriksson
Tobias Liljeroth i Wang från Gotschnagrat. Foto: Mattias Fredriksson
Kantermo letar rännor från Weissfluhgipfel. Foto: Mattias Fredriksson

Weissfluhgipfel. Foto: Mattias Fredriksson
Sportig travers mot Strelapass. Foto: Mattias Fredriksson

Klosters har länge varit ett tillhåll för societeten och förutom den brittiska kungafamiljen har gästerna haft kända namn som Paul Newman, Audrey Hepburn, Lagen Bacall, Gregory Peck, Yul Brunner, och förstås våra egna Greta Garbo och Britt Ekland. Dessutom berättas det fortfarande skrönor om när Gene Kelly hoppade upp på bordet på Chesa Grischuna när regissören Rex Harrison ville diskutera hans musikaliska inslag i filmen My Fair Lady. All kändisglans fick manusförfattaren Peter Viertel att kalla Klosters för »Hollywood on the Rocks« i sin självbiografi.

Varför just Klosters kom att få ett tillhåll för kungligheter och den gamla erans Hollywoodkändisar är lite svårt att få reda på. Visst, byn är mysig och fin men inget som du inte hittar på en massa andra ställen i den schweiziska bergssvärlden. Och området utanför tågstationen med tillhörande Coop ser definitivt inte glassigt ut. De omgivande skyltfönstren består av en mix av urmakare, mäklare och sportbutiker av varierande klass. Det rullar inte direkt Bentleys och Rolls Royce på gatorna och inga pälsar kan skådas på uteserveringarna som i närliggande St Moritz. 

Kanske är det så att aristokratin sitter under ytan här på ett så självklart sätt som inte kastas i ansiktet på besökaren, något som säkerligen uppskattas av brittiska kungligheter som får en stunds lugn för en gångs skull.

När vi glider in genom dörrarna på Chesa Grischuna ser vi varken till några kungligheter eller Hollywoodskådisar bland de fullsatta borden. Den genuina, och lite otidsenliga inredningen i den gamla hotellobbyn ihop med det hövliga och genuina bemötandet från personalen vittnar däremot om att det här är ett etablissemang som håller hårt på sina invanda sedessätt. Vi smyger av oss våra huvudbonader och slår oss ner vid vårt bord. 

Efter att ha ögnat igenom menyn fastnar samtliga av oss för chateaubriand, klassisk mat på en klassisk restaurang. Efter en mindre ceremoni från kockens sida landar en rejäl portion på våra tallrikar ihop med en béarnaise från himmelriket, pommes frites friterade till perfektion och ångade grönsaker ur den högre skolan. Vi äter tills det inte finns ett spår kvar på tallriken och sköljer ner med rödvin från Valais i västra Schweiz. Servitören tittar på oss och frågar om vi är redo för påfyllning, köttet är nämligen inte slut ännu. Att tacka nej är inte ett alternativ.

En lika ljuvlig crème brûlée senare och vi rullar fram nerför bygatan till vårt hotell. Vi har ett jobb att göra imorgon och det handlar inte enbart om att producera bilder, lika mycket om att bränna kalorier.

Wang, Klosters svar på det perfekta skidåket. David Kantermo ger två skidtummar upp. Foto: Mattias Fredriksson
Kantermo i ett extremt sällsynt ögonblick av stillhet. Foto: Mattias Fredriksson
David Kantermo hittar stora, vidöppna ytor från Gotschnagrat. Foto: Mattias Fredriksson
John Crawford-Curre, AKA Bubbis. Potent skidåkare och connaiseur av stora mått. Foto: Mattias Fredriksson
Italienskan Monego utforskar det Schweiziska köket vid Strelapass. Foto: Mattias Fredriksson

Jag vaknar av en snöplog som elakt skrapar vägen utanför mitt halvöppna hotellfönster, en av dem vackraste av ringklockor som en skidåkare kan uppleva. Från frukostbordet kan vi äntligen kolla upp på vitpudrade berg och ett lätt snöfall som singlar ner från skyarna.

Vi rör oss uppåt berget. Lite för högt ska det visa sig när vi står i den totala snålblåsten vid Weissfluhjoch och försöker komma på vad som är upp, vad som är ner och hur i helvete vi ska lyckas ta oss därifrån så fort det bara går.

