Sven Brunso mitt i ett riktigt djupt danssteg framför de schweiziska Alpernas mäktiga kuliss.
Åka Skidor Resguide: Arolla
Fem ynka släpliftar bjuder in dig bakvägen till ett av Alpernas bästa skidområden för toppturer. Men schweiziska Arolla ska visa sig vara betydligt mer än så när vi tar rygg på en levande skidlegend.
Vi möter upp vår guide Arnaud, som är försedd med ett lugnt självförtroende och ett brett smil och med en vink i ögat. Han vinner våra hjärtan omgående.
Han nämner att den lägst belägna liften kan tänkas öppna runt 11. Men det är ingen hets, byn är snudd på övergiven.
Den första liften i Arollas skidområde är istället en knapplift från 60-talet. Samma med toppliften. Och de däremellan. Totalt fem stycken allt som allt.
Till slut är vi äntligen påklädda och glider utför huvudgatan, förbi den glaserade hårnålen som ingöt skräck i mig igår i bilen och fram till Arollas liftsystem.
Men här möts vi inte av ett stort komplex med liftkortsförsäljning, skidshop, guidebyrå och ett kafé eller restaurang i kombination med en kabinbana eller gondol med hög kapacitet – som på de flesta håll i Alperna. Nej, inte här inte.
Den första liften i Arollas skidområde är istället en knapplift från 60-talet. Samma med toppliften. Och de däremellan. Totalt fem stycken allt som allt.
Men om liftsystemet är litet så är bergen allt annat än just det. Arolla är en portal till ett nästan ändlöst paradis av toppturer bland dussintals toppar över 3 000 meter – den mest kända turen är förstås den klassiska Haute Route som går genom bergen ovanför byn.
Den första släpliften tar sig nästan 600 höjdmeter uppåt och med ett tungt och lågt molntäcke ovanför våra huvuden och lavinfara fyra kommer det här bli vår lekplats för dagen. Nästan en halvmeter nyfallen snö täcker de två pisterna som skär genom skogen, en liten korridor har pistats i mitten av bägge.
Vid sidan av pisterna ligger pudret i en serie små grytor, flankerade av barrträd som är som skapade för att åka skidor runt.
Det är varken brant eller långt men fortfarande vansinnigt roligt.
Efter att vi släppt knappliftens stänger för sista gången leder Arnaud oss genom skogen, över en serie rollers med midjedjup men vid det här laget sinnessjukt tung snö, in i en glänta i skogen som ockuperas av en nästan löjligt klassisk schweizisk bergshytta byggd av sten och timmer, Grand Hôtel & Kurhaus.
Byggd år 1896 har Kurhaus alla kännetecken som man kan tänka sig; knarrande träplankor i golvet, blekta persiska mattor, överdrivet puffiga läderfåtöljer, gamla foton och kartor på väggarna, uppstoppade troféer av stenbock och gems och en mysig bar med enkla trämöbler befolkad av bybor som sitter med huvudena tätt ihop.
Andan från de otaliga skidåkare och klättrare som kommit och gått här ligger i luften och jag fylls av en känsla av beundran, respekt och tacksamhet för att få vara här.
Andan från de otaliga skidåkare och klättrare som kommit och gått här ligger i luften och jag fylls av en känsla av beundran, respekt och tacksamhet för att få vara här.
Vi avslutar dagen med middag på hotellet. Madam har tillagat en meny bestående av en delikat ragu på viltkött, serverad med pasta och nersköljd med en fantastisk, röd Cornalin, producerad bara några mil bort i Rhônedalen.
Nästa morgon är som natt och dag jämfört med igår. En glödande sol reser sig ovanför den kilometerhöga bergväggen på den andra sidan dalgången i Arolla och de omgivande bergstopparna badar i solskenet.
Idag är inte läge att dröja kvar vid frukosten, Arnaud förutspår att flera hundra skidåkare kommer att besöka skidsystemet. Vi är däremot inte speciellt stressade över den saken, vana vid betydligt mer folk och konkurrens om snön.
Till och med för att vara i Alperna så är Arolla något extra och bara att vara här är svårt att ta in. Den magnifika storleken på bergen, mängden möjliga toppturer och vetskapen om alla bergshyttor som gömmer sig utom synhåll skapar en upplyftande känsla av oändliga möjligheter.
Vi känner oss som vi sitter med en fullmatad meny av skidåkning framför oss.
Ju högre upp vi kommer desto mindre börjar vi känna oss. Vi är inte bara små myror i detta landskap av ofattbar skala, men även skidområdet i sig är litet. Vi känner oss omgivna av storslagenhet utan att vara en del av den.
Kommer skidåkningen från liftarna ens att vara kul?
Men vi kan inte börja tura utan förbehåll, lavinfaran håller sig stadigt i ett spektrum mellan mörkt orange och ljust röd. Risken för laviner är inte bara hög, utan konsekvenserna kommer även att vara katastrofala.
Martin har sett ut en möjlig sluttning för en bild.
– Det är troligen bara en eller två svängar, säger han.
Vi börjar bootpacka och det visar sig att den där ensvängaren är ett respektabelt åk med ett flertal svängar i lårdjup snö och istället för att dominera bilden är åkaren närmast uppslukad av terrängen. Vi börjar skratta för nu fattar vi det – Arolla är inte litet, det är bara omgivet av terräng ur en helt annan skala.