Piståket ner blir till ett rent skämt i den totala vitan, men när vi kommer ner runt trädgränsen börjar sikten ordna upp sig. Vi viker direkt av pisten och börjar utforska den skogsklädda terrängen. Vi hittar stora, öppna bowls som leder ner i brantare skogsterräng. Lite mer snö och det här hade varit en lekplats av gigantiska mått. Nu brottas vi istället med ett ganska tunt snötäcke och lite för lite nysnö för att det ska bli mjukt och täcka det som behöver täckas. Vi bestämmer oss för lunch istället och går in på pistrestaurangen Schifer. Redan när vi kollar på menyn vänder jag mig om och ser en extremt bekymrad Bubbis stå med pannan i djupa veck.

– Jag vet inte om vi får ihop det här, säger han med bekymrad min.

Stället ser fint ut på ytan med stora timmerstockar och en gemytlig, alpcharm men menyn är kanske inte den mest inspirerande vi stött på nere i Alperna för att uttrycka saken milt. Inne i köket står ett par kockar, lyssnar på tyskspråkig rap och skickar ut en sörjig pasta som vi helst vill glömma. Tur att det fortfarande snöar utanför fönstret.

Vi gör några varv till i den öppna skogsterrängen ner från Gotschnagrat. Droppar in från en lång kam och trevar oss framåt. Sikten är att likställa med noll och ingenting men det blir bättre ju längre ner vi kommer och vi kan börja åka lite mer i samspel med den böljande terrängen. Jag kollar mig runt när vi stannat till strax ovanför skogskanten där stora granar tornar upp sig. Med lite mer snö hade det här åket varit fullständigt magiskt med hur många möjliga åk som helst. Än en gång, varför är inte Klosters mer känt bland friåkare? Det är lite märkligt. Eller har prins Charles närvaro skrämt bort alla hårdkokta friåkartyper? 

I vilket fall som helst så är bra skidterräng bra skidterräng oavsett namn på orten och vem som hänger där, något som gäller för många skidorter i Alperna.

Mitt i Alperna. Foto: Mattias Fredriksson
Giulia Monego navigerar i flatljuset. Foto: Mattias Fredriksson
Åka Skidors utsände godkänner snökvaliteten i skuggan. Foto: Mattias Fredriksson
Schweiz = tåg. Foto: Mattias Fredriksson
Gotschnagrat med Wang. Foto: Mattias Fredriksson
Downtown Klosters. Foto: Mattias Fredriksson
Chesa Grischuna. Foto: Mattias Fredriksson

Dagen efter bjuder på full lampa, blå himmel och ännu någon decimeters påfyllning av snötäcket. När vi åker upp med Gotschnagratkabinen kastas åket Wang fullkomligen i ansiktet på oss. 500 höjdmeter skidperfektion i 35 graders lutning med start direkt utanför kabinbanans toppstation och avslut på trappen till mellanstationen.

En pistör glider in i åket när vi står och samlar ihop oss på toppen. Snön yr bakom henne när hon lägger sina första svängar. Vi droppar in och möts av något av den värsta dust-on-crust som jag någonsin upplevt. Underlaget består av 20-30 centimeter ultralätt fluff ovanpå en bas av solid isskare. Det ser alldeles fantastiskt ut men låter lika fruktansvärt. Som tur är hörs inte ljudet genom stillbilder så vi kan fortskrida med vår uppgift. 

David står bakom mig och håller fullständigt på att gå upp i limningen över alla varianter som vi skulle kunna åka och pekar ut 15 potentiella åk innan vi ens hunnit lägga en vettig sväng var. Fotograf Fredriksson är på väg in i sin zon där han ser bangers framför sig var han än vrider skallen. Och jag och Bubbis står och stampar nervöst och bara vill åka, inte stå här mitt på ett fantastiskt face och fundera på var vi ska åka – och helt ärligt så är det kanske inte det smartaste i världen att stå mitt på ett 35-gradigt face och söka runt. 

Ironiskt nog är den enda i sällskapet som håller sig lugn italienskan Giulia Monego. Hon är en benhård liten bergsget till kvinna som vann den mytomspunna friåkningstävlingen Extreme Verbier 2006 och tävlat flera år på Freeride World Tour. Numera är hon bergsguide i Chamonix och van att handskas med både luriga förhållanden och ettriga skidåkare i grupp. 