Arnaud börjar bli lite orolig.
– Vi måste dra. Solen börjar värma upp sluttningarna och min plan är att köra en östvänd sida lite senare.
Vi börjar traversera över ett mer än en kilometer brett fält under gigantiska klippor genomborrat av mängder av rännor. Hela fältet bär spår av släpp och laviner och myrkänslan återfinner sig än en gång, vad mer finns där uppe som väntar på att rasa ner?
Läs mer om skidåkning i Schweiz:
• Klosters bjuder på kunglig friåkningsterräng
• Bergsguidens bästa åk i Verbier
• Nendaz – 4 Vallées bästa friåkningshemlighet
Säkert förbi fältet leder Arnaud vägen neråt i knädjupt, stabilt puder och är snart en liten prick långt där nere.
– Det här är Pragra, förklarar han när jag når fram till honom.
– Det betyder något i stil med ”bra gräs”. Korna betar här på sommaren, så att vi kan göra vår ost.
Bra gräs på sommaren, fantastisk snö just nu ihop med bra lutning och fina svängar. Vi ler allihop. Även om det känns som att vi bara åkt en bråkdel av bergen runt oss så består det här åket av 1 000 fallhöjdsmeter.
Tillbaka på toppen stannar vi till på La Buvette 3000, en rustik bergshytta med storslagna vyer. Vi beställer in dricka, charkuterier och mackor och går igenom våra alternativ.
Lavinfaran börjar lugna ner sig lite och de första grupperna börjar sätta in nya uppförsspår lite här och var. Martin vill ta fler bilder. Jag känner för att röra på benen så jag viker av och sätter istället på stighudarna och går för en konservativ hajk uppför dalen mot Pas des Chèvres.
Jag håller mig på skuggsidan i botten av dalen samtidigt som jag funderar över hur underbart det är att vara tillbaka på stighudarna igen och över alla möjligheter som finns.
Getpasset leder i sin tur till ytterligare glaciärer och ännu en av områdets bergshyttor. De sydvända sluttningarna är branta och steks i solskenet medan de nordvända sluttningarna ännu inte har släppt.
Jag håller mig på skuggsidan i botten av dalen samtidigt som jag funderar över hur underbart det är att vara tillbaka på stighudarna igen och över alla möjligheter som finns.
Senare, under kvällen, får vi chans att möta en man som både är en legend och en myt. Den store André »Dedé« Anzévui.
Jag har hört historier om denna man, ansedd som en av Alpernas mest kända bergsguider och nu står vi här, ansikte mot ansikte. Han är lång med djupa fåror i ansiktet men samtidigt leende och välkomnande. Dedé är navet som allt i Arolla kretsar kring.
Han är Arnauds chef och med det vår grupps officiella värd, han driver den lokala heliskifirman, hjälper till att organisera dalens tävlingar i skidalpinism och guidar än idag själv grupper.
För 40 år sedan debuterade Dedé inte enbart många av områdets mest extrema åk, han blev även den första, och hittills enda, person som åkt skidor utför Matterhorns nordsida. Det är inget han skryter med, men när han får frågan nämner han att åket krävde 190 meters repfirning.
Det ryktas också om att han, i ett Schweiz som noga kontrollerar landets 48 landningsplatser för heliskiing, vid tillfällen erbjuder sina gäster lite annorlunda platser att sätta ner helikoptern på.
Så kommer vår sista morgon i Arolla. Dagen är åter strålande vacker och vi ropar fram och tillbaka mellan varandra i släpliftarna vad vi ska göra härnäst.
Vi har siktat ett stort face på den motsatta sidan av den översta släpliften. Det är 40 grader brant, ligger i skuggan och är helt ospårat.
Ett par timmars gång på stighudar senare står vi och kurar ihop oss på en liten hylla med en sydvästvind som ylar genom passet och hotar att riva med sig våra skidor.
Sluttningen är däremot skyddad och en efter en pushar vi fram skidspetsarna och droppar in. Lutningen, ljuset, snön – allt är som vi hade hoppats på.
Det är ett åk som drömmar är gjorda av och oceaner korsas för.Det är min redan puderfyllda säsongs finaste svängar. Våra jubelrop och flin är bortom alla klichéer.
Arolla, Schweiz
Pister
12
Liftar
5
Byns höjd
2 000 meter
Högsta åkhöjd
3 000 meter
Bergsguide
Resa
Tåg eller flyg till Genève. Därifrån tar man sig enkelt vidare via Sion till Arolla med buss och tåg, alternativt hyrbil.
Bo
Grand Hotel & Kurhaus som gömmer sig en bit upp i backen är en anrik byggnad med speciell arkitektur och charmig patina. grandhotelkurhaus.com
Familjeägda Hôtel du Pigne är en annan pärla med prisvärda rum och mycket vällagad mat. hoteldupigne.ch
Ät
Restaurant Le Mazot i Evolène är väl värd ett besök för sitt saftiga, grillade kött och lokala vinsortiment
Afterski
Avnjuts bäst med en vin chaud i den tibetanska tipin La Yourte vid botten av knappliftarna, eller en stor öl
i kurhotellets bar.
Info
arolla.com
Text: George Koch Foto: Martin Söderqvist • 2022-11-09
Artiklar • Schweiz • Skidorter • Arolla • guide • Martin Söderqvist • Reseguide • Schweiz • Topptur