Vi matar på med bilder tills jag drar mitt redaktörskort och helt sonika hävdar att jag måste dra iväg och uppleva lite för storyns skull, inte bara stå och vänta på min tur för att fota. Självklart är det en vit lögn och jag drar rakt upp och river av exakt samma åk en gång till. Det hade ju varit tjänstefel av mig att inte göra det hävdar jag för mig själv, dessutom har jag ett tåg att passa om några timmar. 

Från mellanstationen ser jag hur små grupper rör sig nerför Wang med gigantiska snöplymer bakom sig. Men ändå, det finns gott om ytor kvar att åka på och linjer att utforska, och då är klockan ändå rätt långt inpå förmiddagen. Hade det här åket legat på en mer känd friåkningsort hade det varit fullständigt slaktat vid det här laget. Uppspårat och färdigtuggat.

Jag hamnar bredvid en lokal snowboardåkare i den klaustrofobiska trängseln i kabinbanan som säger att han tagit ledigt från jobbet för att åka lite puder. Han bekräftar min bild av att det är ganska få personer som åker utanför pisterna här, trots den stora potentialen. Bara det att han berättar om lite fler åk som jag borde testa säger en hel del om sakernas tillstånd.

Jag säger hejdå till mitt gäng som ska dra upp högre upp på berget och kolla om det finns snö att spåra upp där. Jag kan givetvis inte hålla mig och droppar in i Wang för ett sista åk. Nerför branten, förbi mellanstationen och hela vägen ner till byn via ett intrikat nätverk av smala kälkspår och transportvägar. Snön blir tyngre och tyngre ju längre ner jag kommer och nere i botten droppar det från takåsarna. Men när jag sitter på tåget på väg till Zürich börjar molnen dra in igen. 

Från min fönsterplats kollar jag ut över Wang och Gotschnagrats skogsklädda terräng och får känslan av att det här är värt att utforskas någon mer gång. Prins Charles har nog en poäng trots allt.

Klosters | Schweiz

Skidåkning Klosters har två skidsystem. Madrisa, mer familjeinriktat, och Parsenn, bättre för friåkning, ligger på varsin sida om dalgången och nås bägge med lift från byn. Grannen Davos sitter ihop med Parsenn via liftar och pister eller nås via tåg på 30 minuter.

Högsta åkhöjd 2 844 meter

Lägsta åkhöjd 1 191 meter

Resa Tåget från Zürichs flygplats tar 2 timmar och 20 minuter och droppar av dig mitt i byn. sbb.ch

Bo Silvretta Parkhotel är ett trevligt, familjeägt hotell med två restauranger, fantastisk frukostbuffé, skön loungebar och stor spaavdelning. silvretta.ch

Äta Chesa Grischuna för historiska vibbar och fantastisk mat, en av Alpernas mest klassiska restauranger och ett absolut måste. Al Capone för byns bästa pizza. KaffeeKlatsch för lunch och fika i byn.

Bar Bär’s Café har en skön loungebar. Chesa Bar med lugn livemusik och cocktails. Casa Antica för kungligt klubbhäng.

Bergsguide bergfuehrer-davosklosters.ch

Info davos.ch


Tobias Liljeroth • 2021-08-16

Copyright © 2020 Åka Skidor

Denna sajt drivs av Story House Egmont AB. Story House Egmont publicerar ett hundratal tidningar och webbplatser, däribland Hemmets Journal, Hus & Hem, Icakuriren, Vagabond, Kalle Anka och Bamse. Vi har även en omfattande verksamhet inom böcker, spel, aktivitetsprodukter och event, samt är snabbt växande inom e-handel och digitala marknadsföringstjänster. Story House Egmont är en del av den nordiska mediekoncernen och stiftelsen Egmont som varje år delar ut mer än 120 miljoner kronor för att hjälpa utsatta barn och ungdomar. Läs mer på www.storyhouseegmont.se.

Story House Egmont AB, Pyramidvägen 7, 16991 Solna, Tel: 08-692 01 00, Orgnr: 556046-9206

Scroll to Top